Bläddra efter
Etikett: tingsrätten

En bok som kräver ett eget inlägg

En bok som kräver ett eget inlägg

Kommentarer 1 kommentar

Oftast läser jag ett gäng böcker och sedan berättar jag om dem i ett samlat inlägg. Men så finns det en och annan bok som kräver lite extra uppmärksamhet, I Rättvisans Tjänst av Johan Eriksson är en sån bok.

Under 6-7 år fördelat på två olika perioder tjänstgjorde jag som nämndeman i Huddinge, senare Södertörns, Tingsrätt. Ett uppdrag som jag älskade, ofta tänker tillbaka på, lärde mej mycket av och gärna skulle göra igen. Som nämndeman är du en slags amatördomare som sitter med vid rättegången för att helt enkelt bedöma om åklagaren lyckats bevisa det som h*n påstår har hänt. Enkelt beskrivet alltså.

Från början satt vi i Huddinges tingshus, detta var 1999 tror jag… på den tiden fick vi nämndemän vänta utanför salen tillsammans med alla andra. Då hade vi ofta tillfälle att prata med både åklagare och advokater, några var trevligare och mer pratsamma än andra. En av dem var just Johan Eriksson, några andra var Mats Floden och Reine Nelson. Tre oerhört proffsiga advokater som jag skattar högt och även har rådfrågat när jag behövt vägledning. Dessutom är de ruggigt trevliga och gillar att resa, särskilt Mats. Skulle jag hamna i knipa är det dessa jag skulle be om hjälp och har även hänvisat till när folk frågat mej.

När jag såg att Johan skrivit en bok blev jag inte förvånad, däremot väldigt glad. Johans speciella situation är ju att han försvarade Akilov, något som gjorde honom unik inom svensk rättshistoria. Det jag kommer ihåg från våra gemensamma dagar i tingsrätten är hans förmåga att inte krångla till det. Johan pratar så folk förstår, han krånglar inte till det eller brer ut sej med krångliga termer eller konstiga, svåra eller många ord. Dessutom är han cool-lugn!

När jag läser I Rättvisans Tjänst kommer allt detta tillbaka. Han berättar om fall som berört lite särskilt, på ett enkelt och rakt sätt. Det jag tror att han vill få fram och som han också lyckas med, är att även advokater är människor med hjärta och känslor, att det är den åtalade man försvarar, personen – inte handlingen. Att allt ska gå rätt till så att utgången blir så rättvis som möjligt. Att allt inte är svart eller vitt.

Visst är advokat ett arbete, men det är ett ganska speciellt arbete där man kommer människor nära i en väldigt speciell situation. I vissa fall har man hela deras liv och framtid i sina händer och det kräver en alldeles särskild person att klara det med respekt för en redan utsatt människa som ofta sitter jäkligt illa till. Och även om det är ett arbete, så involverar arbetet hela ens liv och ibland även familjen. Som Johans berättar om i boken pekade hans son på Rådhuset (tror jag) och sa att där bor pappa… Brottslingar har inte kontorstid, en försvarsadvokat får rycka in precis när som helst. Advokatens familjen får ofta vänta och anpassa sej.

Jag blev mycket imponerad av Johans sätt att skriva och berätta om de olika fallen. Berättelserna är raka och enkla, trots komplicerade fall och i vissa fall även komplicerade åtalade. Han berättar om fall som berört honom särskilt mycket och han berättar så det berör även mej. Jag förstår att han inte kan släppa de här fallen och människorna bakom dem, de har något över sej som man kommer ihåg. Men han måste haft väldigt svårt att välja vilka han ska berätta om. Jag har själv flera såna i min minnesbank, särskilt om barn och unga förstås.

För mej sitter särskilt en vårdnadstvist fast i skallen, samt den äldre damen som snattade ett par tofflor till sin man som var sjuk och frös. För att inte tala om damen i 60-årsåldern med skinnkläder och stora svarta moonboots som åkt fast för mer är 60 olovliga körningar på bara några månader. Hon var bara tvungen att köpa huvudvärkstabletter till sin kompis… Det är alltså inte de största och värsta fallen som sitter där, utan andra som har något som berör något i mej.

Jag brukar säga att i Tingsrätten ser man verkligheten. Vill man veta hur det faktiskt är ute i samhället så ska man ta en dag i rätten och lyssna på olika förhandlingar (de flesta är öppna, så det är helt ok att sitta med). Detta borde vara obligatoriskt för alla föräldrar, lärare och politiker – en dag om året eller nåt sånt.

Under en enda dag kan man se sin granne åtalas för misshandel, någon annan för stöld, bekantas barn för narkotikabrott, vänner i fula vårdnadstvister osv osv. Ibland behöver man bara läsa på tavlan vilka mål som ska tas upp under dagen och namnen som står där för att få en hyfsad översikt över vad som händer i vår närhet. Helt vanliga människor, vänner och bekanta som själva utsatts för brott eller som hittat på någon skit själva. Många fördomar kan vi skaka av oss, samtidigt som vi förmodligen får ett par nya.

Och allt detta blir så tydligt i Johans bok. Några föds in i kriminalitet och trassel, men för de flesta handlar det om tillfälligheter. Och självklart berättar han även om Akilov. Att även en terrorist är en människa. Just den här gillar tom att baka…

Jag älskar den här boken! Johans stora hjärta, engagemang, hängivenhet och professionalitet lyser igenom i varje berättelsen. Den är lättläst, informativ och tar mej tillbaka in i förhandlingssalen. Och jag längtar tillbaka ännu mer! Jag hoppas man släpper på kravet att de politiska partierna ska vara nominerande och att man istället ska kunna anmäla sitt intresse direkt till domstolen. Jag vill vara med!

Är ni bara det minsta intresserade av rättsväsendet, hur rättegångar går till, hur en advokat tänker och förbereder sej så ska ni läsa boken. Den är helt fantastisk!

Varför gör män så?

Varför gör män så?

Kommentarer 0 kommentarer

Det har varit mycket prat om Josefin Nilssons liv och öde de senaste dagarna. Jag har själv inte sett filmen som många pratar om, jag vet inte om jag fixar det faktiskt – men det kanske blir en dag. Däremot har jag sett många misshandlade kvinnor.

Jag tjänstgjorde som nämndeman i Tingsrätten i två perioder och sammanlagt ungefär 7 år. Det är något av det mest intressanta och mest lärorika jag någonsin gjort. Vi fick se allt! Den verklighet som många inte ser, men som finns där varje dag. Under åren passerade mål som handlade om snatteri, bokföringsbrott, mord, våldtäkt, fyllekörningar, misshandel och en massa annat. Självklart även kvinnomisshandel.

När det gäller kvinnomisshandel finns det två olika scenarior. Antingen har kvinnan själv fått nog och anmält mannen eller också har polisen anmält hennes förövare. I första fallet kan kvinnan ta tillbaka sin anmälan, men då brukar polisen göra en egen. I den andra kan hon inte göra något och brukar kontra med att inte säga något utan sitta tyst hela rättegången.

Att sitta med vid en rättegång där kvinnan tagit tillbaka sin anmälan eller inte velat anmäla är knepigt. Polisen har gjort så gott de kunnat med fakta som åklagaren gör så gott h*n kan för att lägga fram för att få en fällande dom. Vi som nämndemän ska avgöra om åklagaren har bevisat att mannen gjort det som åklagaren påstår. Domaren och åklagaren försöker få kvinnan att prata medan advokaten gärna ser att hon är tyst.

Att se kvinnan är det jobbigaste av allt. Hur hon sitter där och blir mindre och mindre. Hon vågar inte titta på mannen på andra sidan, han som förmodligen utsatta henne för betydligt mer än det åklagaren påstår. Det är bara hon som vet vad som hänt (och han förstås) och hur länge det pågått. Man kan se hur orolig, rädd och pressad hon är och vi som ser på vet att om han inte blir fälld kommer hon att ta emot mer innan kvällen är slut. Han kanske slår ihjäl henne nästa gång. Allt hänger på bevisningen.

Att kvinnor tar tillbaka sin anmälan är alltså inte så konstigt. Det är bara de starkaste som sitter där raka i ryggen och berättar om allt. Kanske har de lyckats ta sej till en kvinnojour och har deras stöd. Kanske har det bara helt enkelt fått nog eller låtit sej övertygas av tex sin barn att anmäla. Jag kan inte annat än uttrycka min beundran för dessa kvinnor.

Jag har aldrig blivit misshandlad och vet inte hur det känns. Jag har däremot hämtat en vän som blivit slagen både gul och blå och suttit med henne först på akuten för omplåstring, sedan hos polisen för vittnesmål och anmälan och sedan på psykakuten för att få henne inlagd. Hon tog tillbaka sin anmäla. ”Han menade det inte”, ”Hon triggade honom” hette det.

Jag fattar inte! Varför slår män! Vad är det som ger en man rätten att slå sin kvinna? Den han faktiskt valt att dela sitt liv med och säger sej älska. Att gå vid första slaget låter så enkelt och självklart, men det är ju inte det. Innan det där första slaget har det pågått en process som brutit ner och förminskat. Vad ger en man rätten att bryta ner och förminska?

Vi kvinnor behöver hjälp av män för att få slut på detta. Morgan Alling och Alexander Karim är förebilder för alla män och riskerar hela sina karriärer i sin kamp för oss kvinnor. Förmodligen blir de hotade av andra män pga av sitt ställningstagande. Fast jag tror att de mest vinner på sitt engagemang, att de visar andra hur en riktig man agerar. En riktig man älskar sin kvinna, lyfter henne och hyllar henne. Inget annat. Vi ska heller inte acceptera något annat.

Vi ska alla bli älskade för den vi är, accepterade och respekterade. Ingen ska slå eller bli slagen. Hur kommer vi dit?

Goliat – en film om omöjliga val

Goliat – en film om omöjliga val

Kommentarer 2 kommentarer

Det kommer att bli bra. Så låter det flera gånger  under de 90 minuterna som filmen pågår. Goliat är en film om stark kärlek till familjen, kriminalitet och utanförskap. Det är omöjligt att inte beröras av den. Vi var på galapremiären i måndags.

Jag visste nästan ingenting om Goliat när jag satte mej i biosalongen. Det enda jag visste var att den var svensk… typ. Å jag gillar svenska filmer. Fem minuter in i filmen var jag fast! Jag var oerhört berörd och såg många av de killar och familjer som jag mött under mina år i tingsrätten. Ja, det var ju inte de killarna eller familjerna förstås, men kunde faktiskt varit eftersom alla roller spelas av amatörer som levt i skiten själva. De vet exakt hur de här rollerna ska spelas, de har varit där.

Det handlar om 17-årige Kim och hans familj. Mamman är sjukskriven och på väg att bli utförsäkrad, Pappa ska infinna sej hos kriminalvården om några dagar och sedan sitta inne i 16 månader. Här finns också två mindre syskon, där lillasyster och Kim har ett alldeles särskilt starkt band. Livet för familjen är hårt men kärleken är väldigt stark. Något jag även såg i tingsrätten.

För Kim handlar det om att ta över pappans roll i det kriminella livet eller sticka från allt och skapa sin egen framtid. Jag kan lova att hela biosalongen sitter och säger samma sak när han är på väg mot bussen som ska ta honom till ett bättre liv ”fortsätt gå!” Om han gör det eller ej, får ni helt enkelt se själva.

För den här filmen måste ni se, alla borde se den. Så här ser det faktiskt ut i Sverige, idag. Det är inget vanligt Svensson-liv, men de här familjerna finns. Vi kunde mycket väl ha fått ett av de där syskonen när vi var familjehem. Det är just barn i såna familjer som får extra stöd i form av en extra familj, antingen på del- eller heltid.

Det är en tuff ton, råa slagsmål, hårda tongångar och många ageranden som kan verka helt obegripliga för oss utanför den kriminella världen. Men detta är faktiskt en del av Sverige och vår verklighet. Därför borde alla på Soc, alla inom rättsväsendet, alla i skolan och alla som överhuvudtaget arbetar med utsatta familjer se den här familjen. För att få mer förståelse. Kanske ha som diskussionsämne och bjuda in skådespelarna. Filmen är för viktig för att bara spelas upp och glömmas bort. Den kan lära oss mycket och göra otrolig nytta för alla som orkar ta den till sej helhjärtat.

Man blir berörd, upprörd, förbannad, uppgiven och ledsen. Men där är också en hel del skratt. Se den bara!

 

Jag blir otroligt arg och illa berörd!

Jag blir otroligt arg och illa berörd!

Kommentarer 0 kommentarer

För några år sedan hade jag två olika tjänstgöringsperioder i Huddinge Tingsrätt, ett uppdrag som jag älskade och tog på största allvar. Därför var det med extra stort intresse jag började läsa Anna Hages bok ”30 år av tystnad”. Anna var först på platsen när Palme mördades.

När jag gjorde min första dag i Tingsrätten någon gång runt januari 2000 var det mesta ganska luddigt. Det enda jag visste var vilken tid och plats jag skulle infinna mej, inget mer. När jag kom till Tingsrätten pekade vaktmästaren åt det håll jag skulle gå. Sedan fick jag stå och vänta utanför rättegångssalen tillsammans med både advokat, åklagare, åtalade, målsägande och vittnen. Där stod vi och tittade ut i luften allihop och försökte se oberörda ut. Efter rättegången gick vi alltså även ut tillsammans… inte jättetrevligt alltid. Det ser tack och lov lite annorlunda ut idag.

Idag går alla in och ut från olika håll, vittnen sitter med sina vittnesstödjare och får alla information om vad som väntar. Advokaten sitter i ett särskilt rum med den åtalade och åklagaren sitter oftast tillsammans med målsägande. Som nämndeman får man numera en helt ok utbildning innan man tillträder sitt uppdrag. Det finns alltså ett helt annat upplägg idag, som jag tror gynnar alla. Särskilt efter att ha läst Annas bok, är jag helt övertygad om att det är så. Jag har inte kvar mitt uppdrag, men hoppas återfå det en dag.

Anna Hage var 17 år när hon gav Palme hjärt- och lungräddning den där natten i februari 1986. Jag hade faktiskt ingen aning om detta, trots att jag träffat henne hundratals gånger i vår bokhandel. När jag var med vid rättegångar så bad man ALLTID både målsägande, åtalad och vittnen berätta SIN version fritt, innan det ställdes frågor. Anna fick bara frågor, från det absolut första förhöret direkt efter mordet och även i fortsättningen. Detta har haft stor betydelse för resten av hennes liv, fattar ni hur enkelt det hade varit att be henne berätta själv och skapa en helt annan förutsättning för hela hennes fortsatta liv? Jag blir så förbannade när jag tänker på det!

Detta innebar nämligen att hennes berättelse aldrig kom fram. Att saker förvrängdes. Att Anna inte kändes sej hörd eller respekterad. Och kanske att hela kalaset fått en helt annan vändning… det vet man inte. Boken som jag sträckläst är så otroligt viktig! Den visar hur det absolut inte får gå till, inte i något rättsfall – för då havererar hela systemet. Att inte få berätta sin upplevelse med egna ord i ett sammanhang är inte bara kränkande, det kan faktiskt vara helt avgörande. Alla som varit med om traumatiska händelser, särskilt de som är vittnen, måste få berätta och berätta igen. Med sina egna ord.

Anna blev så illa behandlad av rätten och även media att hon till slut höll helt tyst om allt under alldeles för många år. Till slut gick det inte längre och hon fick ta hjälp att bearbeta alla känslor och tankar för att orka komma vidare. I 30 år fick hon aldrig berätta sin historia från början till slut, fatta vad det gör med en människa. En historia som dessutom alla vet något om, tror att de känner till allt om och vill vända ut och in på. Som 17-åring fick hon vittna bara några meter från Christer Petersson iskalla blick, utan något stöd alls. Hon fick ett dygn på sej att inställa sej i rätten, utan att någon berättade hur en rättegång går till, vilka som är i salen och utan något vuxet stöd alls. Så gör man tack och lov inte idag och det är inget annat är skamligt att man gjorde så då.

”30 år av tystnad” borde bli obligatorisk läsning på juristhögskolan för att visa hur det inte ska gå till! Alla i beslutsfattande position, politiker och särskilt människor inom polis och rättsväsende borde ha den tillsammans med lagboken i sina feta portföljer. Det är många som borde be Anna Hage om ursäkt, särskilt domare, åklagare och advokater. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Anna kan lägga detta åt sidan så mycket som möjligt nu och reparera lite av skadan. Men hur lätt är det efter så många år?

Som tillägg ska också sägas att boken är otroligt välskriven och intressant. Jag var som sagt inte ute efter att frossa i mordet, utan ville veta mer om rättsprocessen runtomkring – iom mitt tidigare uppdrag som nämndeman. Jag är chockad, förbannad och otroligt illa berörd. Läs boken så fattar ni vad jag menar…

 

Sveriges kanske modigaste kvinna?

Sveriges kanske modigaste kvinna?

Kommentarer 0 kommentarer

Mod kan vara flera olika saker. För mej är mod att stå upp för någon annan, även om det är obehagligt – kanske tom farligt. Den som står upp för en annan är en person som jag ser upp till och någon som bör uppmärksammas. Elisabet Massi Fritz är en sån person. I mina ögon är hon kanske den modigaste person vi har i Sverige just nu.

Elisabet är advokaten som skulle bli affärsjurist men av en slump halkade in på en helt annan bana. Jag har sett henne i rätten flera gånger, även innan jag hade en aning om hennes specialitet, och har varit lika imponerad varje gång. När jag förstod vad det är hon brinner för fick jag en oerhörd respekt för henne. Elisabet försvarar barn och kvinnor som varit utsatta för hedersrelaterat våld, i vissa fall med sitt eget liv om insats. Hoten hänger över henne, men hon vägrar att vara rädd. Däremot åker hon inte tunnelbana längre och jag förstås henne. Riskerna är för stora.

Hon har själv vuxit upp med hederskultur och flera gånger varit tvungen att vara rejält smart för att kunna leva som hon önskat. Hon kan traditionerna, språket och tankesättet och kan på så sätt hjälpa utsatta på ett sätt som ingen annan kan. Att dessutom vara kvinna underlättar när rädda barn och kvinnor ska lätta sitt hjärta. Men att vara kvinna i en mansdominerad värld är inte enkelt, jag har sett det själv. Kvinnor förringas, förlöjligas och diskrimineras – särskilt inom domstolens väggar. Att dessutom vara så jäkla snygg som Elisabet är kanske inte alla gånger är en fördel? Det kan nog vara så att folk inte riktigt tar henne på allvar… från början… när hon väl öppnar munnen så vet man att den här bruden kan sin grej!

Elisabet är både snygg, smart, trevlig, imponerande och otroligt proffsig! Igår fick jag och sisådär 500 andra kvinnor lyssna till hennes berättelse på 4Good´s inspirationskväll på Rival. Där var fler föredragshållare, men det var Elisabet jag främst var där för. Efter att ha sett henne i rätten, själv jobbat med Fadimegalan och beundrat henne lite på avstånd – så såg jag verkligen fram emot att höra henne själv berätta om hela sin väg fram till den hon är idag. Från att ha varit hårt hållen hemma, till att trotsa familjen och som ogift kvinna flytta hemifrån och sedan skaffa sej en karriär som advokat med specialitet hedersrelaterat våld. Hennes berättelse är väldigt speciell och värd att höra. Får ni möjlighet att lyssna på henne, så gör det!

I mina ögon är Elisabet en modig person, kanske den modigaste i Sverige. Hon står upp för de som är verkligt utsatta och som verkligen behöver det. Hon kan också på ett begripligt sätt förklara rättsprocesser för utomstående så att alla förstår. Inga krångliga termer eller översittarsnack, bara fakta. På ett enkelt sätt. Jag hoppas att hon orkar kämpa länge till och att hon orkar stå emot de hot hon får. Att kvinnorna hon arbetar med också orkar och kan se vilken otrolig insats de gör. Att de faktiskt öppnar ögonen på många andra som kanske inte vågar se hur illa det är för kvinnor och barn i utsatta grupper. Elisabet och hennes kollegor öppnar faktiskt ögonen på samhället. På oss! De talar om vad som händer, allt det där som vi inte vill se eller veta om.

Modig kan man vara på olika sätt. Detta är ett sätt. Ett väldigt viktigt sätt. Kanske tom livsavgörande…

Måtte 2015 bli bättre!

Måtte 2015 bli bättre!

Kommentarer 0 kommentarer

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart…

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer… mycket mer… det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls – det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan… han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja… den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk… Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna…

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej… Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev…

Nu är jag irriterad!!!

Nu är jag irriterad!!!

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har börjat sälja lite bilder. Inte så det blir några jättesummor, men skoj ändå och ett litet bevis på att jag faktiskt kan ta helt ok bilder. Ibland händer det även att jag hakar på efterlysningar som inte ger ett öre, men där mitt namn står under bilden och på så sätt ger mej reklam.

Nu har en av mina bilder hamnat i en tryckt reklam från Tumba Centrum, deras Citylifemagasin. Alltid kul att hamna i tryck, men jag är INTE tillfrågad och mitt namn står INTE under bilden. När jag tar upp detta med Tumba Centrum får jag till svar att eftersom jag använt deras # (hashtagg) så får de göra vad de vill med bilden. BULLSHIT säger jag!!! Man äger inte en hashtagg! Det är MIN bild och om de använder bilden så ska de åtminstonde ange mitt namn! Så står det i lagen om upphovsrätt. Punkt!

Eftersom centrumet tar bort kommentarer lite hur de vill, har jag förstås fotat vår konversation.
Det visar sej att några av de som fått sina bilder i reklamen blivit tillfrågad och att vissa även ska få kompensation. Men inte jag. Å svaren är så dumma att man bli alldeles svettig. Om man inte kan lagen och vad som gäller kring upphovsrätt och bilder så kanske man inte ska jobba med reklam???

Det finns bloggare som får fakturor på flera tusen för att de i ren okunskap lånat en bild på webben. Då handlar det om att kanske 100 personer ser bilden. Det här är en reklam som går ut till alla hushåll i Tumba och har flera tusen mottagare! Jättebra reklam för mej OM MITT NAMN STÅTT UNDER BILDEN SOM LAGEN SÄGER!!! Nu är det bara en fin bild som det ser ut som centrum tagit…

Så nu återstår att fundera på vad jag ska göra… har ni några förslag? Kanske skulle slå en ping till kollegorna i tingsrätten…

2800 kr för sex!

2800 kr för sex!

Kommentarer 0 kommentarer

Vissa rättegångar berör mer än andra, som tex när det handlar om barn och kvinnor. Jag blev väldigt berörd och fick mycket att fundera på för ett tag sedan när jag satt med ett mål som handlade om sexköp. Särskilt när kvinnan som sålt sex vittnar, det gav mej en hel del att tänka på…

Till att börja med fick vi veta att ungefär en timmes sex kostar 2800 kr. Det är mycket pengar! Eller är det det? Allt beror ju på hur man värdesätter pengar. För 2800 kr kan man just nu få en sistaminutenresa till Lanzarote med boende och allt en vecka. Det är ju jättebilligt! Då låter det ju lite galet att betala lika mycket för ett ligg om man ser det ur en eknomisk synvinkel. Men om man ser det ur kvinnans då? Är 2800 kr ett högt pris för sälja sin kropp?

Skulle du sälja din kropp till en okänd person under en timme, att använda dej lite som han vill, för 2800 kr? Är det mycket eller lite då? Hur mycket är en kropp värd? Kan man verkligen sätta pris på sin egen kropp? Man vet inte vem mannen är, om han är påverkad, aggressiv, hårdhänt, har sjukdomar eller ens om man kommer ur situationen med livet i behåll. Är då 2800 kr mycket pengar?

Att köpa sex är för mej ganska obegripligt. Hur kan man njuta och tillgodogöra sej något när man har sex med en okänd person? Jag fattar det inte. Än mer obegripligt blir det när vi får veta att de flesta sexköpare är gifta familjefäder. Man ser tydligt att de skäms rejält när de hamnar i rätten och ska berätta om allt. De flesta ber om att få domen skickad direkt till sin advokat, de vill inte ha hem papprena så familjen kan se dem och få veta vad som hänt. Männens förklaring är ofta att de bara är nyfikna och vill se hur det går till.

Att sälja sex känns inte fullt lika märkligt faktiskt. Det finns bevisligen ett behov och kan ge stora pengar ganska snabbt. Det finns en bild av att sk eskortflickor är drogade, smutsiga och ganska slitna kvinnor. Men de jag träffat är välvårdade och vältaliga. De vet att utnyttja männens svaghet och hur det ska göra för att få ut mesta möjliga av dem. De vet också att många som betalar bara vill ha deras sällskap och närhet, många gånger behöver de inte sälja sin kropp överhuvudtaget. Men det måste vara fruktansvärt att träffa nya kunder och inte veta i vilket skick man kommer därifrån. Om man kommer därifrån.

Männen skäms fruktansvärt mycket när de ska berätta. Kvinnorna berättar sakligt utan krusiduller eller detaljer. Ofta kommer de knappt ihåg männen… Att sälja sex är inte olagligt, just för att tjejerna ska kunna berätta utan att själva riskera straff. Att köpa sex däremot är olagligt. Kanske låter snurrigt, men det finns en viss logik kan jag tycka.

Så vad tycker ni; är 2800 kr mycket eller lite för en timmes sex?

Tillfälligt avbrott!

Tillfälligt avbrott!

Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det lite körigt.

Ett kort pass i tingsrätten blev en hel dag… Snabbt in till stan för att se Thomas Sabos fina smycken, middagsdate med kärleken och nu till Maximteatern för att se A Christmas Carol.
Så jag återkommer! 
Idag är det tungt!

Idag är det tungt!

Kommentarer 0 kommentarer

Om någon timme skulle vi landat i ett varmt Gambia, istället är jag snart på väg in till stan på pressvisning. Smile skulle väntat på oss vid hotellet, han sa här om dagen att den 18/11 skulle varit en av hans lyckligaste dagar eftersom vi skulle komma tillbaka då… Vi skulle snart träffa Linda och alla andra som vi känner och vi skulle gått barfota i sanden, njutit av den varma kvällen och somnat gott till ljudet av vågorna. Istället ser jag trettio nyanser av grått utanför fönstret och sitter med filten över axlarna och fryser. Usch, va jag är besviken!

Inte blev det bättre av att jag får nomineringarna inför nästa år och ser att jag inte är med. Jag får alltså inte fortsätta mitt uppdrag i tingsrätten som jag tyckt så otroligt mycket om. Men det var väl nästan väntat, dagen ska väl bli riktigt tråkig innan den är över. Frågan är väl vad som kommer mer…

Jaja, bara att klistra på sej leendet, ge sej iväg och göra det som ska göras. Få ihop texter och bilder till webmagasinet och få den saken att funka. Eftersom uppdraget i tingsrätten försvinner så får vi inga pengar den vägen heller… så nu måste vi få detta att fungera så det iaf finns en tidning att göra reklam för. I bästa fall kan den generera lite inkomst så smånigom, ju förr desto bättre. Nu har vi lixom NOLL i inkomst!

Det är många frågetecken nu: VARFÖR får Martin inget jobb? NÄR ska ha få jobb? Måste jag söka jobb? VAD ska jag söka isf? Kan vi få webmagasinet att funka? Alla säger att vår idé är kanon, säger de bara så för att vara schyssta? Hur länge räcker våra sparpengar? Vad gör vi sen?

Det är lite jobbigt just nu…

Rinkebysvenska…

Rinkebysvenska…

Kommentarer 0 kommentarer

Dogge myntade uttrycket blattesvenska, andra kallar det rinkebysvenska. Ett språk som många ungdomar i förorten pratar. Det är iofs svenska men har en viss brytning oavsett var man kommer ifrån. I bla Alby och Fittja prata de flesta så, inget konstigt alls – man formas ju av sina kompisar.

Den senaste tiden har jag suttit i ganska många ungdomsmål. Nu kanske ni tänker att det mest är invandrarungar vi haft hos oss eftersom jag pratar om språket. Å det är där min fascination kommer in i bilden. Nästa alla mål har varit med svenska ungdomar i 16-17-årsåldern. Inte från Alby eller Fittja utan mestadels från Hagsätra, Hägersten och från stan. Men alla pratar likadant!

Oavsett ursprung och bostadsort, så pratar de precis samma svenska som Dogge! Samma brytning, samma slang, lite hackigt och ungefär lika osammanhängande  🙂

Vad är det med den sk Blattesvenskan och svenskfödda ungdomar? De har alltså två svenska föräldrar som pratat svenska med dem under hela deras liv, ändå har de fått en brytning och låter som de kommer någon helt annanstans ifrån. Som sagt; mycket fascinerande!

När jag pratade med Martin om detta så konstaterade han att jag är likadan. Va? Ja, säger han, men inte i Sverige… När jag är i Gambia pratar jag ”deras” engelska och när jag är i tex London så pratar jag den engelskan. Även jag formas alltså av det språk jag har runt mej, även om jag inte tänkt på det förut.

För mej är det inget problem, jag är flexibel. Problemet uppstår när våra äldre nämndemän i tingsrätten inte hör eller förstår vad ungdomarna säger… Ungefär som min gamla farmor som har svårt att förstå vad vissa i vårdteamet runt henne säger. Det uppstår frågetecken eftersom man missförstår varandra.

Å det är kanske nu jag kommer att få höra att detta är ett rasistiskt inlägg. Men detta handlar inte om rasism, utan om hur ett språk förändras med tiden och hur olika generationer kan få svårt att förstå varandra. Det är 12 år sedan jag satt min första period i tingsrätten och då var det bara utlandsfödda som hade en brytning. Idag är det kanske så många som 50% av alla under 18, även svenskfödda alltså. Min undran är hur mycket svenska språket kommer att förändras ytterligare de närmaste 10-12 åren, när det hänt så mycket hittills.

Vad tror ni? Har ni reflekterat något över detta?

Blev lite rörigt…

Blev lite rörigt…

Kommentarer 0 kommentarer

I fredags blev det en väldigt rörig dag…

Där satt jag i tingsrätten och lyssnade till åklagaren som påstod att en man hotat tre personer med pistol. Var det rätt man som satt framför oss eller ej? Inte helt enkelt… så fick vi paus och jag kollade mobilen. Där fanns ett missat samtal och ett meddelande från min pappa som sa att min 94-åriga farmor åkt in akut och var okontaktbar. Fokuset rubbas lite efter ett sånt besked, men det var bara att sitta kvar, lyssna och sedan avkunna ett beslut.

Efter förhandlingen åt jag snabbt och gick sedan den korta biten mellan tingsrätten och Huddinge Sjukhus och hittade fram till min Farmor precis när de skulle göra ett EEG på henne. Jag var med under undersökningen, satt med henne efteråt och en bra bit in på kvällen. Senior och jag skulle iväg men jag ville inte lämna henne förrän jag visste att hon skulle få komma upp på avdelning. Så Senior fick komma till akuten och vänta med oss tills vi fick besked.

Strax efter 18 kunde vi lämna sjukhuset och ta tåget in till stan. Då hade jag varit på språng sedan strax innan 9, bara ätit en macka och en kvarg och hade helt fel kläder för det vi nu skulle göra… I jeans och stickad tröja skulle jag gå på nattklubb och vara med på Dogges bokrelease… men är det någon som förstår så är det han. I Dogges ögon går alltid familjen först, så jag visste att det skulle vara ok. Andra skulle kanske titta snett på mej, men inte han! Dessutom kom vi en timme för sent…

Dogge visste inte att vi skulle komma, det var det bara bokförlaget som visste. Så det var en överraskning. Å jösses så glad han blev när han fick se oss! Himla rolig reaktion! Å genast började han prata skytte och visade en film på mobilen när hans dotter sköt. Sen kom han på att han hade fler gäster att bry sej om. Men han återkom till oss titt som tätt och rätt vad det var så drog han in mej i en het salsa. Om detta ska jag berätta mer i ett annat inlägg.

Så min dag började i tingsrätten med pistolshot, hade ett mellanspel på akuten och avslutades med en skjutgalen, rappare från Venezuela… man kan väl säga att det var en lite snurrig dag och det berodde inte på att Dogge konstant fyllde på mitt glas med champagne som jag dessutom drack på tom mage… Det var en snurrigare dag än vanligt i mitt galna liv  🙂

Hur känns en pistol riktad mot skallen?

Hur känns en pistol riktad mot skallen?

Kommentarer 0 kommentarer

Som nämndeman i Tingsrätten får man höra berättelser av olika slag. Vissa berör mer än andra och ibland leder berättelserna till fortsatta funderingar för mej. Som idag. Idag har jag lyssnat till fyra olika kvinnors berättelse om hur det känns att få ett vapen riktat mot sej.

Fyra kvinnor som inte känner varandra men som blivit rånade under en och samma förmiddag, på samma sätt, av samma gärningsmän. Jag lyssnar, funderar och blir faktiskt fascinerad av deras berättelser. För vad vet jag om hur det känns att få ett vapen riktat mot sej? Jag vet inte ens hur jag tror att jag skulle reagera. Det fascinerande är att de här kvinnorna i stor sett har reagerat likadant. Deras berättelser är nästintill lika, så det är kanske precis så man reagera när en sån sak händer?

Hur har de reagerat då? Med förvåning faktiskt! Samtliga har frågat gärningsmännen om det är ett skämt. De har funderat på om vapnet är äkta, men aldrig sett en riktigt pistol och därför inte vetat vad de ska tro. De har ifrågsatt rånarna, blivit förbannade, stretat emot och i vissa fall ropat på hjälp. När allt varit över har de inte anmält händelsen till polisen förrän de berättat för någon och denne sagt att de ska anmäla. Å först därefter har de blivit skakiga och fått dödsångest.

Det jag tycker är riktigt intressant, men även lite sorgligt är att de inte automatiskt ringt polisen. De har blivit utsatta för ett rån eller rånförsök, med vapen och ändå ringer de inte polisen direkt. När den ena tar telefonen för att ringa vet hon inte ens vem, vad eller vilket nummer hon ska slå. Är det av chocken eller är vi verkligen så oinformerade?

När de sedan inser att de faktiskt haft ett vapen riktat mot sej kommer rädslan och ångesten. De trodde verkligen att deras sista stund var kommen. Att de skulle dö precis där och då. Vilka tankar far då genom skallen? Tänker man på sina barn först? Så borde det ju vara… Att barnen kommer mista sin mamma, allt man själv missar, om det ska göra ont mm. Fruktansvärt!

Å sedan kommer förstås sviterna i form av mardrömmar, oro, svajigt humör och en massa annat. Samtidigt som man är nervös för rättegången som man vet att man måste närvara vid och då även träffa förövarna igen. Förövarna som kanske förstört hela livet för dem. Ganska mycket känslor alltså.

Å där sitter jag och ska lyssna på allt. Å den tanken som får fäste i min skalle är alltså: Hur sjutton känns det egentligen att få ett vapen riktat mot sej? Jag hoppas jag aldrig får veta det.

Fixat lite

Fixat lite

Kommentarer 0 kommentarer

Redan innan 8 var jag uppe i morse. Då hade jag sovit klart och var pigg. Jag har faktiskt börjat sova himla bra och vaknar nu inte mer än kanske 8-10 gånger per natt, mot 25-30 förut. Och det märks verkligen på dagtid. Jag är mycket piggare och klarare i skallen. Så skönt!

Det första jag gjorde var att lägga mej i badet. Jag skrubbade varenda centimeter, så gammal hud försvann och ny frisk hud kom fram. Jag kände mej superren efter badet och betydligt fräschare än innan. Nu är det bara att fixa lite ny bränna på nya skinnet  🙂

Sen åt jag en snabb frukost och så skyndade vi ut med Baileys innan det blev för varmt. Å självklart började det regna medan vi var ute. Så promenaden blev bara hälften av vad vi tänkt… men men, bättre än inget. Får ta igen det ikväll, för nu är det fint väder igen.

När vi kom hem från promenaden torkade vi och sen gick jag upp till Vårdcentralen för att reda ut lite frågor. Det är enklare att gå de 100 metrarna dit än att ringa. Men några svar fick jag knappt ändå… så imorrn får jag ändå ringa runt lite för att reda ut grejerna. Från vårdcentralen gick jag ner till centrum för att hämta ett paket från Cellbes. När man beställer grejer därifrån har jag hört att man är gammal, så då är jag väl det då… När jag gick hem började det regna igen, men Martin kom och mötte mej med paraply så det gjorde inget.

Väl hemma packade jag upp paketet medan han fixade lunch. Till mej fanns det snygga toppar och underkläder och till Martin shorts och linnen. Sen fanns det lite presenter och julklappar där också… så nu börjar julklappshögen att ta sej också. Det är ju trots allt bara 141 dagar kvar!!!

Min hög med ”efteroperationenkläder” börjar ta sej. Nu finns det några nya toppar i stl 36-38, en klänning, en bikini + extra överdel i medium, en behå i C80 och en sportbehå i medium. Läkaren sa att jag skulle få medium eller möjligen en C-kupa, så jag har chansat lite. När grejerna kostar 30-50 kr så är det ok att chansa tycker jag. Å jag måste ju ha nåt som passar, det mesta kommer ju att hänga och vara alldeles för urringat. Sen tar det iofs nästa ett år innan man verkligen ser slutresultatet, men ändå…

Medan vi åt lunch kollade vi ikapp på lite grejer på tv och jag passade på att fixa mina naglar både på händerna och fötterna. Så nu är jag redo för en inspelning på torsdag, tingsrätten på fredag och en grillfest på lördag. Kanske håller de även över eventen nästa vecka också, men det är tveksamt.

Hela eftermiddagen har gått åt till att komma ikapp med mail och planera Lilla Bloggdagen. Samtidigt som ett öga hålls på nyheterna om branden. Det är läskigt med den stora branden och alla som blir drabbade. Vi har bekanta som inte vet om de har kvar sitt hus snart eller ej… usch och fy!

Så en hel del har jag faktiskt lyckats fixa redan. Resten tar vi imorrn  🙂

Två nya bokrecensioner – Så Dumt & Sankta Psyko

Två nya bokrecensioner – Så Dumt & Sankta Psyko

Kommentarer 0 kommentarer

Kommer ni ihåg att jag funderade på varför vissa blir kriminella medan andra inte blir det? Efter att ha sträckläst Mia Törnbloms bok ”Så Dumt” har jag svaret; det vet man inte. Det kan gå snett för precis vem som helst! Å det är ju synd… det hade ju varit mycket enklare om man från början kunnat säga att den och den kommer att bli förbrytare pga det och det. Men så enkelt är det alltså inte.

Mia berättar rakt upp och ner om sitt liv som missbrukare och kriminell, sin väg in i det och sin väg ut ur det. Den dåliga självkänslan går som en röd tråd igenom allt och det är nog det enda jag kan säga skulle kunna vara ett kännetecken för nästan alla kriminella. Å det är ju just den där självkänslan som sedan gjort Mia till en framgångsrik föreläsare, författare och företagare. Jag tror (vet) att många har problem med självkänslan och pga detta inte kommer vidare i sitt liv. Jag vet själv hur det är att jobba med sej själv och stärka tron på att jag duger. Det är ett jäkla hästjobb, men värt varenda liten sekund av det hårda arbetet. Å det märks så väl i boken att när vi väl fattar att vi duger som vi är så går allt så mycket lättare. Har man ingen självkänsla har man lixom inget värde och är ingenting.

Mia beskriver sitt liv som narkoman på ett totalt osentimentalt sätt som fängslar mej och gör att jag inte kan lägga boken ifrån mej. Här är inget förskönande eller några krussiduller, här är allt precis som det var inkluderat alla som lämnats sårade kvar av hennes handlingar. En bok som jag faktiskt uppmanar ALLA att läsa – just för att den får en att förstå iaf en liten del av hur livet som narkoman och kriminell kan vara. Tack Mia för några timmars fängslande läsning, då jag i princip varit okontaktbar  🙂

Den får 5 solar av 5 möjliga!

En bok som däremot inte fängslade mej alls var ”Sankta Psyko” av Johan Theorin. Jag har gillat hans föregående böcker som utspelat sej på Öland, men den här gillade jag inte alls. Den var seg att komma in i och riktigt tråkigt stundtals. Jag som annars längtar efter att få fortsätta läsa hade svårt att komma igenom den och hoppades bara att den skulle vara slut snart. Berättelsen i sej är väl helt ok, men så många ord behöver man inte för att en bok ska bli bra och föra handlingen framåt.

Den får 2 solar av 5 möjliga. Sommarens sämsta hittills…

Vi har lyssnat på En man som heter Ove också, om den ska jag skriva en annan gång…