Browsed by
Etikett: tingsrätten

Blev lite rörigt…

Blev lite rörigt…

I fredags blev det en väldigt rörig dag…

Där satt jag i tingsrätten och lyssnade till åklagaren som påstod att en man hotat tre personer med pistol. Var det rätt man som satt framför oss eller ej? Inte helt enkelt… så fick vi paus och jag kollade mobilen. Där fanns ett missat samtal och ett meddelande från min pappa som sa att min 94-åriga farmor åkt in akut och var okontaktbar. Fokuset rubbas lite efter ett sånt besked, men det var bara att sitta kvar, lyssna och sedan avkunna ett beslut.

Efter förhandlingen åt jag snabbt och gick sedan den korta biten mellan tingsrätten och Huddinge Sjukhus och hittade fram till min Farmor precis när de skulle göra ett EEG på henne. Jag var med under undersökningen, satt med henne efteråt och en bra bit in på kvällen. Senior och jag skulle iväg men jag ville inte lämna henne förrän jag visste att hon skulle få komma upp på avdelning. Så Senior fick komma till akuten och vänta med oss tills vi fick besked.

Strax efter 18 kunde vi lämna sjukhuset och ta tåget in till stan. Då hade jag varit på språng sedan strax innan 9, bara ätit en macka och en kvarg och hade helt fel kläder för det vi nu skulle göra… I jeans och stickad tröja skulle jag gå på nattklubb och vara med på Dogges bokrelease… men är det någon som förstår så är det han. I Dogges ögon går alltid familjen först, så jag visste att det skulle vara ok. Andra skulle kanske titta snett på mej, men inte han! Dessutom kom vi en timme för sent…

Dogge visste inte att vi skulle komma, det var det bara bokförlaget som visste. Så det var en överraskning. Å jösses så glad han blev när han fick se oss! Himla rolig reaktion! Å genast började han prata skytte och visade en film på mobilen när hans dotter sköt. Sen kom han på att han hade fler gäster att bry sej om. Men han återkom till oss titt som tätt och rätt vad det var så drog han in mej i en het salsa. Om detta ska jag berätta mer i ett annat inlägg.

Så min dag började i tingsrätten med pistolshot, hade ett mellanspel på akuten och avslutades med en skjutgalen, rappare från Venezuela… man kan väl säga att det var en lite snurrig dag och det berodde inte på att Dogge konstant fyllde på mitt glas med champagne som jag dessutom drack på tom mage… Det var en snurrigare dag än vanligt i mitt galna liv  🙂

Hur känns en pistol riktad mot skallen?

Hur känns en pistol riktad mot skallen?

Som nämndeman i Tingsrätten får man höra berättelser av olika slag. Vissa berör mer än andra och ibland leder berättelserna till fortsatta funderingar för mej. Som idag. Idag har jag lyssnat till fyra olika kvinnors berättelse om hur det känns att få ett vapen riktat mot sej.

Fyra kvinnor som inte känner varandra men som blivit rånade under en och samma förmiddag, på samma sätt, av samma gärningsmän. Jag lyssnar, funderar och blir faktiskt fascinerad av deras berättelser. För vad vet jag om hur det känns att få ett vapen riktat mot sej? Jag vet inte ens hur jag tror att jag skulle reagera. Det fascinerande är att de här kvinnorna i stor sett har reagerat likadant. Deras berättelser är nästintill lika, så det är kanske precis så man reagera när en sån sak händer?

Hur har de reagerat då? Med förvåning faktiskt! Samtliga har frågat gärningsmännen om det är ett skämt. De har funderat på om vapnet är äkta, men aldrig sett en riktigt pistol och därför inte vetat vad de ska tro. De har ifrågsatt rånarna, blivit förbannade, stretat emot och i vissa fall ropat på hjälp. När allt varit över har de inte anmält händelsen till polisen förrän de berättat för någon och denne sagt att de ska anmäla. Å först därefter har de blivit skakiga och fått dödsångest.

Det jag tycker är riktigt intressant, men även lite sorgligt är att de inte automatiskt ringt polisen. De har blivit utsatta för ett rån eller rånförsök, med vapen och ändå ringer de inte polisen direkt. När den ena tar telefonen för att ringa vet hon inte ens vem, vad eller vilket nummer hon ska slå. Är det av chocken eller är vi verkligen så oinformerade?

När de sedan inser att de faktiskt haft ett vapen riktat mot sej kommer rädslan och ångesten. De trodde verkligen att deras sista stund var kommen. Att de skulle dö precis där och då. Vilka tankar far då genom skallen? Tänker man på sina barn först? Så borde det ju vara… Att barnen kommer mista sin mamma, allt man själv missar, om det ska göra ont mm. Fruktansvärt!

Å sedan kommer förstås sviterna i form av mardrömmar, oro, svajigt humör och en massa annat. Samtidigt som man är nervös för rättegången som man vet att man måste närvara vid och då även träffa förövarna igen. Förövarna som kanske förstört hela livet för dem. Ganska mycket känslor alltså.

Å där sitter jag och ska lyssna på allt. Å den tanken som får fäste i min skalle är alltså: Hur sjutton känns det egentligen att få ett vapen riktat mot sej? Jag hoppas jag aldrig får veta det.

Fixat lite

Fixat lite

Redan innan 8 var jag uppe i morse. Då hade jag sovit klart och var pigg. Jag har faktiskt börjat sova himla bra och vaknar nu inte mer än kanske 8-10 gånger per natt, mot 25-30 förut. Och det märks verkligen på dagtid. Jag är mycket piggare och klarare i skallen. Så skönt!

Det första jag gjorde var att lägga mej i badet. Jag skrubbade varenda centimeter, så gammal hud försvann och ny frisk hud kom fram. Jag kände mej superren efter badet och betydligt fräschare än innan. Nu är det bara att fixa lite ny bränna på nya skinnet  🙂

Sen åt jag en snabb frukost och så skyndade vi ut med Baileys innan det blev för varmt. Å självklart började det regna medan vi var ute. Så promenaden blev bara hälften av vad vi tänkt… men men, bättre än inget. Får ta igen det ikväll, för nu är det fint väder igen.

När vi kom hem från promenaden torkade vi och sen gick jag upp till Vårdcentralen för att reda ut lite frågor. Det är enklare att gå de 100 metrarna dit än att ringa. Men några svar fick jag knappt ändå… så imorrn får jag ändå ringa runt lite för att reda ut grejerna. Från vårdcentralen gick jag ner till centrum för att hämta ett paket från Cellbes. När man beställer grejer därifrån har jag hört att man är gammal, så då är jag väl det då… När jag gick hem började det regna igen, men Martin kom och mötte mej med paraply så det gjorde inget.

Väl hemma packade jag upp paketet medan han fixade lunch. Till mej fanns det snygga toppar och underkläder och till Martin shorts och linnen. Sen fanns det lite presenter och julklappar där också… så nu börjar julklappshögen att ta sej också. Det är ju trots allt bara 141 dagar kvar!!!

Min hög med ”efteroperationenkläder” börjar ta sej. Nu finns det några nya toppar i stl 36-38, en klänning, en bikini + extra överdel i medium, en behå i C80 och en sportbehå i medium. Läkaren sa att jag skulle få medium eller möjligen en C-kupa, så jag har chansat lite. När grejerna kostar 30-50 kr så är det ok att chansa tycker jag. Å jag måste ju ha nåt som passar, det mesta kommer ju att hänga och vara alldeles för urringat. Sen tar det iofs nästa ett år innan man verkligen ser slutresultatet, men ändå…

Medan vi åt lunch kollade vi ikapp på lite grejer på tv och jag passade på att fixa mina naglar både på händerna och fötterna. Så nu är jag redo för en inspelning på torsdag, tingsrätten på fredag och en grillfest på lördag. Kanske håller de även över eventen nästa vecka också, men det är tveksamt.

Hela eftermiddagen har gått åt till att komma ikapp med mail och planera Lilla Bloggdagen. Samtidigt som ett öga hålls på nyheterna om branden. Det är läskigt med den stora branden och alla som blir drabbade. Vi har bekanta som inte vet om de har kvar sitt hus snart eller ej… usch och fy!

Så en hel del har jag faktiskt lyckats fixa redan. Resten tar vi imorrn  🙂

Två nya bokrecensioner – Så Dumt & Sankta Psyko

Två nya bokrecensioner – Så Dumt & Sankta Psyko

Kommer ni ihåg att jag funderade på varför vissa blir kriminella medan andra inte blir det? Efter att ha sträckläst Mia Törnbloms bok ”Så Dumt” har jag svaret; det vet man inte. Det kan gå snett för precis vem som helst! Å det är ju synd… det hade ju varit mycket enklare om man från början kunnat säga att den och den kommer att bli förbrytare pga det och det. Men så enkelt är det alltså inte.

Mia berättar rakt upp och ner om sitt liv som missbrukare och kriminell, sin väg in i det och sin väg ut ur det. Den dåliga självkänslan går som en röd tråd igenom allt och det är nog det enda jag kan säga skulle kunna vara ett kännetecken för nästan alla kriminella. Å det är ju just den där självkänslan som sedan gjort Mia till en framgångsrik föreläsare, författare och företagare. Jag tror (vet) att många har problem med självkänslan och pga detta inte kommer vidare i sitt liv. Jag vet själv hur det är att jobba med sej själv och stärka tron på att jag duger. Det är ett jäkla hästjobb, men värt varenda liten sekund av det hårda arbetet. Å det märks så väl i boken att när vi väl fattar att vi duger som vi är så går allt så mycket lättare. Har man ingen självkänsla har man lixom inget värde och är ingenting.

Mia beskriver sitt liv som narkoman på ett totalt osentimentalt sätt som fängslar mej och gör att jag inte kan lägga boken ifrån mej. Här är inget förskönande eller några krussiduller, här är allt precis som det var inkluderat alla som lämnats sårade kvar av hennes handlingar. En bok som jag faktiskt uppmanar ALLA att läsa – just för att den får en att förstå iaf en liten del av hur livet som narkoman och kriminell kan vara. Tack Mia för några timmars fängslande läsning, då jag i princip varit okontaktbar  🙂

Den får 5 solar av 5 möjliga!

En bok som däremot inte fängslade mej alls var ”Sankta Psyko” av Johan Theorin. Jag har gillat hans föregående böcker som utspelat sej på Öland, men den här gillade jag inte alls. Den var seg att komma in i och riktigt tråkigt stundtals. Jag som annars längtar efter att få fortsätta läsa hade svårt att komma igenom den och hoppades bara att den skulle vara slut snart. Berättelsen i sej är väl helt ok, men så många ord behöver man inte för att en bok ska bli bra och föra handlingen framåt.

Den får 2 solar av 5 möjliga. Sommarens sämsta hittills…

Vi har lyssnat på En man som heter Ove också, om den ska jag skriva en annan gång…

Varför blir det så…?

Varför blir det så…?

Idag har jag suttit mitt sista pass i tingsrätten för den här sommaren, tror jag… det är möjligt att jag sitter något extrapass i augusti när vi kommer hem från Öland men annars blir det nog inte förrän i september efter operationen.

Det har varit en mängd ungdomsmål den senaste tiden med så unga förövare som 15-16 år. Det får mej att fundera över varför deras liv tar den riktning som den gör… hur kommer det sej att vissa faller åt brottslighet och andra inte gör det? Har det med uppfostran att göra? Är föräldrarna för slappa? Sitter det i generna? Har de fel umgänge? Eller är det bara slumpen…?

Hur kommer det sej att en 15-åring slår en okänd människa på käften? Vad rör sej i skallen och hur känns det att faktiskt slå en annan människa, kanske sönder och samman? Hur känns det efteråt och hur mår man när allt är över? Vad säger och hur mår föräldrarna när Polisen kommer hem med deras unge? Tankarna är många, särskilt kanske om man har söner som är i just den ålder som de åtalade har. Mina är tack o lov förbi den tiden och har sitt på det torra. Men vad är det som gör att det inte är mina ungar som sitter i den åtalades stol tillsammans med en advokat?

Jag ser ungdomarna och jag ser deras föräldrar. Är man omyndig så kallas även föräldrarna till rättegången, såna är regler, men oftast kommer bara den ena av förmyndarna. Några är arga, andra är generade och några få ser faktiskt inte ett dugg engagerade ut. De ungdomar som kommer är ibland illa berörda, men förvånansvärt många sitter faktiskt och flinar under förhandlingen. Är deras kompisar med som åhörare är det en hel del flams och de försöker alla framstå som tuffare än de är. Men innerst inne är de nog inte så tuffa ändå… hoppas jag.

Från vår plats ser man väldigt väl allt som händer i salen, grimaser och tecken. Ibland får faktiskt åhörarna gå ut för att de inte sköter sej eller stör förhandlingen. Att de sabbar för sin kompis fattar de förstås inte… förrän de sitter i den stolen själva. För så är det; kompisarna i gängen avlöser varandra. Den vi hade som åtalad igår kan mycket väl kallas som vittne idag eller vara målsägande imorrn. De här kriminella gängen hittar varandra, det spelar ingen roll om man bor i Norsborg eller Spånga. Antingen håller man ihop eller också är man fiender, men mot Polisen håller man alltid en enad fasad. Polisen är den största fienden av alla!

Vi som ska döma kan bara hoppas att socialtjänsten redan gjort insatser och att den unga börjar eller snart ska fatta hur illa det kan gå och att man måste ändra riktigt på sitt liv. Ibland ser det riktigt ljust ut, ibland känns det som loppet är riktigt kört. Å då känner jag bara sorg i hjärtat. Att den här unga människa inte förstår att chanserna till körkort, jobb och egen bostad minskar ju fler brott h*n gör. Man vill bara ruska om dem och få dem att fatta!!! Fatta att loppet inte är kört, att det går att förändras och att man kan få ett väldigt bra liv.

Men mitt uppdrag är inte att ruska om, utan att döma enligt lagen. Men jag slutar aldrig att hoppas. Hoppas att de ska vakna upp och förstå att livet faktiskt är lättare att leva utan droger, utan kriminalitet och som goda samhällsmedborgare och goda förebilder för eventuella syskon och vara till glädje för sina föräldrar. Det bästa är när vi dömer och den unga ber om ursäkt för sina handlingar och vi ser att något förändrats i deras blick. Sånt händer faktiskt, men alldeles för sällan.

Jag skulle verkligen vilja ta varenda en av dem i famn och styra dem rätt. För jag gillar dem verkligen och jag ser att det finns ett hjärta längst där inne. Det här är inga elaka eller dåliga killar och tjejer. Det är ungdomar som kommit fel och som behöver snabba insatser att komma rätt igen. Insatser som samhället inte har eller satsar på. En kram kan göra under, problemet är bara att jag inte kan ge dom den. Frågan är vad som måste göras för att leda fler på rätt väg. Jag vet inte. Vet du?

Bling bling…

Bling bling…

Väska från Urban Expression, love it!!!

Jag är ju inte särskilt inne eller kan något om mode och trender. Före mitt första bloggevent föra ca 15 månader sedan ägde jag knappt ett smycke, knappt något smink och definitivt inga snygga handväskor. Naglar har jag iofs alltid brytt mej om, men inte lika mycket som jag gör nu.

Men vart efter bloggeventen och bekantskaperna blev fler så utökades sortimentet av både smycken och smink och när jag fick min fantastiskt snygga väska i vintras så var mitt sk modeliv fulländat. Jag kan nu säga att även om jag fortfarande inte kan något om trenderna, så tycker jag det är himla kul att använda allt fint som jag numera har. Å eftersom jag litar på att man inte får gamla otrendiga grejer i goodiebagsen så borde jag ju vara lite inne om jag använder dem. Smart va?

Naglarna fixas numera en gång i veckan. Martin får oftast välja färg och sen sitter jag där en hel kväll med fingrarna spretande och kan inte göra nånting med risk för att nagellacket ska bli förstört. Jag kör hela kittet med underlack, två lager nagellack, glitter eller annan dekoration och sedan förseglas allt med ett överlack. Då håller det drygt en vecka och det var när jag upptäckte det som det blev kul med snygga naglar. Å med lacket blir naglarna dessutom mer hållbara och växer sej långa och fina.

Har jag blivit en ytligare person? Nej, det tror jag inte. Däremot en person som helt plötsligt bryr sej om hur hon ser ut och trivs mer och mer med sej själv. Det går ju faktiskt att göra något åt den här ruggugglan. Jag är inget hopplöst fall 🙂

Å visst är det kul att få komplimanger! För det får jag faktiskt. Igår när jag kom till Tingsrätten var det första vaktmästaren sa ”Oj, va du ser pigg och utvilad ut å så somrig!” Det säger iaf mej att operationen var lyckad och att han gillade det han såg. Fina Seppo som hjälpte mej igenom min första period i tingsrätten 2002 när den låg i Huddinge och jag var väldigt osäker i mitt uppdrag. Han passade ungarna några gånger när jag inte fick någon barnvakt och sysselsatte dem medan jag satt i någon rättegång. Härliga bekantskaper på udda platser.

Även om jag fortfarande inte är särskilt intresserad eller tar del av trenderna utan mest klär mej som jag tycker är bekvämt, så har det nog ändå gått framåt. Bara det där att jag faktiskt numera bryr mej är ju en framgång. Nu är det dax att klä om och blinga mej lite, om en stund väntar en eftermiddag i tingrätten igen. Väskan hänger med, det är ju lixom den enda jag har… frågan är vilka smycken det ska bli idag  🙂

Hur mycket vågar du?

Hur mycket vågar du?

Har haft en halvdag i tingsrätten idag. Det är svårt att få tag på nämndemän nu på sommaren och det är ju inte så att bovarna tar semester direkt… så jag har lovat att sitta extra några dagar framöver.

Just idag hade vi ett mål där ägaren till en lägenhet kom hem under pågående inbrott. Det här var en vältränad ung kille som satte efter inbrottstjuven och inte gav sej förrän han kunde lämna över denne till polisen. Det var en jakt på ca 30 minuter innan allt var över och då hade bostadsägaren hunnit bli rejält tilltygad också. Domen är inte avkunnad än, så jag kan förstås inte säga hur eller varför vi dömde som vi gjorde. Det jag vill komma till är vad bostadsägare gjorde.

Hur många av oss skulle våga sätta efter en bandit på det sättet? Det kallas för civilkurage, men vad betyder det egentligen? Så här står det på Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod
att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan
att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent
motstånd från omgivningen
. Men vad betyder det då? Å hur långt är vi beredda att gå?

När jag var yngre gick jag i samma klass som en av våra värsta brottslingar, en kille som sköt några personer på Stureplan för några år sedan. Han var väl inte direkt guds bästa barn, men jag hade inget ont av honom eller otalt med honom. Däremot gick jag ofta emellan när han var dum mot någon annan eller när han blev arg. Jag minns särskilt en gång när jag fick en hel skolbänk slängd över mej eller en annan när jag fick en sopskyffel med glasskross över skallen. Men jag tog det. Hellre jag än någon annan. Dessutom gjorde jag nästan alla grupparbeten tillsammans med honom och en annan kille i klassen som också hade det lite trassligt och det funkade faktiskt hyfsat. Så jag kan nog säga att jag haft det där civilkuraget i mej sedan jag var väldigt liten.

Idag då? Ja, jag säger till när jag tex ser ungdomar som tänder eld på papperskorgar eller har fötterna på sättet. Ingen stor sak, men jag har förstått att alla tydligen inte gör det… Men jag skulle inte jaga efter dem om de sprang iväg. Jag skulle heller inte stanna kvar och tjafsa med dem. Det räcker med att säga till och gå en bit därifrån, slutar de inte så ringer man polisen. Det är väl iaf det minsta kan göra? Att slå 112 och berätta vad som hänt kan man ju göra även anonymt, även om det är bäst att lämna namn och nummer om det behövs fler uppgifter eller vittnen.

Sen spelar det förstås en viss roll vad som hänt och vem det berör. När något gett sej på mina barn har jag inte haft några gränser, knappt. Jag vet var gränsen går, så våld och hot skulle jag aldrig använda mej av. Men skälla på folk, ja faktiskt skrika dem rätt upp i ansiktet, det har jag ju gjort… ganska nyligen… Att däremot springa efter någon som kanske är beväpnad skulle jag inte göra. Att riskera sitt liv för att hinna ifatt någon som tagit mina saker kan jag väl tycka är lite galet. Å andra sidan så tänker man nog inte så mycket i den situationen, man bara gör.

Så jag agerar, men nöjer mej mest med att markera, säga till och ringa polisen. Mitt civilkurage sträcker sej nog inte mycket längre än så numera. Jag är väl för rädd om livet kanske… jag är ju inte så stor utan går nästan att blåsa omkull. Å andra sidan så ställer jag mej gärna på barrikaderna i politiska frågor om jag tycker att något är orättvist, fel eller tokigt.

Nu är jag väldigt nyfiken på vad civilkurage betyder för dej och var din gräns går när det gäller att ingripa?

Ett helt liv med er!

Ett helt liv med er!

För några veckor sedan hade jag en liten bloggskola i nämndemannarummet på tingsrätten. De flesta nämndemännen är av den lite äldre skolan och har bara hört talas om bloggare som tex Blondin-Bella och Kissie på Let´s Dance. Så att helt vanliga lilla  jag skulle ha en blogg var kanske inte helt självklart i deras ögon. Men jag möttes inte av misstänksamhet och skepsis utan mer av nyfikenhet och intresse. Då berättade jag vad en blogg är, hur man tänker lite som bloggare och varför jag skriver och var min gräns går när det gäller ämnen och tabun.

Idag kom ämnet återigen upp då en av herrarna berättade att han aldrig läst en blogg i hela sitt liv, men numera följer min och han berömde mitt sätt att skriva. Så var snacket i full gång igen och eftersom det var nya deltagare i konversationen så blev det lite av en repris från förra gången. Även denna gången var intresset större än skepsisen och det är jätteskönt att kunna förklara istället för att försvara. För så har det varit lite till och från, folk kan vara ganska misstänksamma mot oss bloggare.

Jag är fortfarande lika fascinerad över det faktum att folk läser mina texter och jag är vansinnigt nyfiken på vilka ni är. Det är trots allt väldigt få som lämnar kommentarer efter sej, men jag ser ju på statistiken att det är ganska många som läser varje inlägg. Flera hundra faktiskt… Idag kom frågan upp om detta är något som jag lever på och om jag ser det som mitt jobb. Å jo, jag ser det till viss del som mitt jobb – men jag kan inte leva på det! Visst kan det bli en liten slant då och då (som jag skattar för), men det är inte regelbundet eller sånt jag kan räkna med. Men jag hoppas och önskar att det kan bli så och funderar på att ta upp min vilande F-skattesedel igen.

Så särskilt mycket pengar blir det inte men däremot får jag ju lite grejer vilket gör att jag inte behöver köpa tex smink och hudvård. Sånt har jag iofs knappt köpt förut heller, men nu behöver jag definitivt inte göra det. Eventen vi går på är ofta med lunch, vilket i sin tur innebär att jag sparar pengar på mat den dagen… så även om jag inte tjänar pengar så lever jag billigare tack vare bloggen. Och sen får jag ju göra så himla mycket kul! Tänk bara i höstas när hela familjen fick se SPÖK helt gratis på första publikrepet eller som nu i höst när Martin och jag har förmånen att få se Morgan Allings show En föreställning om kärlek. För det är just så jag ser det; som en förmån – ingen självklarhet!

Jag bjuds in att göra, se eller testa något och sedan skriver jag om det om jag själv vill. Det finns inga krav från någon att jag SKA göra det, det väljer jag själv! Å jag skriver både det som är bra och dåligt och det har hänt att företag blivit arga på mej och bett mej ta bort inlägg, vilket jag vägrar. Är något bra så skriver jag det och är något dåligt så skriver jag det också. Sån är jag!

Men det är himla kul att nyfikenheten och intresset finns för oss som har den här lite annorlunda tillvaron som bloggare. Det är ju ett ganska konstigt sätt att leva faktiskt. Man har ständigt mobilkameran eller kameran redo, man fotar precis ALLT, samlar intryck och bilder och går sedan hem till kammaren och skriver ner alltsammans. Å sen kommer det där konstiga; folk läser! Jag är tacksam att ni finns där ute och följer mitt liv och mina äventyr. Att ni (oftast) är snälla i era kommentarer och tröstar mej när livet är tungt och gläds med mej när det händer något skoj. Utan er skulle det bara vara en dagbok på nätet, med er är det ett helt liv!

Idag skulle jag egentligen skriva om dagens resultat på vågen, men det får vi kanske ta imorrn istället  🙂

Hotbilden ökade…

Hotbilden ökade…

Som de flesta av er redan vet så har jag ett uppdrag som nämndeman i Tingsrätten. Ett uppdrag jag haft 2002-2006 och nu sedan 2010, som avslutas 31/12 i år. Man sitter fyra år i taget, precis som på nästan alla andra politiska uppdrag och sen får man hoppas att man får förnyat förtroende, om det nu är det man vill…

Jag älskar min Tingsrätt och uppdraget!
Jag anser att det är där man ser och får ta del av verkligheten på riktigt! Mina första fyra år var i gamla Tingsrätten i Huddinge. Där samlades alla utanför salen innan förhandling; vi nämndemän, åklagare, försvarare och ofta även den åtalade och målsägande. Då kände man lixom alla och hälsade med namn.

Numera håller vi till i den nya byggnaden i Flemingsberg. Där är mycket mer folk och vi nämndemän och ordförande kommer in i salen bakifrån, medan de andra väntar utanför. Så numera träffar vi bara alla inblandade inne i salen och det blir lite mer opersonligt. I och med detta så skärmas vi av från varandra och då blir det även ett annat sätt att arbeta. Som idag…

När jag kom in i salen idag var det redan en vakt på plats. Tydligen var det risk för stök, så ordförande tyckte att vi skulle ha lite extra bemanning för säkerhets skull. Sånt vill man helst inte höra. Å när häktespersonalen kom var de fyra stycken istället för 2-3 som de brukar vara. Kanske var det befogat, vad vet jag… Åhörarna var iaf MÅNGA och även om de inte var hotfulla inne i salen, så vet man ju inte hur de beter sej utanför efter förhandlingen.

Så för första gången fick jag faktiskt eskort till min bil efteråt! Ordförande och jag gick ut bakvägen, där en bil väntade på oss och som sedan körde mej till min bil som idag var parkerad en bit bort. Jag kan inte säga att jag var direkt orolig, men ett litet obehag hade jag i magen. Å även om det är ganska enkelt att leta rätt på mej och vart jag bor, så behöver de ju inte veta vilken bil jag kör. Så det var skönt att få den servicen och sedan köra hem i lugn och ro.

Under alla år har jag aldrig känt mej rädd eller blivit hotad. En enda gång har vi haft en galning i salen, så vi fick dyka ner under bordet. Annars har jag suttit med mördare, rånare och våldtäktsmän bara någon meter från mej, och inte ens varit lite svettig i handflatorna. Jag hade nog inte varit orolig idag heller om inte ordförande faktiskt sagt att det fanns en högre risk än vanligt. De som lyssnade såg inte särskilt farliga ut… men skenet kan ju bedra…

Jag kom iaf hem säkert och ska nu invänta nästa fredag, då domen ska avkunnas. Sen vet man inte… kommer det ett hot så är det väl då eftersom alla får veta våra namn då och kan leta upp oss. Men det har inte hänt förut, så varför skulle det göra det nu? Helt riskfritt är det förstås inte att sitta som nämndeman, men jag kan knappast påstå att det är särskilt farligt heller. Jag gillar mitt uppdrag och fortsätter gärna en period till om jag får.

Å vill ni se verkligheten så är ni välkomna att komma och lyssna. Det får alla göra!

Varför blogga?

Varför blogga?

I dag började vi diskutera sociala medier medan vi hade paus i Tingsrätten. Det är många äldre som sitter som nämndemän och diskussionerna blir ofta väldigt intressanta. Av någon anledning berättade jag att jag har en blogg och generationsklyftan var genast ett faktum. Varför bloggar man egentligen?

För mej är inte frågan VARFÖR man bloggar, utan mer varför man läser… Att jag skriver ner mina funderingar är ju en sak, men att folk vill läsa allt som trängs i min skalle – DET tycker jag är jättekonstigt  🙂

Att förklara varför man väljer att hänga ut delar av sitt liv och sina tankar är svårt. Vem som helst kan ju (och gör det också) sitta på sin kammare och skriva, att sedan ta det steget längre och låta texterna bli offentliga är ett val som en del av oss gör. Kanske för att få uppmärksamhet, men kanske mest för att ventilera och kanske få synpunkter och fler att reagera.

När folk frågar vad jag skriver om har jag lite svårt att svara. Min blogg har ju ingen specifik inriktning utan spretar ganska mycket, ändå finns där nån slags röd tråd som håller ihop allt på nåt mysko sätt. Jag brukar säga att jag skriver om livet, rätt upp och ner, med glädje, sorg, problem och framgångar. Det förklarar en del, men långt ifrån allt. Jag skriver ju dessutom ner många av mina tankar och saker jag funderar på, mycket som faktiskt kommer upp i skallen särskilt under de rättegångar jag är med vid.

Ämnen saknar jag definitivt inte och sk bloggtorka drabbas jag sällan av. Just nu lever bloggen sitt egna lilla liv och växer för varje dag. Jag har börjat se den som ett arbete och den kommer att bli det mer och mer nu när jag slutar jobba. Tjänar pengar på den gör jag inte särskilt mycket, än, det kanske kommer. Men genom bloggen får jag uppleva och göra saker som jag inte gjort förut och jag träffar nya, intressanta människor hela tiden. Så jag blir rik av den, men inte ekonomisk, utan mer rik på livet kanske man kan säga.

Som sagt; att förklara detta för en äldre person, som inte ens tycker att datorer är särskilt intressant, är ganska svårt. Att förklara för en helt oinsatt varför man lämnar ut sitt liv på nätet, när denna kanske aldrig ens läst ett blogginlägg, är knepigt. Men nyfikenheten var stor och jag vet att flera av min kollegor kommer att läsa detta inlägg under kvällen och känna igen diskussionen  🙂

Jag har bloggat sedan 2006 och inte ångrat en sekund att jag började. Visst har det kommit tråkiga kommentarer och påhopp, men det bra har uppvägt det tråkigt hur mycket som helst. Bloggen har gett mej nya vänner och upplevelser och faktiskt öppnat en helt ny värld för mej. Så jag fortsätter att skriva och förundras över er som faktiskt läser det jag skriver. Jag är väldigt förvånad över att ni finns… men såklart tacksam. Så länge jag tycker att det är kul och jag har saker att få ur mej så fortsätter jag. Den dagen skallen är tömd så lägger jag ner. Svårare än så är det inte.

Jag har nog fortfarande inte kunnat ge nåt bra svar till varför jag bloggar… har du nåt bra svar?