Gör ont inne i skelettet

Gör ont inne i skelettet

Det finns visst dåligt väder! För oss som har fibromyalgi spelar det ingen roll hur vi klär oss, vi fryser ändå. Å just nu är det näst intill outhärdligt!!!

Idag är det 8-9 grader ”varmt”, det regnar och blåser. De flesta tar då på sej en extra tröja, gummistövlar och regnjacka och sen är det bra med det. Jag tar på mej strumpbyxor, kängor, fodrad jacka och jag fryser ändå. Jag är iskall om fingrar, tår, knän och näsa och det gör ont ända in i skelettet.

Det syns inte, är inte svullet eller på annat sätt påverkat. Finns ingen särskild punkt som värker mer än någon annan. Det gör bara fruktansvärt ont, längst där inne. En värk som moler, strålar och dunkar. Det syns inte, men det finns där. Definitivt. 

Smärtan gör mej ofokuserad, irriterad och trött. Jag tar smärtstillande, men det enda som hjälper något sånär är att krypa ner i ett varmt bad och sedan snabbt dra på sej min tjocka onepiece och krypa ner i sängen. Gärna med hunden under samma täcke  🙂

Eftersom det inte syns är det svårt att få utomstående att förstå. Det som inte syns finns ju inte, eller? För mej är smärtan i allra högsta grad verklig. Den påverkar min vardag och stör min tillvaro. Det är hanterbart nästan hela året, men just hösten är för jäklig! De täta väderomslagen och kylan trasslar till det och även om jag försöker att ignorera det så är det svårt när det gör så ont att benen nästan viker sej.

Men jag kliver upp varje dag, klär mej, sminkar mej och försöker göra det bästa av dagen. Visa dagar går bättre än andra. Idag har jag haft en heldag i tingsrätten, i kallaste salen förstås… med sjal över axlarna och varm choklad att dricka har det varit hanterbart. Andra har sett en glad, men frusen, tjej – vad de inte ser är hur ont det gör. Jag visar inte mer än jag måste.

En smärta som förstås är obegriplig för andra. Det är nog bara de som har fibro som vet vad jag pratar om. Hur det känns när skelettet gör ont, att frysa så man skakar trots att man klär sej så varmt man kan och den otroliga tröttheten som bara blir värre ju längre hösten går. Ett minne som sviker, ord som trasslar till sej och alla saker som går i backen eftersom händerna inte är samarbetsvilliga. Jag trodde det var jag som var ofokuserad, klumpig och hade början på alzheimer… men det var något helt annat. Det var fibromyalgi, en av de konstigaste sjukdomar jag stött på.

Det som inte syns finns faktiskt ändå. Döm mej inte. Försökt istället att förstå hur det är att leva med ständig smärta och ständig trötthet. Jag förstår att det är svårt att förstå, jag gör det ju knappt själv. Det enda jag begär är att du respekterar att jag har det så här. Det är inget jag hittar på. Det är faktiskt en sjukdom. Å tråkigt nog är jag en av dem som har den. Så är livet och jag har accepterat. Det här är mitt liv. Försök bara förstå. Döm mej inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.