Matsedel v 47 -

Matsedel v 47

november 20, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

5 veckor kvar till jul och vi äter ett par julbord i veckan. I princip handlar allt just nu om träning, julbord och planering. Utan träningen mår jag sämre i kroppen och planeringen behövs för att klara av julborden både vad gäller mat, vikt och hundvakt. Men det är bara två veckor till, sedan är allt lugnt igen och då handlar nästan allt om träning ända fram till jul.

December är nämligen MIN månad! Till skillnad från andra så tränar jag mer än vanligt, sköter maten bättre och tar hand om mej på bästa sätt. Det är nämligen då jag har tid. När alla julbord är testade och alla andra stressar runt med sitt, får jag det äntligen helt lugnt. Det lugnet utnyttjar jag till max! Våra semestrar brukar också mest handla om träning, vila och bra mat. Så var det i Egypten förra vintern och så blir det på Kap Verde nu i vinter. Allt för att må så bra som möjligt.

Planering är a och o för att jag ska klara stressiga dagar, så här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med tomat och mozzarella 5 SP plus pasta
Tisdag: Krämig fiskgratäng med räkor fr 4 Sp plus potatis
Onsdag: Kyckling med grönsaker i ugn 4 Sp plus potatis
Torsdag: Fläskfilé med champinjoner 6 Sp plus pasta/ris
Fredag: Indiska räkor 6 Sp plus ris
Lördag: Gulaschsoppa fr 11 Sp för hela satsen
Söndag: Tacogryta 4 SP plus ris

Fiskgratängen, fläskfilén, räkorna och tacogrytan funkar jättebra till matlådor. Gör mycket, portionera och frys in!

Jag tänkte nog börja julpynta lite smått under veckan. Är det för tidigt? När börjar du?

Ha en fin vecka!

Melankoliska lördags funderingar

oktober 14, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

2001

Jag har ett bra liv. Andra tycker säkert att det är konstigt liv, men jag trivs. Jag kunde aldrig i mitt livs vildaste fantasi drömma om att jag skulle gifta om mej och få ägna mina dagar åt att göra precis vad jag vill. Jag blir lite melankolisk så här på höstkanten…

När jag skilde mej var jag bara 28 år gammal. Jag hade varit tillsammans med mina dåvarande man halva mitt liv, sedan jag var 14, och hade två små pojkar (3 resp 4,5 år). Det där med dagis var inte riktigt min grej och min man tyckte detsamma – vi var helt överens om att ha barnen hemma. Jag hade 5-6 olika jobb för att jag skulle kunna ha dem hemma och själv jobba hemifrån och extra. Pojkarna hade 10 olika diagnoser, de medicinerade var fjärde timma och var alltid sjuka. Det var lite pyssel att få ihop allt när jag blev ensam.

Jag gick inte in i väggen, jag sprang! Med huvet före. Men jag vågade inte berätta för folk att jag var utbränd, för det var man inte då (1998), det var en svaghet och något som bara satt i skallen. Så jag sa istället att man hittat nåt fel på hjärtat, det var enklare och något folk accepterade. Jag var helt slut, kunde tappa minnet, tappade ord, förstod inte vad jag läste, hittade inte vägen, var trött jämt osv osv. Alla som varit utbrända vet hur det är… man blir lite dum i huvet faktiskt. Det tog ungefär tre år innan jag var något sånär ok, men då hade jag redan fått en massa följdsjukdomar som man inte hittade förrän långt senare.

När jag mådde ok igen tog jag en titt på mej själv utifrån och insåg att jag var i ganska dåligt skick. Killarna hade börjat i skolan och jag hade några timmar helt för mej själv på dagarna. Jag jobbade hemifrån och gjorde så gott jag kunde för att försörja oss. Jag hade börjat jobba lite vid vågen på Viktväktarna och killarna hängde ofta med dit. Jag längtade efter sällskap i soffan på kvällarna när barnen somnat, men hade accepterat att jag nog skulle bli ensam resten av livet. Vem skulle vilja ha mej? Å vem ville jag egentligen ha? Kraven ökar med åldern kan man väl säga.

Att den där blonderade killen i kassan skulle bli min man fanns inte på kartan! Att jag skulle bli hans fru fanns inte i på hans karta heller. Det är kanske inte så konstigt att det skulle ta nästan sju år innan vi såg varandra som något annat än arbetskollegor? Vad hade hänt om bara den ena av oss skrivit in oss på Viktväktarna? Eller om han jobbat på en annan ort än där jag bodde? Allt har varit en slump från början till slut när det gäller oss två. Vi blev inte ens tillsammans på ett naturligt sätt, vi diskuterade oss fram till att testa att vara ihop… vem gör så?

Men det funkade! Och från den där kvällen när vi satt vi varsin dator och chattade om att testa lite smått så har allt känts helt självklart. Bara två veckor efter vår ”överenskommelse” tyckte killarna att han lika gärna kunde stanna kvar hos oss, han var ju ändå alltid här… Martin blev en i familjen direkt! Å så har det varit i snart tio år, med den lilla skillnaden att barnen inte längre bor hemma. Jag som trodde att jag skulle bli helt ensam den dagen barnen flyttade. Så blev det inte. Barnen flyttade, precis som de ska göra, och jag gifte mej! Jättekonstigt! Å helt underbart!

2016

Mitt liv blev inte alls som jag trodde. Barnen skulle flytta, jag skulle bli ensam – så var det bara. Men så blev det inte. Barnen flyttade, men jag blev inte ensam. Martin finns där som en klippa att hålla fast vid. Han är trygg, hjälpsam, ödmjuk och varm och hans finns alltid där för mej. Han accepterar mej precis som jag är och har ett enda krav på mej; att jag tar hand om mej! Hur kunde jag ha sån tur? Jag… som inte brukar ha tur… som inte har någon häftig karriär, inte är varken snygg eller särskilt charmig. Vad han ser vet jag inte riktigt, men jag är tacksam för att han ser det.

Vad hade hänt om jag inte skrivit in mej på Viktväktarna och han inte hade suttit i kassan den dagen? Det får vi aldrig veta och jag vill faktiskt inte veta det heller. Jag är nöjd med att det blev som det blev och att jag har det som jag har det 🙂

Ultraljudet gav inget svar…

september 19, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag var det dax att åka iväg på ultraljud för att kolla upp värken i magen. Min läkare trodde att det kunde vara en cysta eller tom tumör på höger äggstock och detta skulle förstås kollas upp omedelbums!

För mej är ultraljud något man gör utanpå kroppen, så jag duschade som vanligt – men inte mer än så… när jag kommer in till gynekologen, som är en äldre herre (hade jag vetat det hade jag bett att få byta!) och han säger att jag ska klä av mej blir jag därför lite snopen. Men det är ju bara att göra som han säger och klättra upp i den där urheta stolen och se cool ut. Det finns nästan inget som är värre än att fläka ut sej i en gynstol! Jag undrar hur den sett ut om män hade varit tvungna att ligga där?

Hur som haver så är iaf allt i de nedre regionerna utan anmärkning! De cystor och myom som brukar finnas där hos damer i min ålder, finns inte ens. Allt är perfekt, som en 20-åring i skicket! Jamendåså! Kan man skryta med det tro? Det är iaf inget man tar upp i sin CV direkt… men bra att veta förstås!

Inga tecken på tumör alltså, vilket är bra men fortfarande inte förklarar varför jag har magsmärtor. Jakten går alltså vidare och gynekologen gissar på att det är tarmarna som spökar. Så nu skriver han sitt svar till min doktor och rekommenderar en grundlig undersökning av tarmarna i buken. Det kan jag inte ens gissa hur man gör. Nån som vet och kan berätta så jag vet vad jag har att vänta mej?

Jag har alltså inte cancer, inte just nu iaf eller åtminstone inte i äggstocken. Funderingarna fortsätter alltså och även om en del av oron släppt så är det klart den finns där någonstans i bakhuvet. Man har inte så här ont i magen utan anledning. Det hade varit skönt att hitta något. Något som var ofarligt och enkelt att fixa. Nu står vi lixom på ruta ett igen…

När livet ger käftsmällar större än vanligt…

september 12, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i
magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå
träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av
sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har
skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså
bara att vänta på kallelse… men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha… jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är… fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år…? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa!
Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag
orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag
måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det
slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp
på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se…

Helvetesveckan är äntligen över!

september 9, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som jag bävat för den här veckan! Jag visste att det skulle bli problem, frågan var bara i viken form och hur stora… så när vi fick översvämning för två veckor sedan var jag inte ens förvånad. Det var lixom väntat. Översvämningen var ett resultat av det förberedande jobbet som skulle gå av stapeln med början i måndags.

I söndags for jag runt som en galning för att städa undan allt som eventuellt kunde dra åt sej lukt. All tvätt tvättades, textilier plockades undan osv. Martin packade ihop sina övernattningsgrejer och vi planerade för en vecka hos mina föräldrar. Pälsbollen fattade ingenting.

En toa- och duschvagn var redan på plats och nycklar hade delats ut. Jag tog emot en för säkerhets skull, men jag tänkte INTE gå dit! Det där med offentliga toaletter är inte riktigt min grej. Sömnen var riktigt kass natten till måndag, så jag var mer död än levande när jag klev upp extra tidigt för att hinna gå på toa, äta frukost och göra alla morgonbestyr som innehåller vatten, innan hantverkarna kom och stängde av allt.

Det stod 7.30 på lappen, men jag fick ha mitt vatten kvar någon timme till. Sen dundrade de in i huset, förseglade alla toaletter, kranar och avlopp och stängde av alltsammans. Nu hade vi ett torftigare liv än när jag bodde i Gambia, där hade jag iaf en vattentoalett, iofs utan fungerande vatten – men den hade avlopp och gick alltså att spola för hand. Vatten går nästan alltid att fixa, avlopp är värre att vara utan.

Så jag packade ihop resten, stoppade in hunden i bilen och flyttade in hos mina föräldrar. Man ska inte flytta hem som vuxen. Föräldrarna rymde till vårt ställe på Öland, så vi slapp gå varandra på nerverna. Det är verkligen inte roligt att tvingas hemifrån, eller tvingas… det gjorde vi väl kanske inte – men den doft som uppstod i huset är inget man ska sova i om man vill må bra. Å jag har astma, så det var inte mycket att välja på.

De andra grannarna fick tillbaka sitt vatten och avlopp redan på onsdagen, men pga vår vattenläcka dröjde det lite till för oss. Rören skulle lagas en extra gång och kollas extra noga, det får vi väl iofs tacka för. Så vid lunch på torsdagen vart allt tillbaka för oss också, då var renoveringen färdig, nu är det bara fläktar som ska torka upp allt vatten. Så medan våra grannar hade sina 3-4 dagar av stök, har vi haft två veckor innan och nu kanske en månad till innan allt är över för oss. Veckan jag bävat för blev alltså lite längre än den skulle och min oro var befogad.

När vi väl fick komma hem igen och sova i vår egna säng var det ljuvligt! Jag sov som en stock första natten och var alldeles lycklig när jag vaknade och insåg att det var över. Sedan vi kom hem har allt gått i 180, så vi har inte riktigt hunnit njuta av lugnet än – men imorrn har vi planerat en hel dag hemma och bara ligga i soffan och mysa. Nu är skiten gjord, helvetesveckan är över och vi kan andas ut. Visst har vi vatten i halva källaren, men det är ingenting mot att vara utan vatten och avlopp helt och hållet. I Afrika är det en sak – här hemma en heeeelt annan!

Nu kan vi tänka på annat igen, så skönt!

Min viktresa i Aftonbladet i söndags

september 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Då var det dax igen… nej, det är ingen ny översvämning den här gången tack och lov! Det handlar om något betydligt trevligare, det var nämligen dax att dyka upp i en tidning
igen. Den här gången var det Aftonbadets Söndagsbilaga och kom lite
överraskande.

Självklart visste jag att jag blivit
intervjuad och fotad, men det var så länge sen att jag trodde man
strukit hela artikeln – det blir nämligen så ibland. Så när en bekant la
upp en bild på tidningen strax efter lunch i söndags blev jag faktiskt lite
förvånad. Att se sej själv på omslaget på en tidning vet jag inte om man
vänjer sej vid, det får man väl fråga någon som är där lite oftare än
vad jag är… Texten har jag oftast ett hum om, så det är bilderna jag
brukar vara mest nyfiken på. Maria som tog bilderna den här gången hade
verkligen lyckats bra, jag såg helt ok! Klickar ni på dem blir de större 🙂

När reportern
ringde mej för att fråga om jag kunde tänka mej att ställa upp i en
artikel om livsstilsförändring sa jag ja nästan direkt. För mej är den
typen av artiklar mer intressant än när det handlar om att gå ner mycket
i vikt på kort tid. Nu fick jag dessutom poängtera hur svårt det är att
hålla en ny vikt och hur många parametrar som spelar in. Det handlar inte bara om att gå ner i vikt, det handlar ju om fortsättningen också.
Jag gick ner, men jag kunde inte hålla vikten, så jag gick upp igen –
inte allt, men en del. Så gick jag ner igen… och så höll det på… Jag kunde inte hålla mina nya vikt förrän jag
gjorde en del ingrepp på min kropp och började se min viktresa som en
hälsoresa en total livsstilsföränding. Det handlar ju egentligen ganska lite om vikt, utan mer om
hälsan och att må så bra som möjligt. För att komma dit krävdes bla att
göra en del operativa ingrepp och att utreda min trötthet och värk som sedan
till viss del kunde medicineras.

Såna här grejer är viktiga för mej och då ställer jag gärna upp i en artikel eller en tv-grej. Gör det skillnad och hjälper folk på vägen drar jag gärna mitt strå till stacken Jag har ingen aning
om hur igenkänd jag är utanför Stockholm, men jag vet att folk känner
igen mej här. Det kommer fram folk på Ica och vill prata lite och
berätta att de följer mej på instagram. Senast i helgen frågade en tjej
om det är jag som är ”viktväktarna”… Nu är jag ju inte Viktväktarna,
det ska vi vara noga med att poängtera – jag jobbade där i 14 år men
slutade för drygt 3 år sedan. Jag tycker att folk borde glömt det… men
så är det alltså inte. Det är helt ok för mej, så länge jag och
Viktväktarna drar åt samma håll 🙂

Att vara med i
tidningen är ett sätt att uppmärksamma resan som kommer sen. Att gå ner i
vikt är en sak, att hålla vikten är en helt annan. Vikt är INTE
synonymt med hälsa, men har en hel del med saken att göra. Å jag vill
bli så hälsosam som möjligt och gärna inspirera andra på vägen. Jag
hoppas och tror att jag gör det. Jag började min hälsoresa för 17 år
sedan och den kommer aldrig att ta slut, detta gör jag för resten av livet. Har ni läst artikeln får ni
gärna säga vad ni tyckte.

Gör en riktigt fin dag!

Målet med viktkampen

augusti 29, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida – för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade – jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det – det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar… mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning – så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv 🙂

Matsedel v 28

juli 10, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vilken härlig vecka! Vi målade äntligen klart huset och är så otroligt nöjda med resultatet. Huset ser ut som nytt och vi kommer inte att behöva göra det igen så länge vi bor här. Det var ett stort jobb och jag har varit helt slut de senaste dagarna. Så när solen väl sken från en klarblå himmel tog jag två dagar i solstolen. Så nu är jag lite brunare och har läst ikapp lite av allt som jag legat efter med.

Direkt när målningen var färdig och stressen släppte så släppte även lite vikt. Jag som räknar med att gå ner ungefär 2 hekto i veckan släppte över ett kilo! Förra veckan var helt perfekt när det gäller träning och promenader, ok när det gäller sömn, sisådär när det gäller mat och mer än perfekt när det gäller skratt. Stress är min stora bov när det gäller vikt, men stressen är i stort sett borta nu 🙂

Så jag kör på! Träning på Curves mån, ons och fredag. Bra mat som skrivs upp och i bästa fall ryms inom ramarna och så dagliga promenader förstås. Och massor med skratt! Planen är att ta bort 3 hekto… vi får se hur det går.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Frittata med pasta och zucchini 11 SP
Tisdag: Vitlöksräkor 6 SP plus ris
Onsdag: Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Torsdag: Tacogryta 4 SP plus ris
Fredag: Snabblagade curryräkor 6 SP plus pasta
Lördag: Kassler med ananas i ugn 5 SP plus ris
Söndag: Moussaka fr 5 SP

Åsså en liten sommarbonus: Rabarberfromage 8 SP för hela satsen

Ha en riktigt fin vecka! Sov, skratta och älska mycket 🙂

När luften går ur…

juli 8, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det har varit fullt ös hela våren och ända fram till nu. I tisdags drog jag sista penseldraget på huset och sen gick luften ur mej… sedan dess har jag mest suttit och glott rakt fram – men ändå fått massor gjort på något konstigt sätt. Jag är trött samtidigt som jag har massor med energi… mysko kombo…

Som jag sagt förut så drivs jag av sol. När solen skiner orkar jag hur mycket som helst och mår hur bra som helst. Jag vill massor – men även om skallen är pigg så är kroppen trött av allt målande. Så jag sitter mest och tittar på tv och i reklampauserna tar jag tag i saker som behöver göras. Och rätt vad det är så har jag både städat, tvättat, diskat och skrivit flera texter.

Men hur trött jag än är så känner jag att allt är på väg åt rätt håll. Den senaste tiden har bjudit på en mängd roliga och överraskande besked som jag återkommer till om några dagar. Det går bra både för oss och många vänner och vi gläds tillsammans förstås. Ibland händer saker så snabbt att man inte riktigt hinner med i svängarna, så är det nu.

Jag ska bara komma ikapp lite i kroppen efter målandet så kommer nog allt att bli hur bra som helst. Om ett par veckor sitter vi på Birka Cruises på långkryssning till Gotland. Jag kommer alltså inte till mitt kära Öland i år, men väl till grannön – det får duga 🙂 På den resan ska vi bara koppla av, bli ompysslade och tanka energi har vi tänkt och sen är jag nog back in business igen.

Det är ju så med oss som har fibro att vi vill väldigt mycket och är vana att ha ont lite här och lite där. Den höga smärttröskeln gör att vi orkar lite för länge för vårt eget bästa och sedan behöver vi ganska mycket tid att komma tillbaka till livet igen. Jag är beroende av sömn, får jag bara det så funkar det mesta. Men stressen är värst för mej, då får jag mer värk och går upp i vikt.

Nu har jag återigen tid att ta hand om mej och jag tar verkligen vara på den tiden. Jag fick ihop mina tre träningspass i veckan och dagliga promenader och då mår jag som bäst. Solen har också visat sej nästan hela veckan som bonus, det är man ju inte van vid lixom… Den svenska sommarens oberäkneliga väder känner vi ju alla till.

Luften har gått ur mej lite efter allt målande, men nu finns tid att vila och det gör jag verkligen! Tack och lov så har jag världens mest förstående man som inte bryr sej särskilt mycket om hur det ser ut hemma. Vi hjälps åt med det mesta när jag tycker att vi behöver göra ett ryck, i övrigt tar jag en liten bit i taget.

Nu ska jag vila men imorrn händer kul grejer! Då ska vi vara med när City Banan invigs, sen är allt lugnt igen. Jag ska berätta allt om invigningen imorrnkväll! Häng med på min instagram @marlenrinda under dagen, så får ni se Panetoz uppträda och Ministrar klippa band. Missa inte det!

Hemma bra men borta bäst…

juli 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nej, jag har inte skrivit fel – det är faktiskt så jag känner. Hemma är helt ok och jag trivs väldigt bra i mitt hus, men jag mår allra bäst när jag får resa och se mej om i världen. Det bästa av allt är förstås när det finns en strand, en solsäng, strålande sol och är runt 30 grader varmt också.

På senaste resa sa mitt resesällskap Daniel att bästa stället nästan alltid är där man varit senast. För mej skulle det alltså vara Belgrad… jag håller inte riktigt med honom. Belgrad var helt ok, men ingen plats jag skulle vilja bo på. Näst sista då… Det var väl Birmingham och Stratford om jag inte minns fel… där trivdes jag väldigt bra! Men så var det det där med vädret… Engelska Landsbygden i all ära, men vädret är ju inte toppen året om precis.

Under våren har jag även besökt Milano och Budapest, där hamnade Milano överst i mitt tycke. En lagom stor ”håla” med nära till allt. Men både Stratford, Milano, Budapest och Belgrad är för långt från de där stränderna som jag vill ha. Jag behöver havet och stränder för att må som bäst! Därför toppar fortfarande Gambia, Egypten och Seychellerna min lista. De uppfyller alla mina krav och är platser jag skulle kunna bo och även har bott på. Gambia och Egypten har ni redan hört mycket om, jag ska berätta om Seychellerna någon gång – det är magiskt!

För mej är alltså inte hemma bäst, som för många andra. Jag säger som Paul Young ”Wherever I lay my hat that´s my home. Jag trivs bra på nästan alla platser, acklimatiserar mej snabbt och lär mej sederna och språket ganska lätt. Jag behöver inte ha särskilt mycket för att vara nöjd, en säng, en dusch och en hyfsad spis med el lite då och då funkar bra. I Gambia hade jag inte ens dusch, men fick låna på ett hotell i närheten – det funkade bra det med.

Jag längtar tills vi blir pensionärer och Martin kan sluta jobba. Då ska vi sälja huset, bo i en mindre lägenhet och dra iväg över vintrarna. Planen är att hyra oss fram så vi kan byta resmål när vi vill och inte känna oss bundna av ägandet (renoveringar osv). Resmål som lockar för långboende över vintern är bla Mallorca, Kanarieöarna, Malta, Portugal och självklart varenda land i Afrika – typ… Rätt ner är det som gäller, det går snabbt att ta sej hem vid behov och är ingen tidsskillnad.

Drömmen känns lite avlägsen än så länge, men den finns definitivt där. Jag har bara 18 år kvar till pension…

Vilar mej ner i vikt

juli 4, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår drog jag sista penseldraget på huset. I nästan två månader har vi varit stressade över vädret och haft superkoll på varenda väderapp, nu kan vi äntligen slappna av. Nu är det dax att ta hand om mej och komma i form igen!

Sommaren och semestern brukar vara perioder då jag satsar lite extra på mej själv, men det har jag inte hunnit i år. Efter min utbrändhet är jag otroligt lättstressad och går upp i vikt av minsta lilla snedsteg. Jag behöver inte ens trampa fel, det kan vara att jag sover för lite eller stressar – då kommer kilona som på beställning (som ett brev på posten tänkte jag skriva, men posten går ju inte som på räls direkt…). Sedan bröllopet för ett år sedan har jag gått upp ca 5 kilo och de flesta har kommit under våren. Nu ska de väck!

Igår började jag återigen skriva upp allt jag äter, för att få bättre koll. Jag följer Viktväktarnas program och räknar SmartPoints medan Martin räknar kalorier, han körde också igång igen igår. Vi brukar gå långa kvällspromenader under sommarhalvåret, men inte ens det har vi gjort. Det har både berott på tidsbrist och dåligt väder, men igår var vi ute igen och nu ska vi försöka ta en promenad varje kväll igen. Det är ett bra sätt att avsluta dagen, prata och göra något tillsammans. Våra bästa idéer har kommit på våra promenader, man tänker så bra när man går.

Martin går ner snabbare i vikt än vad jag gör och just nu är det väldigt bra. När han går ner i vikt snarkar han nämligen mindre och då sover jag bättre. När jag sover bättre mår jag bättre och kroppen släpper ifrån sej vikt. Min sömn har varit skitdålig men något som varit bra är att jag skött min träning. Oavsett humör och väder har jag skött min träning på Curves varenda vecka. Hade jag inte gjort det hade det nog varit ett dubbelt så stort plus… nu tänkte jag öka på träningen lite och få till tre gånger i veckan, plus några kilometer på löpbandet. Jag kollar på tv när jag går och kan lätt göra en timme utan att ens tänka på att det har jag helt plötslig gått en halvmil. Lite långsamt kanske jag även kan komma igång med löpningen igen vart efter.

Jag påstår att man kan vila sej ner i vikt. Många av oss är så stressade att vi går sönder och blir sjuka. De flesta går upp i vikt av stress, det beror på kortisoler i kroppen som bla binder vätska. När vi är stressade äter vi gärna (sött) för att må bättre och orka mer, oftast utan att tänka på att vi stoppar något i munnen. Är man stressad sover man sämre och behöver hjälp att hålla sej vaken… osv osv. Allt är en dålig spiral som går neråt med väldigt snabb takt. Å det kan vara väldigt svårt att bryta den spiralen eller ens se själv att man är mitt i den. Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: Stress är livsfarligt!!! Man kan bli väldigt sjuk och kanske aldrig bli helt frisk igen – jag är ett levande bevis på detta.

Mitt recept på att komma i form är alltså att se till att få ordentligt med vila. Att sitta i soffan, ligga i
badet eller mysa i solstolen med något att läsa och bara lyssna på
ljuden runt en. Ta en promenad utan något i öronen utan bara lyssna på
naturens ljud och vara där! Äta bra mat behöver inte heller vara så
krångligt, särskilt inte på sommaren när man kan grilla. HÄR hittar du en massa bra recept, med SmartPoints om du vill. Vi brukar alltid göra lite extra så jag kan äta det som matlåda dagen efter till lunch. Så får jag ännu mer tid att vila.

Vila, motion och bra mat är nycklarna till min viktminskning. Men det finns en viktig nyckel till och det är skratt! Martin och jag skrattar otroligt mycket tillsammans och det är när vi tappat skrattet vi har för mycket runt oss. Han brukar se när det gått för långt och är bra på att dra i handbromsen. Då ger han mej order att göra ingenting och pysslar om mej så gott han kan. Att skratta tillsammans är värt hur mycket som helst! Å vi gör det flera gånger om dagen!

Jag har ganska svårt att gå ner i vikt och vet att det tar tid, men jag vet också att man kommer framåt och i mål även med små steg. Så jag räknar med två hekto i veckan och då borde jag alltså gått ner mina 5 kilo i november nångång… och borde kunna ha kläderna från förra sommaren till vinterns semester. Detta är alltså min plan och den brukar funka. Vilken är din plan och brukar den funka? Berätta hur du tänker kring sommar, semester, vila och vikt.

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

juni 15, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni som hängt med ett tag vet att jag dyker upp i en tidningsartikel lite då och då. Oftast handlar det om vikt och så är det även denna gång… tror jag… bilderna är tagna men intervjun är faktiskt inte gjord än 🙂

Jag har ganska många vänner som jobbar inom media, så ibland hjälper vi till med att fixa bilder som behövs utan att texten handlar om oss. Och ibland har vänner tipsat om mej eller oss båda när deras kollegor letar intervjuobjekt. Ett kul jobb som vi hjälpte en kompis på Expressen med var en bild om julstress och jämställdhet. Då skulle jag sitta med fötterna på bordet och läsa och Martin stå vid spisen och serva mej.

I höstas var det om bröstförminskningen, ett helt uppslag i Amelia… eller om det var Tara… jag minns inte. En jättefin artikel som visade mitt liv före och efter och även en läkare som uttalade sej om vilka besvär man kan få av stor byst. Det var många som hörde av sej efter det.

Nu handlar det alltså om vikt, eller kanske mer om livsstil. Å idag skulle bilderna tas! Det enda jag visste var att journalisten heter Helene och fotografen heter Maria och vi skulle ta bilder uppe hos Sussie på Curves. Så fick Helene problem med bilen och Maria fick komma själv, det skulle alltså bli bilder idag och intervju senare. Det går det med, så länge man vet vad journalisten vill ha för bilder. Vi visste nästan…

Jag fiskade upp Maria vid tåget, en lång, slank skönhet i min egen ålder och vi klickade direkt! Vilken pärla! Hon visste exakt vad hon ville ha, fick välja min kläder och ställde mej på plats. Å jag försökte leverera så gott jag kunde, utan att egentligen kunna särskilt mycket om att posera framför en kamera. Men nu har jag ju gjort det några gånger, så lite har jag iaf snappat upp. Ner med nosen så det inte blir reflex i glasögonen, le men knip inte med ögonen…. Bilderna på Curves var snabbt fixade och jag hoppas att både Sussie och Helene blir nöjda. Tillbaka hem, Maria fick välja kläder igen och den här gången ta bilder i trädgården. Baileys ställde upp som modell och tittade för en gång skull åt rätt håll… bara en sån sak! Detta gick också supersnabbt och vi var nog bägge ganska förvånade över hur lättarbetat det var tror jag. Tyvärr glömde vi be någon ta bilder under tiden, så synd!

Det närmade sej lunch och jag föreslog att vi skulle åka till vårt sushihak och Maria behövde inte särskilt lång tid på sej att hänga på. Väl där pratade, partade och pratade vi. Förmodligen om sånt man inte säger till någon första gången man träffas, men det gjorde vi! Vi har flera gemensamma bekanta, ungefär samma livssyn och spännande bakgrunder. Jag älskar när man klickar så där direkt med en annan människa och bara känner att man skulle kunna sitta och prata en hel dag. Att höra om en annan person bakgrund och lära sej något nytt. Det är ju så jag ser det; alla möten lär mej något, alla möten är en lektion om livet. Tack Maria för dagens lektion 🙂

Så nu får vi se vad det blir av detta! Det är en artikel för Aftonbladet Söndag, tydligen flera sidor… om mej!? Jag vet inte när, men det visar sej. Ska bli väldigt kul att se bilderna, särskilt dem när jag står och spänner på gymmet. Haha, dom vill jag se och godkänna innan de publiceras!

Nu ska jag återgå till mitt packade, imorrn bär det av till Serbien. Häng med på instagram: @marlenerinda

Den förlamande tröttheten

juni 10, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni har hört mej säga det förr; jag är trött! Så där trött så jag mår illa, ögonen svider och hjärnan är helt kajko. Jag har inte stressat, tvärtom faktiskt – jag har tagit väldigt väl hand om mej den senaste veckan. Det är fibron som spökar. Skitfibro!

När jag kom till vårdcentralen första gången för att kolla upp min trötthet fick jag som svar ”alla är lite trötta ibland”. Det var en total kränkning när man känner tydligt att något är fel, det var ingen ”vanlig” trötthet. Ja, alla är lite trötta ibland – men somnar de bara de sätter sej på toa? Somnar de när de står och stryker? Kan de sova dygnet runt om de får? Är även deras hjärnor sega som kola? Har de konstant grus i ögonen och svårt att fokusera? Har de också svårt att hitta och formulera ord? Just de frågorna fick jag förstås inte fram just där och då, eftersom hjärnan inte fungerar särskilt bra i stressade situationer och den här läkaren så uppenbart inte ville hjälpa mej.

Jag fick helt enkelt stå ut och det skulle ta några år till innan någon på allvar tog sej tid att faktiskt undersöka min trötthet. Sen kom diagnoserna en efter en… en annorlunda form av sömnstörning/sömnapné, hypotyreos, fibromyalgi… jippi… men skönt att ändå veta orsaken. Det är möjligt att ”alla är lite trötta ibland” men jag är faktiskt sjuk! Det finns en anledning till att jag är trött, jag är inte lat!

Tyvärr är det inte mycket jag kan göra åt den där tröttheten mer än att sova. Jag vet att det är värst vid väderomslag och stress. Stress kan man ju försöka undvika, men hur undviker man väderomslag… Vi åker till solen på vintern för att få lite sol och ljus på nosen, det hjälper massor! Men höst och vinter är riktigt jobbigt, särskilt den 2016/2017. Det var mörkt från oktober till mars, inte många soltimmar alls och jag trodde att jag skulle bli galen.

Jag är som en barometer och just idag går jag bara och väntar på att det ska börja regna. Det känns i hela kroppen. Det här varannandagvädret är jättejobbigt och tar på krafterna. Även helt friska tycker att det är jobbigt, så för oss med fibro blir det förstås ännu värre. Men jag och alla andra gör så gott vi kan! Just idag har jag iaf fått en del grejer gjorda, men tanken att fortsätta måla huset får förbli just en tanke… det går helt enkelt inte. Det får bli under midsommarhelgen när det är långledigt för Martin.

Martin är verkligen min klippa! Jag har haft så otroligt tur och lycka att få en man som accepterar och respekterar mej helt och hållet. En man som säger till mej att gå och sova en stund eller som trycker ner mej i soffan och servar med allt jag behöver. Han som säger att jag är underbar de där dagarna då jag inte ens orkar borsta igenom håret och går runt i onepiece. Hur kunde jag ha sån tur?

Idag är alltså en sån dag. Tröttheten är förlamande och ingenting fungerar. Idag vill jag bara sova.

Det enda du behöver för att lyckas!

juni 8, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oavsett om du ska gå ner i vikt, lära ett nytt språk, ta körkort, bli världmästare eller precis vad som helst – så behöver du bara en enda sak. TÅLAMOD! Har du bara det så kommer du att lyckas med precis allt du vill! Svårare än så är det faktiskt inte.

Men för oss som inte ens kan stava till ordet, så låter ju det här jättejobbigt, tråkigt och bara fullständigt omöjligt. Saker ska gå snabbt! Eller hur? Men vissa saker går inte snabbt, hur mycket vi än vill det… vissa saker måste vi traggla om och om igen för att lära oss. Men en dag knäcker vi koden och då kan vi! Sen blir vi säkrare och säkrare på vår sak och fortsätter av vana. Det är dit vi vill komma!

Tänk bara när vi var små och lärde oss gå. Hade vi inte haft tålamod och varit envisa, så hade de flesta av oss fortsatt krypa på alla fyra. Men det är rätt opraktiskt faktiskt… så vi övade och övade och en dag kunde vi hålla balansen tillräckligt länge för att ta våra första steg. Å sedan utvecklades färdigheten så vi även kunde springa, hoppa och en massa annat. I det här läget hade vi iofs en stor supporterskara som kom med uppmuntrande tillrop och applåder, det slutar när vi lärt oss cykla… typ…

Samma sak när vi ska ta körkort, man övar och övar och till slut har man det efterlängtade körkortet i handen. Här har vi ju blivit vuxna och börjat analyser och tänka för mycket, därför hoppar vissa av körutbildningen. Tålamodet räckte inte hela vägen fram… applåderna uteblir och självförtroendet sviktar, man ger upp… blir besviken på sej själv, känner sej misslyckad och vågar kanske inte testa andra nya grejer heller i framtiden. Man kan ju ändå ingenting… den negativa spiralen är satt i snurrning och måste stoppas!

Att lära ett nytt språk kräver övning och massor med tålamod. Jag såg mina barn ta sej fram på nån slags engelska redan som 3-4-åringar på semestern för att knyta kontakt med nya kompisar och det gick alldeles utmärkt. Så länge vi är små babblar vi på och struntar i att det blir fel och lär oss massor! Så blir vi vuxna och vågar ingenting, vi kan ju göra bort oss. Men vi börjar en språkkurs och tragglar på för att lära oss. Vi vet att det inte kommer att gå fort, men med övning kommer vi att lära oss det nya språket. Med tålamod kommer vi att kunna göra oss förstådda.

Varför kan vi inte tänka så när vi ska gå ner i vikt? Varför ska viktminskningen gå på en kvart? Hur kan vi ha tålamod att lära oss ett nytt språk, men inte att gå ner i vikt? Det är ju samma sak!!! Vi måste öva vårt nya levnadssätt, knäcka koden och få in nya vanor. Det lär man sej inte på några veckor, för mej tog det flera år! Jag övade, trillade i diket, reste mej, trillade igen, hade flyt ett tag, släppte taget och trillade i ett jäkligt djupt dike men reste mej igen och igen. Efter 17 år är jag fortfarande inte fullärd, utan övar hela tiden och kör i diket då och då fortfarande. Inte så ofta och hyfsat kontrollerat, men ändå.

Se viktminskningen som en språkkurs, där maten och livsstilen är det nya språket du ska lära dej. Gå i klass om du kan, det hjälper massor! Man får stöd i en ”lärare” och av andra ”elever” och kan få mängder med tips av sina ”klasskompisar”. Första terminen lär vi oss om vår kropp och vad den mår bra av. Andra terminen lär vi oss att hålla våra nya vanor och den tredje kanske vi går i mål. Den fjärde terminen lär vi oss att hålla vår nya vikt och kollar av att de nya vanorna sitter. Så här går det naturligtvis inte till, takten är förstås olika, men som ett exempel alltså. Till skillnad från en språkkurs får man gå kvar på VV när man är färdig och fortsätta sin kurs helt gratis!

Nyckeln till att lyckas stavas alltså TÅLAMOD! Med det klarar man i stort sett allt man vill. Sen är det klart att eftersom de där uppmuntrade tillropen och applåderna oftast uteblir när man är vuxen, så kan det vara smart att sätta upp sina egna applåder i form av belöningar på vägen. Delmål och en stor belöning i målet är inte alls dumt. Något som verkligen är värt att kämpa för. Men belöningar räcker inte om du inte inser att det är tålamod och övning det handlar om…. Det är ju inte så att våra elitidrottare blev världsmästare på en kvart direkt…

Nu har du nyckeln. Det är bara att sluta tänka och ta fram det där tålamodet. Mitt mantra: Fu**ing gör det bara! räcker ganska långt faktiskt 🙂

Så: hur står det till med ditt tålamod?

Matsedel v 23

juni 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Med bara några veckor kvar till midsommar är det många som ger upp viktkampen. Man tänker att man ändå inte kommer hela vägen fram, att man ska ”unna” sej lite när det ändå är sommar och att man ska fortsätta till hösten. Så tänker inte jag!

För mej handlar Viktväktarna om en livsstil, alla dagar i veckan, året om, livet ut. När jag skrev in mej på VV levde jag på limpmackor. Jag åt nästan aldrig under dagen, utan smällde i mej mackor när barnen hade somnat. Barnen däremot fick vällagad mat till alla måltider, lagade från grunden – inga halvfabrikat ens. Det gick så långt att jag inte hade några hungerkänslor kvar och det enda jag tyckte var riktigt gott var godis. Det ska kanske tilläggas att barnen var väldigt sjuka och att det inte fanns mycket tid mellan medicineringar (drygt fyra timmar om dagen), matlagning, läkarbesök och annat som hade med barnen att göra.

7/8 2000 skrev jag in mej på VV för att lära mej äta rätt. Allt det där som vi lärde oss i trean; sunt förnuft, kostcirkel och näringstriangel. Jag hade en övervikt, men inget alarmerande – men jag mådde så dåligt! Sedan dess är det veckomatsedlar som gäller, året om! Planering är a och o, oavsett årstid eller veckodag. Sedan ett par år tillbaka lägger jag även upp mina veckomenyer här på bloggen, vilket är mycket uppskattat. Så håll till godo och berätta gärna om det är något recept du testat som du tycker särskilt mycket om 🙂

Här är vår matsedel, för kommande vecka:

Måndag: Frittata med fetaost 6 SP
Tisdag: Fisk i ugn med tzatziki 4 SP plus potatis
Onsdag: Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Torsdag: Tacogryta 4 SP plus ris
Fredag: Fläskfilewok 5 SP plus ris
Lördag: Moussaka fr 5 SP
Söndag: Räkor med ärtröra och röd rom 4 SP plus pasta

Ge inte upp er viktkamp under sommaren! Ta istället ett extra tag nu när kvällarna är längre och ni får lite ledig tid på semestern!