sömnapne - Fdensammamamman

Det värsta man kan säga?

januari 16, 2018 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det 🙂

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär – annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester… Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru… jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården… typ… För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera….

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!

Ha förstålse för oss med fibro

december 20, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är trött på att ha ont. Trött på att inte kunna planera. Trött på att vara trött. Trött trött trött… Att leva med fibromyalgi är ibland ett litet helvete. Som om någon annan bestämde över ens kropp.

Jag vet inte hur mycket ni vet om fibro, men ni har säkert hört talas om det och att det handlar om värk. Värken vandrar över hela kroppen och är tyvärr bara en liten del av sjukdomen. Många med fibro är kroniskt trötta, frusna, glömska mm och har ofta flera andra diagnoser. Jag kör en kombo med sömnstörning och hypotyreos, vilket är ganska vanligt och många har även Chrons (magsjukdom).

Värken kan jag oftast leva med utan att knappt ens notera den, jag är så van att ha ont. Tröttheten är värre, den sabbar nämligen alldeles för mycket i mitt liv. Det handlar inte om att man är lite sömnig och behöver en liten tupplur, det handlar om att jag kan somna både sittande och stående och är så trött att tankarna inte fungerar alls. Att försöka skriva en sån dag är näst intill omöjligt eftersom tankarna inte hänger ihop, fingrarna inte hittar rätt tangenter (det är tur det finns rättstavningsprogram) och jag fattar oftast inte ens själv vad jag skrivit… Så är det idag, just nu är det väldigt många röda streck i texten 🙂

Att frysa inifrån och ut är inte heller så behagligt. Folk brukar ju säga att man får klä sej efter väder och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Det gäller inte oss med fibro. Jag kan klä mej i ullunderställ, lager på lager och ändå frysa så det gör ont. Det enda som hjälper lite är att lägga sej i ett skållhett bad och sedan snabbt som attan klä på sej en tjock onepiece, tofflor och vantar. Jag sitter ofta med vantar på mej och jobbar, annars blir knogarna stelfrusna och gör mer ont än vanligt.

Glömskan är också rätt jobbig, eller kanske rättare sagt; frustrerande. Hade jag inte haft Martin och min almanacka hade jag varit körd. Jag kommer inte ihåg nånting! Det som är viktigt skriver jag upp och ber även Martin komma ihåg åt mej, det brukar funka. Men det händer ändå att jag missar en massa… surt när det händer.

I mitt fall är det tröttheten och minnet som är värst. Jag avskyr att aldrig känna mej pigg och att hela tiden vara trött och att hela tiden ha känslan av att jag glömt något. Enda gången jag är pigg är när jag är i värmen en längre tid, då kan jag tom vakna tidigt på morgonen helt av mej själv. Så om ett par veckor kommer ni få se soluppgångar på instagram, från solen och värmen. Då mår jag bra! Jag kan sitta helt ensam på stranden, tidigt på morgonen och njuta av stillheten och soluppgången.

Jag avskyr både min fibro och hypotyreosen. De sabbar mitt liv och är utom min kontroll. Jag har ett enormt kontrollbehov, att inte ens kunna planera ett dygn framåt är sååå frustrerande. Klart jag planerar, men även om jag har en bra dag idag så kan morgondagen vara en helt annan. Så det händer ju att jag får ändra ganska mycket, särskilt på vintern. Oktober – mars är nämligen värsta tiden. Då är jag konstant trött, har ofta så ont att jag har svårt att fungera och fryser så jag hackar tänder. Att då få höra ”ryck upp dej” skulle kunna få mej att slå någon på käften (om jag orkade). Ofta får jag höra att jag ser så pigg och fräsch ut och det är väl bra, men jag visar mej ju knappast när jag är ett vrak…

Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå oss med fibro, just för att det inte syns. Men det finns faktiskt ändå och är en ganska knepig åkomma för oss som bär på skiten. Döm aldrig någon som har en dålig dag, du vet ju inte varför. Det kanske bara är EN dålig dag, men kan ju även vara ett sjukdomstillstånd… och ge inga tips även om de är välmenande. Jag lovar att vi testat varenda diet och behandling du hört talas om. Vi är nämligen rätt desperata. Det blir man när man är så trött att man så gott som dagligen är svimfärdig.

Att leva med fibro är ett jäkla skit, men vad har vi för val? Man gör det man ska och lever så gott man kan. Ofta gör vi för mycket och får sota för det sen, men det är ibland ett val man gör för att man så gärna vill vara med på något särskilt. Så ha lite förståelse. DET underlättar massor!

December satsar jag på kroppen!

december 7, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Varje år i december är jag motvalls kärring. Till skillnad från många andra lägger jag min tid på gymmet, har extra koll på maten och försöker sova så bra som möjligt. Det är tredje året jag har min egna lilla decemberutmaning och det är alltid lika spännande att se resultatet.

Första året (2015) hade jag precis börjat träna och jag kunde verkligen känna hur kroppen förändrades och blev starkare för varje minut på gymmet. Man ser stor skillnad på före- och efterbilden trots att jag inte gick ner mer än ett kilo. Jag var betydligt slankare och hade fått nya former på kroppen.

Förra året var skillnaden inte lika tydlig. Jag hade tränat bra hela
året och hade börjat bygga lite muskler. Jag kan se en liten skillnad på bilderna men inte jättemycket. Däremot ser jag ju stor skillnad från första årets förebild och andra årets efterbild. Jag är inte bara smal på bilden, det finns faktiskt muskler på kroppen. Muskler som kommer att ge mej ett längre och friskare liv.

I år väger jag ett par kilo mer än föregående år och det syns. Är man liten syns varenda litet kilo man går upp. Det är sååå frustrerande! Jag har tränat 2-3 ggr i veckan hela året och byggt lite mer på de nya musklerna.

Nu kan vi direkt slå hål på en myt; Muskler väger INTE mer än fett! Däremot tar fett mer plats. Man kan heller inte bygga särskilt mycket muskler på kort tid, speciellt inte om man är kvinna. Någon undersökning visar att en kvinna max kan lägga på sej 3 kilo i muskelmassa per år och då ska man träna ordentligt!

Men jag ser att jag hela tiden blir slankare och får lite nya former och det märks särskilt på axlarna. Jag kan numera ha axelväskor utan att de trillar av, det har jag aldrig kunnat förr. Förr såg jag ut som ett uppochnervänt V, nu är jag ett T. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt med mina nya axlar och har därför heller inte haft någon större lust att föreviga dem på bild. Men det kommer att göras… förmodligen på semestern. Min decemberutmaning är alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att må bättre och sätta igång en positiv spiral.

I fredags började alltså årets decemberutmaning. Det innebär 3 pass på gymmet (cirkelträning på Curves) i veckan, dagliga promenader (minst 10 000 steg), superkoll på maten (fylla i checklistan) och god sömn (minst 8 timmar). Till skillnad från många andra är det nämligen nu jag har tid. Och när vi åker till Kap Verde i slutet av månaden har vi ännu mer tid, och fortsätter självklart under semestern. Vi har faktiskt gym på hotellet och kommer att ta lång härliga promenader.

En sån här månadsboost innebär iaf för mej att jag kommer igång och kan leva lite mer hälsosamt när allt kör ihop sej i januari. Jag satsar på mej själv nu när det är mörkt och jobbigt och sedan går det av sej själv när det blir ljusare och våren kommer. Nästa vecka börjar Viktväktarna sitt nya program, det ger lite extra push att lära sej lite nytt och komma in i det nya – iaf för mej. Jag vill aldrig mer se ut som på bilden till vänster, jag mådde så dåligt där.

Självklart kommer jag att fira jul och äta gott på julafton som alla andra. Men det blir inte lika stora utsvävningar när man gör en sån här grej, man vill lixom inte sabba det man kört igång. Så det blir lättare att hålla sej på banan åt alla håll på nåt sätt, utan att känna att man är något slags offer.

Jag vet att många av er stressar livet ur er just nu, så var det för mej med när jag hade mindre barn. Men jag tog slut av stressen och blev allvarligt sjuk, sviterna lever jag fortfarande med. Gör inte som jag! Ingen tackar er när ni ligger som urvridna trasor i soffan på julafton… Ta hand om er, så gott ni kan… för det är ni värda.

Melankoliska lördags funderingar

oktober 14, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

2001

Jag har ett bra liv. Andra tycker säkert att det är konstigt liv, men jag trivs. Jag kunde aldrig i mitt livs vildaste fantasi drömma om att jag skulle gifta om mej och få ägna mina dagar åt att göra precis vad jag vill. Jag blir lite melankolisk så här på höstkanten…

När jag skilde mej var jag bara 28 år gammal. Jag hade varit tillsammans med mina dåvarande man halva mitt liv, sedan jag var 14, och hade två små pojkar (3 resp 4,5 år). Det där med dagis var inte riktigt min grej och min man tyckte detsamma – vi var helt överens om att ha barnen hemma. Jag hade 5-6 olika jobb för att jag skulle kunna ha dem hemma och själv jobba hemifrån och extra. Pojkarna hade 10 olika diagnoser, de medicinerade var fjärde timma och var alltid sjuka. Det var lite pyssel att få ihop allt när jag blev ensam.

Jag gick inte in i väggen, jag sprang! Med huvet före. Men jag vågade inte berätta för folk att jag var utbränd, för det var man inte då (1998), det var en svaghet och något som bara satt i skallen. Så jag sa istället att man hittat nåt fel på hjärtat, det var enklare och något folk accepterade. Jag var helt slut, kunde tappa minnet, tappade ord, förstod inte vad jag läste, hittade inte vägen, var trött jämt osv osv. Alla som varit utbrända vet hur det är… man blir lite dum i huvet faktiskt. Det tog ungefär tre år innan jag var något sånär ok, men då hade jag redan fått en massa följdsjukdomar som man inte hittade förrän långt senare.

När jag mådde ok igen tog jag en titt på mej själv utifrån och insåg att jag var i ganska dåligt skick. Killarna hade börjat i skolan och jag hade några timmar helt för mej själv på dagarna. Jag jobbade hemifrån och gjorde så gott jag kunde för att försörja oss. Jag hade börjat jobba lite vid vågen på Viktväktarna och killarna hängde ofta med dit. Jag längtade efter sällskap i soffan på kvällarna när barnen somnat, men hade accepterat att jag nog skulle bli ensam resten av livet. Vem skulle vilja ha mej? Å vem ville jag egentligen ha? Kraven ökar med åldern kan man väl säga.

Att den där blonderade killen i kassan skulle bli min man fanns inte på kartan! Att jag skulle bli hans fru fanns inte i på hans karta heller. Det är kanske inte så konstigt att det skulle ta nästan sju år innan vi såg varandra som något annat än arbetskollegor? Vad hade hänt om bara den ena av oss skrivit in oss på Viktväktarna? Eller om han jobbat på en annan ort än där jag bodde? Allt har varit en slump från början till slut när det gäller oss två. Vi blev inte ens tillsammans på ett naturligt sätt, vi diskuterade oss fram till att testa att vara ihop… vem gör så?

Men det funkade! Och från den där kvällen när vi satt vi varsin dator och chattade om att testa lite smått så har allt känts helt självklart. Bara två veckor efter vår ”överenskommelse” tyckte killarna att han lika gärna kunde stanna kvar hos oss, han var ju ändå alltid här… Martin blev en i familjen direkt! Å så har det varit i snart tio år, med den lilla skillnaden att barnen inte längre bor hemma. Jag som trodde att jag skulle bli helt ensam den dagen barnen flyttade. Så blev det inte. Barnen flyttade, precis som de ska göra, och jag gifte mej! Jättekonstigt! Å helt underbart!

2016

Mitt liv blev inte alls som jag trodde. Barnen skulle flytta, jag skulle bli ensam – så var det bara. Men så blev det inte. Barnen flyttade, men jag blev inte ensam. Martin finns där som en klippa att hålla fast vid. Han är trygg, hjälpsam, ödmjuk och varm och hans finns alltid där för mej. Han accepterar mej precis som jag är och har ett enda krav på mej; att jag tar hand om mej! Hur kunde jag ha sån tur? Jag… som inte brukar ha tur… som inte har någon häftig karriär, inte är varken snygg eller särskilt charmig. Vad han ser vet jag inte riktigt, men jag är tacksam för att han ser det.

Vad hade hänt om jag inte skrivit in mej på Viktväktarna och han inte hade suttit i kassan den dagen? Det får vi aldrig veta och jag vill faktiskt inte veta det heller. Jag är nöjd med att det blev som det blev och att jag har det som jag har det 🙂

Jag har iaf lite kontroll…

oktober 6, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Den här veckan har gått så sjukt snabbt! Varenda dag har varit uppbokad men jag har trots detta skött både mat och träning. Känns skönt att har kontrollen på iaf något i mitt liv 🙂

Förra veckan hade jag avbokat nästan allt och satt och skrev hela dagarna. Jag hade nästan jobbat ikapp och var sååå nöjd med mej själv. Nu ligger jag efter igen… Så även om helgen är helt ledig blir det att sitta vi datorn en hel del ändå. Sitter jag intensivt 2-3 timmar hinner jag massor, så det är bara att göra. Måste förbereda min resa till Kroatien, nu börjar detaljerna trilla på plats.

Men hösten är här på riktigt nu och då blir värken och fibron sämre. Oavsett hur mycket jag tar på mej så fryser jag konstant. Inte så där som när man får gåshud och tycker det är lite kyligt, som normala människor… nej, inte jag inte… jag har långkallingar och vantar inomhus och är ändå iskall. Jag fryser så det gör ont ända in i benen, i skelettet lixom. Baden blir många och långa och värmedynan i sängen är guld värd, det är det enda som hjälper.

Att då ha en resa att se fram emot är hur underbart som helst! Visst är det jobb, men det gör inget! Jag får sol och värme, kan klä mej i shorts och sitta ute och äta. Dagarna börjar redan vid sju och slutar efter middagen sent på kvällen. Jag ska mest fota och bevaka det som händer under Olivplocknings VM i Kroatien, som enda reporter från Skandinavien. Jag har sett schemat och även om det är späckat, så ser det ut att finnas liiiite tid att ta en pyttestund på stranden också.

Jag tror att nästa vecka ser ok ut när det gäller träning, maten däremot… det är Bak- och Chokladfestival på Älvsjömässan… Även om man försöker att tänka lite så räcker det inte en sån dag, men det är som det är med den saken. Det är bara att njuta av det som stoppas i munnen och ta tag i förfallet direkt. Sånt är live.

Nähä, bäst att fortsätta med alla ”måsten”, det är lite som ska hinnas med innan vi ska iväg på Pluras show ikväll. Ha koll på instagram @marlenerinda om ni är nyfikna 🙂

När livet ger käftsmällar större än vanligt…

september 12, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i
magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå
träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av
sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har
skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså
bara att vänta på kallelse… men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha… jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är… fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år…? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa!
Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag
orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag
måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det
slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp
på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se…

Helvetesveckan är äntligen över!

september 9, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som jag bävat för den här veckan! Jag visste att det skulle bli problem, frågan var bara i viken form och hur stora… så när vi fick översvämning för två veckor sedan var jag inte ens förvånad. Det var lixom väntat. Översvämningen var ett resultat av det förberedande jobbet som skulle gå av stapeln med början i måndags.

I söndags for jag runt som en galning för att städa undan allt som eventuellt kunde dra åt sej lukt. All tvätt tvättades, textilier plockades undan osv. Martin packade ihop sina övernattningsgrejer och vi planerade för en vecka hos mina föräldrar. Pälsbollen fattade ingenting.

En toa- och duschvagn var redan på plats och nycklar hade delats ut. Jag tog emot en för säkerhets skull, men jag tänkte INTE gå dit! Det där med offentliga toaletter är inte riktigt min grej. Sömnen var riktigt kass natten till måndag, så jag var mer död än levande när jag klev upp extra tidigt för att hinna gå på toa, äta frukost och göra alla morgonbestyr som innehåller vatten, innan hantverkarna kom och stängde av allt.

Det stod 7.30 på lappen, men jag fick ha mitt vatten kvar någon timme till. Sen dundrade de in i huset, förseglade alla toaletter, kranar och avlopp och stängde av alltsammans. Nu hade vi ett torftigare liv än när jag bodde i Gambia, där hade jag iaf en vattentoalett, iofs utan fungerande vatten – men den hade avlopp och gick alltså att spola för hand. Vatten går nästan alltid att fixa, avlopp är värre att vara utan.

Så jag packade ihop resten, stoppade in hunden i bilen och flyttade in hos mina föräldrar. Man ska inte flytta hem som vuxen. Föräldrarna rymde till vårt ställe på Öland, så vi slapp gå varandra på nerverna. Det är verkligen inte roligt att tvingas hemifrån, eller tvingas… det gjorde vi väl kanske inte – men den doft som uppstod i huset är inget man ska sova i om man vill må bra. Å jag har astma, så det var inte mycket att välja på.

De andra grannarna fick tillbaka sitt vatten och avlopp redan på onsdagen, men pga vår vattenläcka dröjde det lite till för oss. Rören skulle lagas en extra gång och kollas extra noga, det får vi väl iofs tacka för. Så vid lunch på torsdagen vart allt tillbaka för oss också, då var renoveringen färdig, nu är det bara fläktar som ska torka upp allt vatten. Så medan våra grannar hade sina 3-4 dagar av stök, har vi haft två veckor innan och nu kanske en månad till innan allt är över för oss. Veckan jag bävat för blev alltså lite längre än den skulle och min oro var befogad.

När vi väl fick komma hem igen och sova i vår egna säng var det ljuvligt! Jag sov som en stock första natten och var alldeles lycklig när jag vaknade och insåg att det var över. Sedan vi kom hem har allt gått i 180, så vi har inte riktigt hunnit njuta av lugnet än – men imorrn har vi planerat en hel dag hemma och bara ligga i soffan och mysa. Nu är skiten gjord, helvetesveckan är över och vi kan andas ut. Visst har vi vatten i halva källaren, men det är ingenting mot att vara utan vatten och avlopp helt och hållet. I Afrika är det en sak – här hemma en heeeelt annan!

Nu kan vi tänka på annat igen, så skönt!

Min viktresa i Aftonbladet i söndags

september 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Då var det dax igen… nej, det är ingen ny översvämning den här gången tack och lov! Det handlar om något betydligt trevligare, det var nämligen dax att dyka upp i en tidning
igen. Den här gången var det Aftonbadets Söndagsbilaga och kom lite
överraskande.

Självklart visste jag att jag blivit
intervjuad och fotad, men det var så länge sen att jag trodde man
strukit hela artikeln – det blir nämligen så ibland. Så när en bekant la
upp en bild på tidningen strax efter lunch i söndags blev jag faktiskt lite
förvånad. Att se sej själv på omslaget på en tidning vet jag inte om man
vänjer sej vid, det får man väl fråga någon som är där lite oftare än
vad jag är… Texten har jag oftast ett hum om, så det är bilderna jag
brukar vara mest nyfiken på. Maria som tog bilderna den här gången hade
verkligen lyckats bra, jag såg helt ok! Klickar ni på dem blir de större 🙂

När reportern
ringde mej för att fråga om jag kunde tänka mej att ställa upp i en
artikel om livsstilsförändring sa jag ja nästan direkt. För mej är den
typen av artiklar mer intressant än när det handlar om att gå ner mycket
i vikt på kort tid. Nu fick jag dessutom poängtera hur svårt det är att
hålla en ny vikt och hur många parametrar som spelar in. Det handlar inte bara om att gå ner i vikt, det handlar ju om fortsättningen också.
Jag gick ner, men jag kunde inte hålla vikten, så jag gick upp igen –
inte allt, men en del. Så gick jag ner igen… och så höll det på… Jag kunde inte hålla mina nya vikt förrän jag
gjorde en del ingrepp på min kropp och började se min viktresa som en
hälsoresa en total livsstilsföränding. Det handlar ju egentligen ganska lite om vikt, utan mer om
hälsan och att må så bra som möjligt. För att komma dit krävdes bla att
göra en del operativa ingrepp och att utreda min trötthet och värk som sedan
till viss del kunde medicineras.

Såna här grejer är viktiga för mej och då ställer jag gärna upp i en artikel eller en tv-grej. Gör det skillnad och hjälper folk på vägen drar jag gärna mitt strå till stacken Jag har ingen aning
om hur igenkänd jag är utanför Stockholm, men jag vet att folk känner
igen mej här. Det kommer fram folk på Ica och vill prata lite och
berätta att de följer mej på instagram. Senast i helgen frågade en tjej
om det är jag som är ”viktväktarna”… Nu är jag ju inte Viktväktarna,
det ska vi vara noga med att poängtera – jag jobbade där i 14 år men
slutade för drygt 3 år sedan. Jag tycker att folk borde glömt det… men
så är det alltså inte. Det är helt ok för mej, så länge jag och
Viktväktarna drar åt samma håll 🙂

Att vara med i
tidningen är ett sätt att uppmärksamma resan som kommer sen. Att gå ner i
vikt är en sak, att hålla vikten är en helt annan. Vikt är INTE
synonymt med hälsa, men har en hel del med saken att göra. Å jag vill
bli så hälsosam som möjligt och gärna inspirera andra på vägen. Jag
hoppas och tror att jag gör det. Jag började min hälsoresa för 17 år
sedan och den kommer aldrig att ta slut, detta gör jag för resten av livet. Har ni läst artikeln får ni
gärna säga vad ni tyckte.

Gör en riktigt fin dag!

Målet med viktkampen

augusti 29, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida – för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade – jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det – det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar… mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning – så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv 🙂

Vem vill ni se i huvudrollen?

juli 20, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag kommit ner i det tempot som krävs för att jag ska kunna läsa. Ni som varit utbrända vet hur det är… för er andra ska jag försöka förklara. Även om man är läskunnig så förstår man inte det man läser… hjärnan flyger iväg och man läser samma mening om och om igen.

Jag älskar att läsa! Men efter min utbrändhet måste jag vara helt avkopplad för att förstå det jag läser. Att läsa en hel bok med en sammanhängande berättelse är svårt! För att inte säga helt omöjligt oftast. En kort artikel eller novell i en veckotidning kan vara nog så utmanande större delen av året, men på semestern brukar jag vara tillräckligt avkopplad och då plöjer jag böcker! Där är jag äntligen nu!

Förra veckan kände jag att det nog skulle funka att läsa igen och det började dra i läsnerven. Jag har en hel låda full med böcker som bara väntar på att bli lästa, så jag dök ner i lådan och drog upp en bok. I handen hade jag Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson, han som skrev Hundraåringen. Vilken njutning att sätta sej i solstolen, ha ett stort glas cola vid sidan, kepsen på skallen och bara försvinna in i en annan värld. Att den börjar i Afrika var ju inte heller helt fel och jag kunde verkligen se alla miljöer framför mej. En lättläst bok är att föredra för mej och den här var både lättläst och otroligt rolig.

Så snart den var utläst drog jag upp nästa bok; Britt-Marie var här av Fredrik Backman som också skrivit En man som heter Ove. Det behövdes inte många sidor förrän jag såg filmen framför mej! Ganska snart hade jag även de flesta karaktärerna klara, så SF kan höra av sej till mej så castar jag hela kalaset 🙂

Boken handlar om Britt-Marie som är 60+, nyskild och på jakt efter ett jobb efter många år som hemmafru. Man kan väl säga att hon trakasserar sin arbetsförmedlare totalt och därför ganska snabbt får ett jobb ute i obyggden som kanske inte är som klippt och skuret för henne… Hon är inte supersocial direkt men tvingas nu att umgås med bla ”någon” som är rullstolsburen och inte talar jättebra svenska, hennes barn och byggdens alla fotbollsälskade ungar mfl… Den är varm, tänkvärd, rolig och totalt sanslös!

Direkt såg jag Maria Lundqvist i rollen som Britt-Marie och Bahar Pars som ”Någon”. Efter lite funderande kom jag fram till Gina Dirawi eller möjligen Shima Niavarani som Arbetsförmedlaren. Det skulle bli en film med många kvinnor i de främsta rollerna och därför är det väl ganska tveksamt om det skulle bli någon alls… det är ju inte jättevanligt direkt. Men jag tror stenhårt på min rolluppsättning och är helt säker på att det skulle bli en helt fantastiskt film!

Har ni inte läst boken (eller någon av böckerna) så gör det! Lättsam underhållning som är lagom jobbigt att läsa i solstolen. Å ni som läst Britt-Marie… vad tycker ni om min rolluppsättning? Duger den eller har ni andra förslag?