Fdensammamamman

Idag har jag suttit mitt sista pass i tingsrätten för den här sommaren, tror jag… det är möjligt att jag sitter något extrapass i augusti när vi kommer hem från Öland men annars blir det nog inte förrän i september efter operationen.

Det har varit en mängd ungdomsmål den senaste tiden med så unga förövare som 15-16 år. Det får mej att fundera över varför deras liv tar den riktning som den gör… hur kommer det sej att vissa faller åt brottslighet och andra inte gör det? Har det med uppfostran att göra? Är föräldrarna för slappa? Sitter det i generna? Har de fel umgänge? Eller är det bara slumpen…?

Hur kommer det sej att en 15-åring slår en okänd människa på käften? Vad rör sej i skallen och hur känns det att faktiskt slå en annan människa, kanske sönder och samman? Hur känns det efteråt och hur mår man när allt är över? Vad säger och hur mår föräldrarna när Polisen kommer hem med deras unge? Tankarna är många, särskilt kanske om man har söner som är i just den ålder som de åtalade har. Mina är tack o lov förbi den tiden och har sitt på det torra. Men vad är det som gör att det inte är mina ungar som sitter i den åtalades stol tillsammans med en advokat?

Jag ser ungdomarna och jag ser deras föräldrar. Är man omyndig så kallas även föräldrarna till rättegången, såna är regler, men oftast kommer bara den ena av förmyndarna. Några är arga, andra är generade och några få ser faktiskt inte ett dugg engagerade ut. De ungdomar som kommer är ibland illa berörda, men förvånansvärt många sitter faktiskt och flinar under förhandlingen. Är deras kompisar med som åhörare är det en hel del flams och de försöker alla framstå som tuffare än de är. Men innerst inne är de nog inte så tuffa ändå… hoppas jag.

Från vår plats ser man väldigt väl allt som händer i salen, grimaser och tecken. Ibland får faktiskt åhörarna gå ut för att de inte sköter sej eller stör förhandlingen. Att de sabbar för sin kompis fattar de förstås inte… förrän de sitter i den stolen själva. För så är det; kompisarna i gängen avlöser varandra. Den vi hade som åtalad igår kan mycket väl kallas som vittne idag eller vara målsägande imorrn. De här kriminella gängen hittar varandra, det spelar ingen roll om man bor i Norsborg eller Spånga. Antingen håller man ihop eller också är man fiender, men mot Polisen håller man alltid en enad fasad. Polisen är den största fienden av alla!

Vi som ska döma kan bara hoppas att socialtjänsten redan gjort insatser och att den unga börjar eller snart ska fatta hur illa det kan gå och att man måste ändra riktigt på sitt liv. Ibland ser det riktigt ljust ut, ibland känns det som loppet är riktigt kört. Å då känner jag bara sorg i hjärtat. Att den här unga människa inte förstår att chanserna till körkort, jobb och egen bostad minskar ju fler brott h*n gör. Man vill bara ruska om dem och få dem att fatta!!! Fatta att loppet inte är kört, att det går att förändras och att man kan få ett väldigt bra liv.

Men mitt uppdrag är inte att ruska om, utan att döma enligt lagen. Men jag slutar aldrig att hoppas. Hoppas att de ska vakna upp och förstå att livet faktiskt är lättare att leva utan droger, utan kriminalitet och som goda samhällsmedborgare och goda förebilder för eventuella syskon och vara till glädje för sina föräldrar. Det bästa är när vi dömer och den unga ber om ursäkt för sina handlingar och vi ser att något förändrats i deras blick. Sånt händer faktiskt, men alldeles för sällan.

Jag skulle verkligen vilja ta varenda en av dem i famn och styra dem rätt. För jag gillar dem verkligen och jag ser att det finns ett hjärta längst där inne. Det här är inga elaka eller dåliga killar och tjejer. Det är ungdomar som kommit fel och som behöver snabba insatser att komma rätt igen. Insatser som samhället inte har eller satsar på. En kram kan göra under, problemet är bara att jag inte kan ge dom den. Frågan är vad som måste göras för att leda fler på rätt väg. Jag vet inte. Vet du?

Har haft en halvdag i tingsrätten idag. Det är svårt att få tag på nämndemän nu på sommaren och det är ju inte så att bovarna tar semester direkt… så jag har lovat att sitta extra några dagar framöver.

Just idag hade vi ett mål där ägaren till en lägenhet kom hem under pågående inbrott. Det här var en vältränad ung kille som satte efter inbrottstjuven och inte gav sej förrän han kunde lämna över denne till polisen. Det var en jakt på ca 30 minuter innan allt var över och då hade bostadsägaren hunnit bli rejält tilltygad också. Domen är inte avkunnad än, så jag kan förstås inte säga hur eller varför vi dömde som vi gjorde. Det jag vill komma till är vad bostadsägare gjorde.

Hur många av oss skulle våga sätta efter en bandit på det sättet? Det kallas för civilkurage, men vad betyder det egentligen? Så här står det på Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod
att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan
att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent
motstånd från omgivningen. Men vad betyder det då? Å hur långt är vi beredda att gå?

När jag var yngre gick jag i samma klass som en av våra värsta brottslingar, en kille som sköt några personer på Stureplan för några år sedan. Han var väl inte direkt guds bästa barn, men jag hade inget ont av honom eller otalt med honom. Däremot gick jag ofta emellan när han var dum mot någon annan eller när han blev arg. Jag minns särskilt en gång när jag fick en hel skolbänk slängd över mej eller en annan när jag fick en sopskyffel med glasskross över skallen. Men jag tog det. Hellre jag än någon annan. Dessutom gjorde jag nästan alla grupparbeten tillsammans med honom och en annan kille i klassen som också hade det lite trassligt och det funkade faktiskt hyfsat. Så jag kan nog säga att jag haft det där civilkuraget i mej sedan jag var väldigt liten.

Idag då? Ja, jag säger till när jag tex ser ungdomar som tänder eld på papperskorgar eller har fötterna på sättet. Ingen stor sak, men jag har förstått att alla tydligen inte gör det… Men jag skulle inte jaga efter dem om de sprang iväg. Jag skulle heller inte stanna kvar och tjafsa med dem. Det räcker med att säga till och gå en bit därifrån, slutar de inte så ringer man polisen. Det är väl iaf det minsta kan göra? Att slå 112 och berätta vad som hänt kan man ju göra även anonymt, även om det är bäst att lämna namn och nummer om det behövs fler uppgifter eller vittnen.

Sen spelar det förstås en viss roll vad som hänt och vem det berör. När något gett sej på mina barn har jag inte haft några gränser, knappt. Jag vet var gränsen går, så våld och hot skulle jag aldrig använda mej av. Men skälla på folk, ja faktiskt skrika dem rätt upp i ansiktet, det har jag ju gjort… ganska nyligen… Att däremot springa efter någon som kanske är beväpnad skulle jag inte göra. Att riskera sitt liv för att hinna ifatt någon som tagit mina saker kan jag väl tycka är lite galet. Å andra sidan så tänker man nog inte så mycket i den situationen, man bara gör.

Så jag agerar, men nöjer mej mest med att markera, säga till och ringa polisen. Mitt civilkurage sträcker sej nog inte mycket längre än så numera. Jag är väl för rädd om livet kanske… jag är ju inte så stor utan går nästan att blåsa omkull. Å andra sidan så ställer jag mej gärna på barrikaderna i politiska frågor om jag tycker att något är orättvist, fel eller tokigt.

Nu är jag väldigt nyfiken på vad civilkurage betyder för dej och var din gräns går när det gäller att ingripa?