sömnapne - Fdensammamamman

När luften går ur…

juli 8, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det har varit fullt ös hela våren och ända fram till nu. I tisdags drog jag sista penseldraget på huset och sen gick luften ur mej… sedan dess har jag mest suttit och glott rakt fram – men ändå fått massor gjort på något konstigt sätt. Jag är trött samtidigt som jag har massor med energi… mysko kombo…

Som jag sagt förut så drivs jag av sol. När solen skiner orkar jag hur mycket som helst och mår hur bra som helst. Jag vill massor – men även om skallen är pigg så är kroppen trött av allt målande. Så jag sitter mest och tittar på tv och i reklampauserna tar jag tag i saker som behöver göras. Och rätt vad det är så har jag både städat, tvättat, diskat och skrivit flera texter.

Men hur trött jag än är så känner jag att allt är på väg åt rätt håll. Den senaste tiden har bjudit på en mängd roliga och överraskande besked som jag återkommer till om några dagar. Det går bra både för oss och många vänner och vi gläds tillsammans förstås. Ibland händer saker så snabbt att man inte riktigt hinner med i svängarna, så är det nu.

Jag ska bara komma ikapp lite i kroppen efter målandet så kommer nog allt att bli hur bra som helst. Om ett par veckor sitter vi på Birka Cruises på långkryssning till Gotland. Jag kommer alltså inte till mitt kära Öland i år, men väl till grannön – det får duga 🙂 På den resan ska vi bara koppla av, bli ompysslade och tanka energi har vi tänkt och sen är jag nog back in business igen.

Det är ju så med oss som har fibro att vi vill väldigt mycket och är vana att ha ont lite här och lite där. Den höga smärttröskeln gör att vi orkar lite för länge för vårt eget bästa och sedan behöver vi ganska mycket tid att komma tillbaka till livet igen. Jag är beroende av sömn, får jag bara det så funkar det mesta. Men stressen är värst för mej, då får jag mer värk och går upp i vikt.

Nu har jag återigen tid att ta hand om mej och jag tar verkligen vara på den tiden. Jag fick ihop mina tre träningspass i veckan och dagliga promenader och då mår jag som bäst. Solen har också visat sej nästan hela veckan som bonus, det är man ju inte van vid lixom… Den svenska sommarens oberäkneliga väder känner vi ju alla till.

Luften har gått ur mej lite efter allt målande, men nu finns tid att vila och det gör jag verkligen! Tack och lov så har jag världens mest förstående man som inte bryr sej särskilt mycket om hur det ser ut hemma. Vi hjälps åt med det mesta när jag tycker att vi behöver göra ett ryck, i övrigt tar jag en liten bit i taget.

Nu ska jag vila men imorrn händer kul grejer! Då ska vi vara med när City Banan invigs, sen är allt lugnt igen. Jag ska berätta allt om invigningen imorrnkväll! Häng med på min instagram @marlenrinda under dagen, så får ni se Panetoz uppträda och Ministrar klippa band. Missa inte det!

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

juni 15, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni som hängt med ett tag vet att jag dyker upp i en tidningsartikel lite då och då. Oftast handlar det om vikt och så är det även denna gång… tror jag… bilderna är tagna men intervjun är faktiskt inte gjord än 🙂

Jag har ganska många vänner som jobbar inom media, så ibland hjälper vi till med att fixa bilder som behövs utan att texten handlar om oss. Och ibland har vänner tipsat om mej eller oss båda när deras kollegor letar intervjuobjekt. Ett kul jobb som vi hjälpte en kompis på Expressen med var en bild om julstress och jämställdhet. Då skulle jag sitta med fötterna på bordet och läsa och Martin stå vid spisen och serva mej.

I höstas var det om bröstförminskningen, ett helt uppslag i Amelia… eller om det var Tara… jag minns inte. En jättefin artikel som visade mitt liv före och efter och även en läkare som uttalade sej om vilka besvär man kan få av stor byst. Det var många som hörde av sej efter det.

Nu handlar det alltså om vikt, eller kanske mer om livsstil. Å idag skulle bilderna tas! Det enda jag visste var att journalisten heter Helene och fotografen heter Maria och vi skulle ta bilder uppe hos Sussie på Curves. Så fick Helene problem med bilen och Maria fick komma själv, det skulle alltså bli bilder idag och intervju senare. Det går det med, så länge man vet vad journalisten vill ha för bilder. Vi visste nästan…

Jag fiskade upp Maria vid tåget, en lång, slank skönhet i min egen ålder och vi klickade direkt! Vilken pärla! Hon visste exakt vad hon ville ha, fick välja min kläder och ställde mej på plats. Å jag försökte leverera så gott jag kunde, utan att egentligen kunna särskilt mycket om att posera framför en kamera. Men nu har jag ju gjort det några gånger, så lite har jag iaf snappat upp. Ner med nosen så det inte blir reflex i glasögonen, le men knip inte med ögonen…. Bilderna på Curves var snabbt fixade och jag hoppas att både Sussie och Helene blir nöjda. Tillbaka hem, Maria fick välja kläder igen och den här gången ta bilder i trädgården. Baileys ställde upp som modell och tittade för en gång skull åt rätt håll… bara en sån sak! Detta gick också supersnabbt och vi var nog bägge ganska förvånade över hur lättarbetat det var tror jag. Tyvärr glömde vi be någon ta bilder under tiden, så synd!

Det närmade sej lunch och jag föreslog att vi skulle åka till vårt sushihak och Maria behövde inte särskilt lång tid på sej att hänga på. Väl där pratade, partade och pratade vi. Förmodligen om sånt man inte säger till någon första gången man träffas, men det gjorde vi! Vi har flera gemensamma bekanta, ungefär samma livssyn och spännande bakgrunder. Jag älskar när man klickar så där direkt med en annan människa och bara känner att man skulle kunna sitta och prata en hel dag. Att höra om en annan person bakgrund och lära sej något nytt. Det är ju så jag ser det; alla möten lär mej något, alla möten är en lektion om livet. Tack Maria för dagens lektion 🙂

Så nu får vi se vad det blir av detta! Det är en artikel för Aftonbladet Söndag, tydligen flera sidor… om mej!? Jag vet inte när, men det visar sej. Ska bli väldigt kul att se bilderna, särskilt dem när jag står och spänner på gymmet. Haha, dom vill jag se och godkänna innan de publiceras!

Nu ska jag återgå till mitt packade, imorrn bär det av till Serbien. Häng med på instagram: @marlenerinda

Den förlamande tröttheten

juni 10, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni har hört mej säga det förr; jag är trött! Så där trött så jag mår illa, ögonen svider och hjärnan är helt kajko. Jag har inte stressat, tvärtom faktiskt – jag har tagit väldigt väl hand om mej den senaste veckan. Det är fibron som spökar. Skitfibro!

När jag kom till vårdcentralen första gången för att kolla upp min trötthet fick jag som svar ”alla är lite trötta ibland”. Det var en total kränkning när man känner tydligt att något är fel, det var ingen ”vanlig” trötthet. Ja, alla är lite trötta ibland – men somnar de bara de sätter sej på toa? Somnar de när de står och stryker? Kan de sova dygnet runt om de får? Är även deras hjärnor sega som kola? Har de konstant grus i ögonen och svårt att fokusera? Har de också svårt att hitta och formulera ord? Just de frågorna fick jag förstås inte fram just där och då, eftersom hjärnan inte fungerar särskilt bra i stressade situationer och den här läkaren så uppenbart inte ville hjälpa mej.

Jag fick helt enkelt stå ut och det skulle ta några år till innan någon på allvar tog sej tid att faktiskt undersöka min trötthet. Sen kom diagnoserna en efter en… en annorlunda form av sömnstörning/sömnapné, hypotyreos, fibromyalgi… jippi… men skönt att ändå veta orsaken. Det är möjligt att ”alla är lite trötta ibland” men jag är faktiskt sjuk! Det finns en anledning till att jag är trött, jag är inte lat!

Tyvärr är det inte mycket jag kan göra åt den där tröttheten mer än att sova. Jag vet att det är värst vid väderomslag och stress. Stress kan man ju försöka undvika, men hur undviker man väderomslag… Vi åker till solen på vintern för att få lite sol och ljus på nosen, det hjälper massor! Men höst och vinter är riktigt jobbigt, särskilt den 2016/2017. Det var mörkt från oktober till mars, inte många soltimmar alls och jag trodde att jag skulle bli galen.

Jag är som en barometer och just idag går jag bara och väntar på att det ska börja regna. Det känns i hela kroppen. Det här varannandagvädret är jättejobbigt och tar på krafterna. Även helt friska tycker att det är jobbigt, så för oss med fibro blir det förstås ännu värre. Men jag och alla andra gör så gott vi kan! Just idag har jag iaf fått en del grejer gjorda, men tanken att fortsätta måla huset får förbli just en tanke… det går helt enkelt inte. Det får bli under midsommarhelgen när det är långledigt för Martin.

Martin är verkligen min klippa! Jag har haft så otroligt tur och lycka att få en man som accepterar och respekterar mej helt och hållet. En man som säger till mej att gå och sova en stund eller som trycker ner mej i soffan och servar med allt jag behöver. Han som säger att jag är underbar de där dagarna då jag inte ens orkar borsta igenom håret och går runt i onepiece. Hur kunde jag ha sån tur?

Idag är alltså en sån dag. Tröttheten är förlamande och ingenting fungerar. Idag vill jag bara sova.

Det enda du behöver för att lyckas!

juni 8, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oavsett om du ska gå ner i vikt, lära ett nytt språk, ta körkort, bli världmästare eller precis vad som helst – så behöver du bara en enda sak. TÅLAMOD! Har du bara det så kommer du att lyckas med precis allt du vill! Svårare än så är det faktiskt inte.

Men för oss som inte ens kan stava till ordet, så låter ju det här jättejobbigt, tråkigt och bara fullständigt omöjligt. Saker ska gå snabbt! Eller hur? Men vissa saker går inte snabbt, hur mycket vi än vill det… vissa saker måste vi traggla om och om igen för att lära oss. Men en dag knäcker vi koden och då kan vi! Sen blir vi säkrare och säkrare på vår sak och fortsätter av vana. Det är dit vi vill komma!

Tänk bara när vi var små och lärde oss gå. Hade vi inte haft tålamod och varit envisa, så hade de flesta av oss fortsatt krypa på alla fyra. Men det är rätt opraktiskt faktiskt… så vi övade och övade och en dag kunde vi hålla balansen tillräckligt länge för att ta våra första steg. Å sedan utvecklades färdigheten så vi även kunde springa, hoppa och en massa annat. I det här läget hade vi iofs en stor supporterskara som kom med uppmuntrande tillrop och applåder, det slutar när vi lärt oss cykla… typ…

Samma sak när vi ska ta körkort, man övar och övar och till slut har man det efterlängtade körkortet i handen. Här har vi ju blivit vuxna och börjat analyser och tänka för mycket, därför hoppar vissa av körutbildningen. Tålamodet räckte inte hela vägen fram… applåderna uteblir och självförtroendet sviktar, man ger upp… blir besviken på sej själv, känner sej misslyckad och vågar kanske inte testa andra nya grejer heller i framtiden. Man kan ju ändå ingenting… den negativa spiralen är satt i snurrning och måste stoppas!

Att lära ett nytt språk kräver övning och massor med tålamod. Jag såg mina barn ta sej fram på nån slags engelska redan som 3-4-åringar på semestern för att knyta kontakt med nya kompisar och det gick alldeles utmärkt. Så länge vi är små babblar vi på och struntar i att det blir fel och lär oss massor! Så blir vi vuxna och vågar ingenting, vi kan ju göra bort oss. Men vi börjar en språkkurs och tragglar på för att lära oss. Vi vet att det inte kommer att gå fort, men med övning kommer vi att lära oss det nya språket. Med tålamod kommer vi att kunna göra oss förstådda.

Varför kan vi inte tänka så när vi ska gå ner i vikt? Varför ska viktminskningen gå på en kvart? Hur kan vi ha tålamod att lära oss ett nytt språk, men inte att gå ner i vikt? Det är ju samma sak!!! Vi måste öva vårt nya levnadssätt, knäcka koden och få in nya vanor. Det lär man sej inte på några veckor, för mej tog det flera år! Jag övade, trillade i diket, reste mej, trillade igen, hade flyt ett tag, släppte taget och trillade i ett jäkligt djupt dike men reste mej igen och igen. Efter 17 år är jag fortfarande inte fullärd, utan övar hela tiden och kör i diket då och då fortfarande. Inte så ofta och hyfsat kontrollerat, men ändå.

Se viktminskningen som en språkkurs, där maten och livsstilen är det nya språket du ska lära dej. Gå i klass om du kan, det hjälper massor! Man får stöd i en ”lärare” och av andra ”elever” och kan få mängder med tips av sina ”klasskompisar”. Första terminen lär vi oss om vår kropp och vad den mår bra av. Andra terminen lär vi oss att hålla våra nya vanor och den tredje kanske vi går i mål. Den fjärde terminen lär vi oss att hålla vår nya vikt och kollar av att de nya vanorna sitter. Så här går det naturligtvis inte till, takten är förstås olika, men som ett exempel alltså. Till skillnad från en språkkurs får man gå kvar på VV när man är färdig och fortsätta sin kurs helt gratis!

Nyckeln till att lyckas stavas alltså TÅLAMOD! Med det klarar man i stort sett allt man vill. Sen är det klart att eftersom de där uppmuntrade tillropen och applåderna oftast uteblir när man är vuxen, så kan det vara smart att sätta upp sina egna applåder i form av belöningar på vägen. Delmål och en stor belöning i målet är inte alls dumt. Något som verkligen är värt att kämpa för. Men belöningar räcker inte om du inte inser att det är tålamod och övning det handlar om…. Det är ju inte så att våra elitidrottare blev världsmästare på en kvart direkt…

Nu har du nyckeln. Det är bara att sluta tänka och ta fram det där tålamodet. Mitt mantra: Fu**ing gör det bara! räcker ganska långt faktiskt 🙂

Så: hur står det till med ditt tålamod?

Matsedel v 23

juni 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Med bara några veckor kvar till midsommar är det många som ger upp viktkampen. Man tänker att man ändå inte kommer hela vägen fram, att man ska ”unna” sej lite när det ändå är sommar och att man ska fortsätta till hösten. Så tänker inte jag!

För mej handlar Viktväktarna om en livsstil, alla dagar i veckan, året om, livet ut. När jag skrev in mej på VV levde jag på limpmackor. Jag åt nästan aldrig under dagen, utan smällde i mej mackor när barnen hade somnat. Barnen däremot fick vällagad mat till alla måltider, lagade från grunden – inga halvfabrikat ens. Det gick så långt att jag inte hade några hungerkänslor kvar och det enda jag tyckte var riktigt gott var godis. Det ska kanske tilläggas att barnen var väldigt sjuka och att det inte fanns mycket tid mellan medicineringar (drygt fyra timmar om dagen), matlagning, läkarbesök och annat som hade med barnen att göra.

7/8 2000 skrev jag in mej på VV för att lära mej äta rätt. Allt det där som vi lärde oss i trean; sunt förnuft, kostcirkel och näringstriangel. Jag hade en övervikt, men inget alarmerande – men jag mådde så dåligt! Sedan dess är det veckomatsedlar som gäller, året om! Planering är a och o, oavsett årstid eller veckodag. Sedan ett par år tillbaka lägger jag även upp mina veckomenyer här på bloggen, vilket är mycket uppskattat. Så håll till godo och berätta gärna om det är något recept du testat som du tycker särskilt mycket om 🙂

Här är vår matsedel, för kommande vecka:

Måndag: Frittata med fetaost 6 SP
Tisdag: Fisk i ugn med tzatziki 4 SP plus potatis
Onsdag: Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Torsdag: Tacogryta 4 SP plus ris
Fredag: Fläskfilewok 5 SP plus ris
Lördag: Moussaka fr 5 SP
Söndag: Räkor med ärtröra och röd rom 4 SP plus pasta

Ge inte upp er viktkamp under sommaren! Ta istället ett extra tag nu när kvällarna är längre och ni får lite ledig tid på semestern!

Trött på dumma kommentrarer!

juni 2, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är så trött på alla dumma kommentarer när man säger att man har fibromyalgi eller varit utbränd. Eller de kanske inte är dumma, bara korkade som kommer från lika korkade och okunniga människor. Tyvärr kommer många av dem från vårdpersonal…

Jag har alltså fibromyalgi, hypotyreos, sömnstörning och har varit rejält utbränd och fått en mängd sviter och följdsjukdomar pga det. Fibron och sömnstörning är både jag och min läkare helt övertygade om att de kommer från min fd utbrändhet.

Jag blev sjukskriven pga utmattning eller sk utbrändhet 1998. Det är alltså 19 år sedan och man kan ju tycka att jag borde vara frisk och må bra nu. Men har man varit så sjuk som jag var då så blir man aldrig helt frisk. I mitt fall var det så illa att jag ibland inte hittade hem, körde mot rött ljus, stod upp och sov, somnande när jag satt på toaletten och en massa annat. Jag var mer död än levande helt enkelt. Men det var inte bara orken det var fel på, jag tappade ord, klarade inte att läsa, var förkyld konstant, körde fel, glömde allt, grät för minsta lilla, var aggressiv, gick upp i vikt, tappade hörseln mm mm. Det enda jag ville göra var att sova. Inget var roligt, depressionen var nära.

Detta är alltså 19 år sedan. Jag var sjukskriven i nästan tre år. Under de åren fick jag samtalsterapi, det var den enda hjälp jag fick och den hjälpte mej otroligt mycket. FK hörde inte av sej en enda gång, förrän efter de där tre åren för att säga att jag skulle bli utförsäkrad. Vi hade alltså inte haft något kontakt alls, ingen hjälp att komma tillbaka eller något… jag fick bara ett datum när de tyckte att jag skulle jobba 100% igen och vara frisk. Så blev det inte. Jag kunde nämligen inte jobba 100% igen och skulle aldrig göra det heller…

Jag fick rätta mun efter matsäck och dra in på alla onödiga och även nödvändiga utgifter och lära mej och barnen att leva på en halv inkomst. Mer än så klarade jag inte att jobba. Å det gick det med. Jag har alltid klarat att leva på små summor. Men stressen blev ju knappast mindre… och jag var ju fortfarande inte frisk och skulle aldrig bli.

Idag har jag alltså fibro, hypotyreos och sömnstörning, tre diagnoser med ungefär samma symtom och som alltså förstärker varandra. Dessa tre blir ju inte bättre av att jag fortfarande har sviterna kvar från utbrändheten som också har liknande symptom. Tröttheten blir alltså många gånger värre. Minne har jag inget alls… å så fort jag blir det minsta stressad får jag sämre hörsel. Jag känner många som har det likadant, det är inte bara jag tyvärr.

Att då få kommentarer som ”ja, men det var ju länge sedan du var utbränd – du är väl frisk nu” eller ”lite trötta är vi alla då och då” och ”fibro är ju bara lite ont i kroppen” – man blir rätt irriterad! Särskild när detta kommer ur munnen på vårdpersonal! Nä, man blir oftast inte helt frisk från en utbrändhet. Nä, fibro är mycket mer än ”lite ont i kroppen”! Ja, alla är trötta då och då – men inte så de nästa kräks och somnar bara de sätter sej ner eller måste stanna när det kör för att sova en stund. Sånt ska vårdpersonal veta!!!

Sen har vi den där ”Du som ser så pigg och fräsch ut…” Ja, jag gör kanske det, men vet ni? De dagar (idag) som jag är så där trött så jag nästan kräks, då är det ingen som ser mej – för då orkar jag nämligen inte gå ut! De som har träffat mej en sån dag kan skriva under på hur jag inte ser dem, är helt förvirrad, kort i tonen och svara knappt på tilltal. Måste jag göra något en sån dag är det totalt tunnelseende för att öht klara att göra något alls. Å hur tycker folk egentligen att en sån som jag, med mina diagnoser ska se ut? Det jag har sitter inte på utsidan! Det blir ju knappast bättre av att jag inte tar hand om mej…

Idag är en sån dag då jag inte orkar något alls och därför reagerar extra på den här dumma kommentarerna. Idag sitter jag under en filt i soffan med en kopp te i handen och hunden i knät. Jag orkade träna, det är jag faktiskt lite stolt över – men sen var det stopp. Jag orkar egentligen inte skriva den här texten, men är så irriterad att jag gör de ändå. Å jösses va många stavfel det blir…

Jag och många med mej lider av sk dolda funktionshinder. Döm oss inte – försök istället att förstå oss. Och kan ni inte förstå oss, så ha åtminstone lite respekt för att alla inte är friska, glada och pigga. Å lämna alla korkade kommentarer hemma. Fråga gärna, men påstå inte en massa saker som inte stämmer!

Tack och gonatt!

Kan en grej verkligen vara sååå bra?!

maj 30, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När man läser om en produkt som får högsta betyg av alla så blir iaf jag både nyfiken och skeptisk på samma gång. Så är det med Dysons grejer, oavsett produkt så får de toppbetyg och alla är helt lyriska. Så i samarbete med Dyson har jag fått testa både hårfön och en fläkt. Trots samarbetet så säger jag som vanligt vad jag tycker.

I början av året fick jag testa hårfönen som är supersnygg! Liten, lätt och ganska tyst. Själva motorn sitter i handtaget så det finns ingen risk att trassla in håret och den blir heller inte varm. Jag överdriver inte om jag säger att mitt tjocka hår blir torrt på mindre än fem minuter. Jag hade läst att det var så, men trodde förstås inte på det… men så är det! Den är verkligen supereffektiv!

Nu har jag fått testa en fläkt; Dyson Pure Hot + Cool Link. Hem kom en mysko pelare som mer såg ut som en modern högtalare än en fläkt. Inga vassa blad som snurrar som en nyfiken hundnos kan fastna i, det är ett stort plus. Den manövreras antingen med fjärrkontroll eller app i telefonen. Man kan alltså köra igång den när man är iväg, så rummet blir svalt och skönt tills man kommer hem. Så smart!

Vi har vår i sovrummet, ett rum som oftast är supervarmt och vi sover dåligt i under sommaren. Fläkten skulle alltså få visa vad den gick för nu när värmen kom rejält och var ihållande. När vi installerade den (typ satte i kontakten och startade appen) så visade den att luften i sovrummet var riktigt dålig. Så Mr Dyson fick jobba direkt med att rensa luften på dåliga partiklar som bla pollen och damm. Å efter några timmar visade appen ”Luftkvalitet: BRA”. Jag antar att filtret snart är fullt, för när jag dammsög häromdagen var det knappt något damm alls i sovrummet och i de andra rummen var det en hel del. Så jag hoppas att filtren är hyfsat prisvänliga…

Jag har ju koll på min sömn genom mitt aktivitetsarmband och sedan fläkten kom in i sovrummet har min sömnkvalitet varit mycket bättre. Om det beror på att luften är bättre eller att det är svalare i rummet kan jag förstås inte säga, kanske en kombination, jag är bara nöjd över faktumet eftersom jag sover dåligt. Det ska bli intressant att testa den i höst och vinter när det blir svalare och se om den värmer lika bra som den svalkar.

Så omdömen kan alltså vara positiva och stämma med ens egen uppfattning. Jag ger också Dyson toppbetyg, både för fönen och fläkten. Dyson gör himla bra grejer helt enkelt! Jag kan absolut rekommendera dem, särskilt om du har dålig luft i ett rum – då är fläkten suverän!

Snart får jag sooool!!!

april 12, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni vet ju att jag inte är gjord för annat än sol och värme och att jag bor på fel breddgrad. Jag har sett fram emot våren, men blir lika besviken varenda dag när jag vaknar och solen lyser med sin frånvaro. Just nu är det så där riktigt skitjobbigt igen!

Vi drog ner värmen inomhus när värmen steg utomhus, men den har jag fått dra upp igen. Vi har luftvärmepump och det är knepigt att reglera den när det pendlar mellan -5 och +10. Det blir lixom inget bra alls, på morgonen kan vi ha 16 grader inomhus och det är liiiite för kallt för min smak. Så jag tänder ljus, tar på mej både vantar och tofflor och dricker mängder med te. Å vid minsta lilla solstråle sätter jag mej på trappen och lapar sol tillsammans med pälsbollen. Men de där solstrålarna är ju ganska få, så igår gick jag och la mej under täcket med värmedynan igång för att tina upp.

Men nu ska jag faktiskt få sol! Nästa vecka åker jag till Milano och där är det ca 20 grader varmt och sol! Jösses va jag ska njuta!!! Det är iofs bara ett par dagar, men jag lovar att ta vara på varenda solstråle! Sen hinner jag bara vara hemma enågra dagar innan jag åker med Martin till Budapest på arbetsresa. Han ska jobba – det ska inte jag! Eller jo… lite blir det ju ändå… jag har gott om tid och kommer att blogga både från Milano och Budapest. Ni måste ju få vara med!

Å sen dröjer det bara någon vecka innan jag åker till Birmingham! Det kanske inte är så varmt men det ska bli väldigt spännande. Bla ska jag få se en Shakespeareförställning på en anrik gammal teater och besöka ett slott. England kanske inte är så känt för sol och vackert väder, men vi brukar ha tur när vi åker dit. Det är säkert inte värre än här…

Så jag sitter här och huttrar och försöker planera för den närmaste tiden. I två dagar har jag suttit och sprutat ur mej texter till Du i Fokus så det finns förinställt när jag är borta. Jag har gjort matsedlar ända fram till september och ska lägga in så många jag hinner, så slipper jag fixa det sen. Jag röjer, lägger i loppislådor, städar och försöker få nån slags ordning. Medicinen börjar göra nytta och allt känns lite bättre. Hjärnan är inte lika trög, jag orkar mer, hektona trillar av och jag är mycket piggare. Det finns hopp!

Å får jag bara lite sol är jag snart som vanligt igen!

Ny dom och ny medicin…

april 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det äntligen dax att ta sej den långa vägen till Järna för att träffa Doktor Kompis igen. Jag visste att hans suck skulle ljuda över nejden och höra ända till Tumba när han skulle få psykbryt på mej…

Min doktor heter egentligen Lennart, men eftersom han är en god vän till familjen så har jag döpt honom till Doktor Kompis. Hade det inte varit för honom vet jag inte ens om jag hade levt idag. När jag kom till honom för ungefär sju år sedan var jag i så dåligt skick att han inte ens visste var han skulle börja. Jag hade gett upp på den vårdcentral jag då gick på och frågade om jag fick komma till honom trots att vi kände varandra. Ofta vill ju inte läkare vårda sina vänner, men han såg nog min desperation och sa ok. Idag ångrade han sej nog 🙂

På de här sju åren har det hänt massor och pusselbitarna har trillat på plats undan för undan. Jag har mått bättre någonsin, men så hände något under vinter och jag började må så otroligt dåligt igen. En diffus känsla som jag inte kunde sätta fingret på och som jag inte känt förut. Idag fick vi svaret. Jag har ett alldeles för lågt värde av folsyra.Vilket är totalt oförklarligt eftersom det oftast är tarmopererade och folk som inte äter grönsaker som får det… bristen gör att blodsystem och centrala nervsystemet sätts ur balans och man kan må riktigt dåligt. Som jag gjort hela vinter utan att fatta varför.

Det fanns även utrymme att höja mitt Levaxin som jag gjorde på eget bevåg redan förra veckan för att jag var helt desperat… jag vet att man inte ska mixtra med mediciner och jag trodde att han skulle få psykbrytet när jag erkände… men vi pratar fortfarande med varandra och jag fick en kram innan jag gick. Åsså hittade han en inflammation i ett scenfäste i överarmen också, som lite bonus.

Så nu har jag alltså ytterligare en medicin i mitt sortiment och hoppas att må bättre inom kort. Känslan av att inte fungera är ingen angenäm känsla. Jag vill ju må bra! Å det hade jag tänkt att få göra nu och inte dra på mej någon ny åkomma. Jag tycker det räcker med hypotyreos, fibromyalgi, fd utbrändhet, sömnapné, olika långa ben, allergi, astma och allt annat som finns där… hoppas den där folsyrebristen bara är tillfällig. Eller är det en kronisk grej? Det glömde jag fråga…

Det svåraste jag gjort!

mars 25, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa. Jag tror också att de flesta föräldrar känner sej otillräckliga och många gånger känner att de tagit sej vatten över huvudet när det gäller föräldraskapet. Jag undrar hur många som hade skaffat barn med facit i handen… om de vetat hur svårt det faktiskt är.

Jag har gjort mitt bästa sedan dag ett, men jag vet mängder av situationer som jag borde agerat annorlunda. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen gjort precis allt jag kunnat för mina grabbar, med de verktyg jag haft för stunden. Jag har gjort massor med fel och sagt fel saker, men det kommer ju ingen handbok i föräldraskap när barnen föds. Vi får alla gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Men jag är nog egentligen ingen bra mamma, särskilt inte sedan barnen flyttade hemifrån. Jag hör sällan av mej och känner lite att så länge det är tyst från barnen är allt ok… Jag vill inte bli den där morsan som ringer varje dag och barnen suckar när de ser mitt nummer i displayen. Därför kanske vi hörs lite för sällan… samma sak där: det finns ju ingen skriven regel hur ofta man ska höras. Vad är normalt?

Det jag däremot vet och är helt säker på, är att killarna vet att de alltid kan höra av sej till mej vad det än gäller och att jag alltid finns där om de behöver stöd, hjälp, tips och råd. Vi har varit igenom så mycket skit att vi alla vet var vi har varandra. Vi kan lita på varandras stöd till 200%!

Att bli mamma var min stora dröm redan när jag var 11-12 år och när jag var 23 uppfylldes den. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt, det svåraste jag någonsin gjort! Att mammarollen skull innebära så mycket tårar, smärta och frustration, men samtidigt massor med glädje, kärlek och samhörighet. Aldrig förr har jag älskat så mycket och aldrig förr har jag varit så ledsen och frustrerad. Alla känslor blir lixom extra allt, när man får barn.

Jag kommer aldrig bli Årets Mamma eller slå mej för bröstet och påstå att jag är världens bästa förälder, för det är jag inte. Jag är inte ens en särskilt bra mamma ens idag efter att ha övat i snart 24 år, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Precis som jag tror att alla föräldrar gör. Vissa av oss får bara lite extra många utmaningar i föräldraskapet…