Hemma bra men borta bäst… -

Hemma bra men borta bäst…

juli 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nej, jag har inte skrivit fel – det är faktiskt så jag känner. Hemma är helt ok och jag trivs väldigt bra i mitt hus, men jag mår allra bäst när jag får resa och se mej om i världen. Det bästa av allt är förstås när det finns en strand, en solsäng, strålande sol och är runt 30 grader varmt också.

På senaste resa sa mitt resesällskap Daniel att bästa stället nästan alltid är där man varit senast. För mej skulle det alltså vara Belgrad… jag håller inte riktigt med honom. Belgrad var helt ok, men ingen plats jag skulle vilja bo på. Näst sista då… Det var väl Birmingham och Stratford om jag inte minns fel… där trivdes jag väldigt bra! Men så var det det där med vädret… Engelska Landsbygden i all ära, men vädret är ju inte toppen året om precis.

Under våren har jag även besökt Milano och Budapest, där hamnade Milano överst i mitt tycke. En lagom stor ”håla” med nära till allt. Men både Stratford, Milano, Budapest och Belgrad är för långt från de där stränderna som jag vill ha. Jag behöver havet och stränder för att må som bäst! Därför toppar fortfarande Gambia, Egypten och Seychellerna min lista. De uppfyller alla mina krav och är platser jag skulle kunna bo och även har bott på. Gambia och Egypten har ni redan hört mycket om, jag ska berätta om Seychellerna någon gång – det är magiskt!

För mej är alltså inte hemma bäst, som för många andra. Jag säger som Paul Young ”Wherever I lay my hat that´s my home. Jag trivs bra på nästan alla platser, acklimatiserar mej snabbt och lär mej sederna och språket ganska lätt. Jag behöver inte ha särskilt mycket för att vara nöjd, en säng, en dusch och en hyfsad spis med el lite då och då funkar bra. I Gambia hade jag inte ens dusch, men fick låna på ett hotell i närheten – det funkade bra det med.

Jag längtar tills vi blir pensionärer och Martin kan sluta jobba. Då ska vi sälja huset, bo i en mindre lägenhet och dra iväg över vintrarna. Planen är att hyra oss fram så vi kan byta resmål när vi vill och inte känna oss bundna av ägandet (renoveringar osv). Resmål som lockar för långboende över vintern är bla Mallorca, Kanarieöarna, Malta, Portugal och självklart varenda land i Afrika – typ… Rätt ner är det som gäller, det går snabbt att ta sej hem vid behov och är ingen tidsskillnad.

Drömmen känns lite avlägsen än så länge, men den finns definitivt där. Jag har bara 18 år kvar till pension…

Vilar mej ner i vikt

juli 4, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår drog jag sista penseldraget på huset. I nästan två månader har vi varit stressade över vädret och haft superkoll på varenda väderapp, nu kan vi äntligen slappna av. Nu är det dax att ta hand om mej och komma i form igen!

Sommaren och semestern brukar vara perioder då jag satsar lite extra på mej själv, men det har jag inte hunnit i år. Efter min utbrändhet är jag otroligt lättstressad och går upp i vikt av minsta lilla snedsteg. Jag behöver inte ens trampa fel, det kan vara att jag sover för lite eller stressar – då kommer kilona som på beställning (som ett brev på posten tänkte jag skriva, men posten går ju inte som på räls direkt…). Sedan bröllopet för ett år sedan har jag gått upp ca 5 kilo och de flesta har kommit under våren. Nu ska de väck!

Igår började jag återigen skriva upp allt jag äter, för att få bättre koll. Jag följer Viktväktarnas program och räknar SmartPoints medan Martin räknar kalorier, han körde också igång igen igår. Vi brukar gå långa kvällspromenader under sommarhalvåret, men inte ens det har vi gjort. Det har både berott på tidsbrist och dåligt väder, men igår var vi ute igen och nu ska vi försöka ta en promenad varje kväll igen. Det är ett bra sätt att avsluta dagen, prata och göra något tillsammans. Våra bästa idéer har kommit på våra promenader, man tänker så bra när man går.

Martin går ner snabbare i vikt än vad jag gör och just nu är det väldigt bra. När han går ner i vikt snarkar han nämligen mindre och då sover jag bättre. När jag sover bättre mår jag bättre och kroppen släpper ifrån sej vikt. Min sömn har varit skitdålig men något som varit bra är att jag skött min träning. Oavsett humör och väder har jag skött min träning på Curves varenda vecka. Hade jag inte gjort det hade det nog varit ett dubbelt så stort plus… nu tänkte jag öka på träningen lite och få till tre gånger i veckan, plus några kilometer på löpbandet. Jag kollar på tv när jag går och kan lätt göra en timme utan att ens tänka på att det har jag helt plötslig gått en halvmil. Lite långsamt kanske jag även kan komma igång med löpningen igen vart efter.

Jag påstår att man kan vila sej ner i vikt. Många av oss är så stressade att vi går sönder och blir sjuka. De flesta går upp i vikt av stress, det beror på kortisoler i kroppen som bla binder vätska. När vi är stressade äter vi gärna (sött) för att må bättre och orka mer, oftast utan att tänka på att vi stoppar något i munnen. Är man stressad sover man sämre och behöver hjälp att hålla sej vaken… osv osv. Allt är en dålig spiral som går neråt med väldigt snabb takt. Å det kan vara väldigt svårt att bryta den spiralen eller ens se själv att man är mitt i den. Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: Stress är livsfarligt!!! Man kan bli väldigt sjuk och kanske aldrig bli helt frisk igen – jag är ett levande bevis på detta.

Mitt recept på att komma i form är alltså att se till att få ordentligt med vila. Att sitta i soffan, ligga i
badet eller mysa i solstolen med något att läsa och bara lyssna på
ljuden runt en. Ta en promenad utan något i öronen utan bara lyssna på
naturens ljud och vara där! Äta bra mat behöver inte heller vara så
krångligt, särskilt inte på sommaren när man kan grilla. HÄR hittar du en massa bra recept, med SmartPoints om du vill. Vi brukar alltid göra lite extra så jag kan äta det som matlåda dagen efter till lunch. Så får jag ännu mer tid att vila.

Vila, motion och bra mat är nycklarna till min viktminskning. Men det finns en viktig nyckel till och det är skratt! Martin och jag skrattar otroligt mycket tillsammans och det är när vi tappat skrattet vi har för mycket runt oss. Han brukar se när det gått för långt och är bra på att dra i handbromsen. Då ger han mej order att göra ingenting och pysslar om mej så gott han kan. Att skratta tillsammans är värt hur mycket som helst! Å vi gör det flera gånger om dagen!

Jag har ganska svårt att gå ner i vikt och vet att det tar tid, men jag vet också att man kommer framåt och i mål även med små steg. Så jag räknar med två hekto i veckan och då borde jag alltså gått ner mina 5 kilo i november nångång… och borde kunna ha kläderna från förra sommaren till vinterns semester. Detta är alltså min plan och den brukar funka. Vilken är din plan och brukar den funka? Berätta hur du tänker kring sommar, semester, vila och vikt.

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

juni 15, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni som hängt med ett tag vet att jag dyker upp i en tidningsartikel lite då och då. Oftast handlar det om vikt och så är det även denna gång… tror jag… bilderna är tagna men intervjun är faktiskt inte gjord än 🙂

Jag har ganska många vänner som jobbar inom media, så ibland hjälper vi till med att fixa bilder som behövs utan att texten handlar om oss. Och ibland har vänner tipsat om mej eller oss båda när deras kollegor letar intervjuobjekt. Ett kul jobb som vi hjälpte en kompis på Expressen med var en bild om julstress och jämställdhet. Då skulle jag sitta med fötterna på bordet och läsa och Martin stå vid spisen och serva mej.

I höstas var det om bröstförminskningen, ett helt uppslag i Amelia… eller om det var Tara… jag minns inte. En jättefin artikel som visade mitt liv före och efter och även en läkare som uttalade sej om vilka besvär man kan få av stor byst. Det var många som hörde av sej efter det.

Nu handlar det alltså om vikt, eller kanske mer om livsstil. Å idag skulle bilderna tas! Det enda jag visste var att journalisten heter Helene och fotografen heter Maria och vi skulle ta bilder uppe hos Sussie på Curves. Så fick Helene problem med bilen och Maria fick komma själv, det skulle alltså bli bilder idag och intervju senare. Det går det med, så länge man vet vad journalisten vill ha för bilder. Vi visste nästan…

Jag fiskade upp Maria vid tåget, en lång, slank skönhet i min egen ålder och vi klickade direkt! Vilken pärla! Hon visste exakt vad hon ville ha, fick välja min kläder och ställde mej på plats. Å jag försökte leverera så gott jag kunde, utan att egentligen kunna särskilt mycket om att posera framför en kamera. Men nu har jag ju gjort det några gånger, så lite har jag iaf snappat upp. Ner med nosen så det inte blir reflex i glasögonen, le men knip inte med ögonen…. Bilderna på Curves var snabbt fixade och jag hoppas att både Sussie och Helene blir nöjda. Tillbaka hem, Maria fick välja kläder igen och den här gången ta bilder i trädgården. Baileys ställde upp som modell och tittade för en gång skull åt rätt håll… bara en sån sak! Detta gick också supersnabbt och vi var nog bägge ganska förvånade över hur lättarbetat det var tror jag. Tyvärr glömde vi be någon ta bilder under tiden, så synd!

Det närmade sej lunch och jag föreslog att vi skulle åka till vårt sushihak och Maria behövde inte särskilt lång tid på sej att hänga på. Väl där pratade, partade och pratade vi. Förmodligen om sånt man inte säger till någon första gången man träffas, men det gjorde vi! Vi har flera gemensamma bekanta, ungefär samma livssyn och spännande bakgrunder. Jag älskar när man klickar så där direkt med en annan människa och bara känner att man skulle kunna sitta och prata en hel dag. Att höra om en annan person bakgrund och lära sej något nytt. Det är ju så jag ser det; alla möten lär mej något, alla möten är en lektion om livet. Tack Maria för dagens lektion 🙂

Så nu får vi se vad det blir av detta! Det är en artikel för Aftonbladet Söndag, tydligen flera sidor… om mej!? Jag vet inte när, men det visar sej. Ska bli väldigt kul att se bilderna, särskilt dem när jag står och spänner på gymmet. Haha, dom vill jag se och godkänna innan de publiceras!

Nu ska jag återgå till mitt packade, imorrn bär det av till Serbien. Häng med på instagram: @marlenerinda

Den förlamande tröttheten

juni 10, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni har hört mej säga det förr; jag är trött! Så där trött så jag mår illa, ögonen svider och hjärnan är helt kajko. Jag har inte stressat, tvärtom faktiskt – jag har tagit väldigt väl hand om mej den senaste veckan. Det är fibron som spökar. Skitfibro!

När jag kom till vårdcentralen första gången för att kolla upp min trötthet fick jag som svar ”alla är lite trötta ibland”. Det var en total kränkning när man känner tydligt att något är fel, det var ingen ”vanlig” trötthet. Ja, alla är lite trötta ibland – men somnar de bara de sätter sej på toa? Somnar de när de står och stryker? Kan de sova dygnet runt om de får? Är även deras hjärnor sega som kola? Har de konstant grus i ögonen och svårt att fokusera? Har de också svårt att hitta och formulera ord? Just de frågorna fick jag förstås inte fram just där och då, eftersom hjärnan inte fungerar särskilt bra i stressade situationer och den här läkaren så uppenbart inte ville hjälpa mej.

Jag fick helt enkelt stå ut och det skulle ta några år till innan någon på allvar tog sej tid att faktiskt undersöka min trötthet. Sen kom diagnoserna en efter en… en annorlunda form av sömnstörning/sömnapné, hypotyreos, fibromyalgi… jippi… men skönt att ändå veta orsaken. Det är möjligt att ”alla är lite trötta ibland” men jag är faktiskt sjuk! Det finns en anledning till att jag är trött, jag är inte lat!

Tyvärr är det inte mycket jag kan göra åt den där tröttheten mer än att sova. Jag vet att det är värst vid väderomslag och stress. Stress kan man ju försöka undvika, men hur undviker man väderomslag… Vi åker till solen på vintern för att få lite sol och ljus på nosen, det hjälper massor! Men höst och vinter är riktigt jobbigt, särskilt den 2016/2017. Det var mörkt från oktober till mars, inte många soltimmar alls och jag trodde att jag skulle bli galen.

Jag är som en barometer och just idag går jag bara och väntar på att det ska börja regna. Det känns i hela kroppen. Det här varannandagvädret är jättejobbigt och tar på krafterna. Även helt friska tycker att det är jobbigt, så för oss med fibro blir det förstås ännu värre. Men jag och alla andra gör så gott vi kan! Just idag har jag iaf fått en del grejer gjorda, men tanken att fortsätta måla huset får förbli just en tanke… det går helt enkelt inte. Det får bli under midsommarhelgen när det är långledigt för Martin.

Martin är verkligen min klippa! Jag har haft så otroligt tur och lycka att få en man som accepterar och respekterar mej helt och hållet. En man som säger till mej att gå och sova en stund eller som trycker ner mej i soffan och servar med allt jag behöver. Han som säger att jag är underbar de där dagarna då jag inte ens orkar borsta igenom håret och går runt i onepiece. Hur kunde jag ha sån tur?

Idag är alltså en sån dag. Tröttheten är förlamande och ingenting fungerar. Idag vill jag bara sova.

Det enda du behöver för att lyckas!

juni 8, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oavsett om du ska gå ner i vikt, lära ett nytt språk, ta körkort, bli världmästare eller precis vad som helst – så behöver du bara en enda sak. TÅLAMOD! Har du bara det så kommer du att lyckas med precis allt du vill! Svårare än så är det faktiskt inte.

Men för oss som inte ens kan stava till ordet, så låter ju det här jättejobbigt, tråkigt och bara fullständigt omöjligt. Saker ska gå snabbt! Eller hur? Men vissa saker går inte snabbt, hur mycket vi än vill det… vissa saker måste vi traggla om och om igen för att lära oss. Men en dag knäcker vi koden och då kan vi! Sen blir vi säkrare och säkrare på vår sak och fortsätter av vana. Det är dit vi vill komma!

Tänk bara när vi var små och lärde oss gå. Hade vi inte haft tålamod och varit envisa, så hade de flesta av oss fortsatt krypa på alla fyra. Men det är rätt opraktiskt faktiskt… så vi övade och övade och en dag kunde vi hålla balansen tillräckligt länge för att ta våra första steg. Å sedan utvecklades färdigheten så vi även kunde springa, hoppa och en massa annat. I det här läget hade vi iofs en stor supporterskara som kom med uppmuntrande tillrop och applåder, det slutar när vi lärt oss cykla… typ…

Samma sak när vi ska ta körkort, man övar och övar och till slut har man det efterlängtade körkortet i handen. Här har vi ju blivit vuxna och börjat analyser och tänka för mycket, därför hoppar vissa av körutbildningen. Tålamodet räckte inte hela vägen fram… applåderna uteblir och självförtroendet sviktar, man ger upp… blir besviken på sej själv, känner sej misslyckad och vågar kanske inte testa andra nya grejer heller i framtiden. Man kan ju ändå ingenting… den negativa spiralen är satt i snurrning och måste stoppas!

Att lära ett nytt språk kräver övning och massor med tålamod. Jag såg mina barn ta sej fram på nån slags engelska redan som 3-4-åringar på semestern för att knyta kontakt med nya kompisar och det gick alldeles utmärkt. Så länge vi är små babblar vi på och struntar i att det blir fel och lär oss massor! Så blir vi vuxna och vågar ingenting, vi kan ju göra bort oss. Men vi börjar en språkkurs och tragglar på för att lära oss. Vi vet att det inte kommer att gå fort, men med övning kommer vi att lära oss det nya språket. Med tålamod kommer vi att kunna göra oss förstådda.

Varför kan vi inte tänka så när vi ska gå ner i vikt? Varför ska viktminskningen gå på en kvart? Hur kan vi ha tålamod att lära oss ett nytt språk, men inte att gå ner i vikt? Det är ju samma sak!!! Vi måste öva vårt nya levnadssätt, knäcka koden och få in nya vanor. Det lär man sej inte på några veckor, för mej tog det flera år! Jag övade, trillade i diket, reste mej, trillade igen, hade flyt ett tag, släppte taget och trillade i ett jäkligt djupt dike men reste mej igen och igen. Efter 17 år är jag fortfarande inte fullärd, utan övar hela tiden och kör i diket då och då fortfarande. Inte så ofta och hyfsat kontrollerat, men ändå.

Se viktminskningen som en språkkurs, där maten och livsstilen är det nya språket du ska lära dej. Gå i klass om du kan, det hjälper massor! Man får stöd i en ”lärare” och av andra ”elever” och kan få mängder med tips av sina ”klasskompisar”. Första terminen lär vi oss om vår kropp och vad den mår bra av. Andra terminen lär vi oss att hålla våra nya vanor och den tredje kanske vi går i mål. Den fjärde terminen lär vi oss att hålla vår nya vikt och kollar av att de nya vanorna sitter. Så här går det naturligtvis inte till, takten är förstås olika, men som ett exempel alltså. Till skillnad från en språkkurs får man gå kvar på VV när man är färdig och fortsätta sin kurs helt gratis!

Nyckeln till att lyckas stavas alltså TÅLAMOD! Med det klarar man i stort sett allt man vill. Sen är det klart att eftersom de där uppmuntrade tillropen och applåderna oftast uteblir när man är vuxen, så kan det vara smart att sätta upp sina egna applåder i form av belöningar på vägen. Delmål och en stor belöning i målet är inte alls dumt. Något som verkligen är värt att kämpa för. Men belöningar räcker inte om du inte inser att det är tålamod och övning det handlar om…. Det är ju inte så att våra elitidrottare blev världsmästare på en kvart direkt…

Nu har du nyckeln. Det är bara att sluta tänka och ta fram det där tålamodet. Mitt mantra: Fu**ing gör det bara! räcker ganska långt faktiskt 🙂

Så: hur står det till med ditt tålamod?

Matsedel v 23

juni 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Med bara några veckor kvar till midsommar är det många som ger upp viktkampen. Man tänker att man ändå inte kommer hela vägen fram, att man ska ”unna” sej lite när det ändå är sommar och att man ska fortsätta till hösten. Så tänker inte jag!

För mej handlar Viktväktarna om en livsstil, alla dagar i veckan, året om, livet ut. När jag skrev in mej på VV levde jag på limpmackor. Jag åt nästan aldrig under dagen, utan smällde i mej mackor när barnen hade somnat. Barnen däremot fick vällagad mat till alla måltider, lagade från grunden – inga halvfabrikat ens. Det gick så långt att jag inte hade några hungerkänslor kvar och det enda jag tyckte var riktigt gott var godis. Det ska kanske tilläggas att barnen var väldigt sjuka och att det inte fanns mycket tid mellan medicineringar (drygt fyra timmar om dagen), matlagning, läkarbesök och annat som hade med barnen att göra.

7/8 2000 skrev jag in mej på VV för att lära mej äta rätt. Allt det där som vi lärde oss i trean; sunt förnuft, kostcirkel och näringstriangel. Jag hade en övervikt, men inget alarmerande – men jag mådde så dåligt! Sedan dess är det veckomatsedlar som gäller, året om! Planering är a och o, oavsett årstid eller veckodag. Sedan ett par år tillbaka lägger jag även upp mina veckomenyer här på bloggen, vilket är mycket uppskattat. Så håll till godo och berätta gärna om det är något recept du testat som du tycker särskilt mycket om 🙂

Här är vår matsedel, för kommande vecka:

Måndag: Frittata med fetaost 6 SP
Tisdag: Fisk i ugn med tzatziki 4 SP plus potatis
Onsdag: Parmesangratinerad kyckling fr 4 SP plus ris
Torsdag: Tacogryta 4 SP plus ris
Fredag: Fläskfilewok 5 SP plus ris
Lördag: Moussaka fr 5 SP
Söndag: Räkor med ärtröra och röd rom 4 SP plus pasta

Ge inte upp er viktkamp under sommaren! Ta istället ett extra tag nu när kvällarna är längre och ni får lite ledig tid på semestern!

Trött på dumma kommentrarer!

juni 2, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är så trött på alla dumma kommentarer när man säger att man har fibromyalgi eller varit utbränd. Eller de kanske inte är dumma, bara korkade som kommer från lika korkade och okunniga människor. Tyvärr kommer många av dem från vårdpersonal…

Jag har alltså fibromyalgi, hypotyreos, sömnstörning och har varit rejält utbränd och fått en mängd sviter och följdsjukdomar pga det. Fibron och sömnstörning är både jag och min läkare helt övertygade om att de kommer från min fd utbrändhet.

Jag blev sjukskriven pga utmattning eller sk utbrändhet 1998. Det är alltså 19 år sedan och man kan ju tycka att jag borde vara frisk och må bra nu. Men har man varit så sjuk som jag var då så blir man aldrig helt frisk. I mitt fall var det så illa att jag ibland inte hittade hem, körde mot rött ljus, stod upp och sov, somnande när jag satt på toaletten och en massa annat. Jag var mer död än levande helt enkelt. Men det var inte bara orken det var fel på, jag tappade ord, klarade inte att läsa, var förkyld konstant, körde fel, glömde allt, grät för minsta lilla, var aggressiv, gick upp i vikt, tappade hörseln mm mm. Det enda jag ville göra var att sova. Inget var roligt, depressionen var nära.

Detta är alltså 19 år sedan. Jag var sjukskriven i nästan tre år. Under de åren fick jag samtalsterapi, det var den enda hjälp jag fick och den hjälpte mej otroligt mycket. FK hörde inte av sej en enda gång, förrän efter de där tre åren för att säga att jag skulle bli utförsäkrad. Vi hade alltså inte haft något kontakt alls, ingen hjälp att komma tillbaka eller något… jag fick bara ett datum när de tyckte att jag skulle jobba 100% igen och vara frisk. Så blev det inte. Jag kunde nämligen inte jobba 100% igen och skulle aldrig göra det heller…

Jag fick rätta mun efter matsäck och dra in på alla onödiga och även nödvändiga utgifter och lära mej och barnen att leva på en halv inkomst. Mer än så klarade jag inte att jobba. Å det gick det med. Jag har alltid klarat att leva på små summor. Men stressen blev ju knappast mindre… och jag var ju fortfarande inte frisk och skulle aldrig bli.

Idag har jag alltså fibro, hypotyreos och sömnstörning, tre diagnoser med ungefär samma symtom och som alltså förstärker varandra. Dessa tre blir ju inte bättre av att jag fortfarande har sviterna kvar från utbrändheten som också har liknande symptom. Tröttheten blir alltså många gånger värre. Minne har jag inget alls… å så fort jag blir det minsta stressad får jag sämre hörsel. Jag känner många som har det likadant, det är inte bara jag tyvärr.

Att då få kommentarer som ”ja, men det var ju länge sedan du var utbränd – du är väl frisk nu” eller ”lite trötta är vi alla då och då” och ”fibro är ju bara lite ont i kroppen” – man blir rätt irriterad! Särskild när detta kommer ur munnen på vårdpersonal! Nä, man blir oftast inte helt frisk från en utbrändhet. Nä, fibro är mycket mer än ”lite ont i kroppen”! Ja, alla är trötta då och då – men inte så de nästa kräks och somnar bara de sätter sej ner eller måste stanna när det kör för att sova en stund. Sånt ska vårdpersonal veta!!!

Sen har vi den där ”Du som ser så pigg och fräsch ut…” Ja, jag gör kanske det, men vet ni? De dagar (idag) som jag är så där trött så jag nästan kräks, då är det ingen som ser mej – för då orkar jag nämligen inte gå ut! De som har träffat mej en sån dag kan skriva under på hur jag inte ser dem, är helt förvirrad, kort i tonen och svara knappt på tilltal. Måste jag göra något en sån dag är det totalt tunnelseende för att öht klara att göra något alls. Å hur tycker folk egentligen att en sån som jag, med mina diagnoser ska se ut? Det jag har sitter inte på utsidan! Det blir ju knappast bättre av att jag inte tar hand om mej…

Idag är en sån dag då jag inte orkar något alls och därför reagerar extra på den här dumma kommentarerna. Idag sitter jag under en filt i soffan med en kopp te i handen och hunden i knät. Jag orkade träna, det är jag faktiskt lite stolt över – men sen var det stopp. Jag orkar egentligen inte skriva den här texten, men är så irriterad att jag gör de ändå. Å jösses va många stavfel det blir…

Jag och många med mej lider av sk dolda funktionshinder. Döm oss inte – försök istället att förstå oss. Och kan ni inte förstå oss, så ha åtminstone lite respekt för att alla inte är friska, glada och pigga. Å lämna alla korkade kommentarer hemma. Fråga gärna, men påstå inte en massa saker som inte stämmer!

Tack och gonatt!

De ser inte så bra ut…

juni 1, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är väl klart att man har ont lite här och där när man
målat så mycket som vi har gjort, särskilt om man redan från början har värk
lite här och där. Men när jag vaknade i måndags var det mer än ”lite värk” då
kunde jag inte använda högerhanden.

Jag hade lite ont och var lite stel redan i söndags, men
inget som var så mycket värre än vanligt. Med fibromyalgi är man rätt van att ha ont och
smärttröskeln är ibland lite för hög… många av oss med fibro står ut lite för
länge och tar hjälp lite för sent.

I måndags när jag vaknade var hela handen
svullen och gick knappt att använda, men jag tog några alvedon och smorde in
handen med Voltaren några gånger under dagen, det fick räcka så. Vart efter dagen gick så blev det lite
bättre, även om det inte var bra.

I tisdags var det värre och samma procedur upprepades.
Problemet kom när jag skulle hälsa på folk, det gick inte utan att jag kved
lite tyst… nu insåg jag att problemet inte skulle gå bort med alvedon och
voltarensalva. Jag ställde min egen diagnos och tänkte att det förmodligen är
en inflammation i lillfingerleden. Sånt brukar gå bort med vila (och antiinflammatoriska läkemedel som jag inte hade hemma).

Så igår fyllde min pappa år och en av hans kompisar som var där och firade honom är
läkare, jag frågade om han kunde bekräfta min diagnos och ge mej råd. Han mumlar tyst ”Det här ser inte så bra ut…” Mycket
riktigt! Jag har en inflammation i både leden och senan och ska vila och äta
medicin i en vecka. OCH jag får inte måla!!! Helst inte göra något alls… Handen
ska gärna spjälkas och hållas stilla. Men hallå?! Då kan jag ju inte göra något
alls, inte ens sitta här och skriva!

Jag avskyr läkemedel, men köper ändå att äta voltaren under
en vecka – så länge jag inte behöver spjälka eller linda handen. Idag är allt
mycket bättre, jag kan tom knyta handen och ge käftsmällar om det skulle
behövas. Det är inte alls lika svullet och gör inte alls lika ont. Så om några
dagar är jag nog som ny ska ni se!

Problemet är att det förmodligen kommer att komma tillbaka
när vi börjar måla igen. Men då får det väl vara så då. Det är bara halva huset
kvar och gör vi ite i taget så ska det nog gå bra. Så lätt stoppar man inte en fibrokärring 🙂

Fick en pinne i ögat

april 23, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det städdag i området där vi bor och jag skulle förstås vara en duktig granne och vara med och göra fint. Det skulle jag låtit bli…

Jag hann bara vara med någon halvtimme när jag skulle böja mej ner och ta bort skräp ur häcken som går runt hela området. Det sticker till rejält i ögat och jag inser att jag trots glasögon, lyckats få en liten gren rakt in i ögat. Det är suddigt, gör ont och ögat rinner rejält. Så jag släpper allt jag håller i och går hem och kollar läget.

Inget verkar vara sönder, det blöder inte men är rejält rött, ömt, svider och rinner. Så jag lägger mej på soffan och Martin åker iväg och köper ögonsalva. Synen är tillbaka så vi väntar med läkarbesök. Jag tillbringar resten av dagen på soffan och låter salvan och vilan göra sitt. Jag förbannar mej själv och mitt öde. Jag kan inte ens säga att jag var klantig, den där pyttelilla grenen kunde jag lixom knappast förutse. Å med glasögon är man ju ändå ganska skyddad. Ändå hände det…

Så hela dagen försvinner där på soffan, jag ömsom sover ömsom vilar. Att jobba vid datorn är uteslutet, jag kan knappt titta på mobilen. Men vid 20-tiden kan jag iaf titta på tv lite, även om jag får göra paus då och då och vila ögat. Under dagen gjorde det mer ont att blunda helt än att kisa, men det går ändå bra att sova under natten trots att jag inte gjort mycket annat under dagen. Å imorse när jag vaknade var det mycket bättre även om det fortfarande är rejält svullet. Efter tredje omgången salva vände det totalt och nu känner jag att allt blir bättre. Så imorrn är det nog ok, annars blir det en tur till ögonkliniken.

Det här med ögon är ju lite läskigt. Det tycker iaf jag! När man inte kan använda ögonen förstår man hur mycket man faktiskt använder dem. Min bästa kompis blev blind som 25-åring, så jag vet ju att det funkar så också – men ögonen betyder ändå väldigt mycket och fungerande ögon ger ett betydligt enklare liv än om de inte fungerar. Men synen är det alltså inget fel på, det är nog bara en reva på hornhinnan som kommer att läka helt. Men visst blir man rädd!

Så jag tar en dag till på soffan och hoppas allt är bra igen imorrn.

Ny dom och ny medicin…

april 5, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det äntligen dax att ta sej den långa vägen till Järna för att träffa Doktor Kompis igen. Jag visste att hans suck skulle ljuda över nejden och höra ända till Tumba när han skulle få psykbryt på mej…

Min doktor heter egentligen Lennart, men eftersom han är en god vän till familjen så har jag döpt honom till Doktor Kompis. Hade det inte varit för honom vet jag inte ens om jag hade levt idag. När jag kom till honom för ungefär sju år sedan var jag i så dåligt skick att han inte ens visste var han skulle börja. Jag hade gett upp på den vårdcentral jag då gick på och frågade om jag fick komma till honom trots att vi kände varandra. Ofta vill ju inte läkare vårda sina vänner, men han såg nog min desperation och sa ok. Idag ångrade han sej nog 🙂

På de här sju åren har det hänt massor och pusselbitarna har trillat på plats undan för undan. Jag har mått bättre någonsin, men så hände något under vinter och jag började må så otroligt dåligt igen. En diffus känsla som jag inte kunde sätta fingret på och som jag inte känt förut. Idag fick vi svaret. Jag har ett alldeles för lågt värde av folsyra.Vilket är totalt oförklarligt eftersom det oftast är tarmopererade och folk som inte äter grönsaker som får det… bristen gör att blodsystem och centrala nervsystemet sätts ur balans och man kan må riktigt dåligt. Som jag gjort hela vinter utan att fatta varför.

Det fanns även utrymme att höja mitt Levaxin som jag gjorde på eget bevåg redan förra veckan för att jag var helt desperat… jag vet att man inte ska mixtra med mediciner och jag trodde att han skulle få psykbrytet när jag erkände… men vi pratar fortfarande med varandra och jag fick en kram innan jag gick. Åsså hittade han en inflammation i ett scenfäste i överarmen också, som lite bonus.

Så nu har jag alltså ytterligare en medicin i mitt sortiment och hoppas att må bättre inom kort. Känslan av att inte fungera är ingen angenäm känsla. Jag vill ju må bra! Å det hade jag tänkt att få göra nu och inte dra på mej någon ny åkomma. Jag tycker det räcker med hypotyreos, fibromyalgi, fd utbrändhet, sömnapné, olika långa ben, allergi, astma och allt annat som finns där… hoppas den där folsyrebristen bara är tillfällig. Eller är det en kronisk grej? Det glömde jag fråga…

Det svåraste jag gjort!

mars 25, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa. Jag tror också att de flesta föräldrar känner sej otillräckliga och många gånger känner att de tagit sej vatten över huvudet när det gäller föräldraskapet. Jag undrar hur många som hade skaffat barn med facit i handen… om de vetat hur svårt det faktiskt är.

Jag har gjort mitt bästa sedan dag ett, men jag vet mängder av situationer som jag borde agerat annorlunda. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen gjort precis allt jag kunnat för mina grabbar, med de verktyg jag haft för stunden. Jag har gjort massor med fel och sagt fel saker, men det kommer ju ingen handbok i föräldraskap när barnen föds. Vi får alla gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Men jag är nog egentligen ingen bra mamma, särskilt inte sedan barnen flyttade hemifrån. Jag hör sällan av mej och känner lite att så länge det är tyst från barnen är allt ok… Jag vill inte bli den där morsan som ringer varje dag och barnen suckar när de ser mitt nummer i displayen. Därför kanske vi hörs lite för sällan… samma sak där: det finns ju ingen skriven regel hur ofta man ska höras. Vad är normalt?

Det jag däremot vet och är helt säker på, är att killarna vet att de alltid kan höra av sej till mej vad det än gäller och att jag alltid finns där om de behöver stöd, hjälp, tips och råd. Vi har varit igenom så mycket skit att vi alla vet var vi har varandra. Vi kan lita på varandras stöd till 200%!

Att bli mamma var min stora dröm redan när jag var 11-12 år och när jag var 23 uppfylldes den. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt, det svåraste jag någonsin gjort! Att mammarollen skull innebära så mycket tårar, smärta och frustration, men samtidigt massor med glädje, kärlek och samhörighet. Aldrig förr har jag älskat så mycket och aldrig förr har jag varit så ledsen och frustrerad. Alla känslor blir lixom extra allt, när man får barn.

Jag kommer aldrig bli Årets Mamma eller slå mej för bröstet och påstå att jag är världens bästa förälder, för det är jag inte. Jag är inte ens en särskilt bra mamma ens idag efter att ha övat i snart 24 år, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Precis som jag tror att alla föräldrar gör. Vissa av oss får bara lite extra många utmaningar i föräldraskapet…

De där dagarna…

mars 2, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… när allt känns blä. När man känner sej som den sämsta mamman, partnern och vännen. När man känner sej som en total sopa. Har ni också såna dagar?

Jag
har jobbat med min självkänsla i många år och numera är den ganska ok.
Jag skämtar inte om jag säger att jag kanske inte hade jordens sämsta
självkänsla, men iaf Sveriges sämsta, för 15-20 år sedan. Då hade
jag hela världen på mina axlar och var orsaken till varenda världskrig,
typ…

Men så dog min bästa kompis och jag insåg att
jag var tvungen att göra något åt mej. Och det har jag gjort! Jag har
gått i terapi, utmanat mej själv och kommit långt. Åldern gör ju tack
och lov sitt också och det är väldigt skönt. Jag kan numera säga att jag
struntar i vad folk tycker, jag går min egen väg. Det gjorde jag
tidigare också, men då lyssnade jag ändå med ett halvt öra på folks
åsikter och tog åt mej en del.

Jag har numera en ganska
ok självkänsla och kan tom se mej i spegeln och tycka att det jag ser är
helt ok. Men så kommer det bakslag. Som idag. När jag tänker på mitt
liv och undrar vad jag egentligen åstadkommit. Jag har två fina barn,
that´s it! Å det är iofs inte fy skam. Men jag blir nog inte ihågkommen
särskilt länge den dagen jag dör. Men spelar det någon roll? Förmodligen
inte.

Jag har inget häftigt jobb, jag är ingen god
dotter eller svärdotter, knappt ens heller en god hustru. Jag är bara
jag… ingen särskild. Å ibland undrar jag vad det är Martin ser hos mej
och hur han står ut med mej. Det jag ser i spegeln idag är en lönnfet
47-åring som bara är trött och på dåligt humör. Hon tvättar iofs alla
smutsiga kläder och håller värsta skiten borta i hemmet. Men inte ens
det är jag särskilt bra på. Han gör resten! Han tjänar pengarna som jag
gör av med. Han lagar maten som jag äter upp. Nog kompletterar vi
varandra alltid…

Tack o lov så kommer de här
bakslagen allt mer sällan och det är oftast när jag sovit dåligt. Som
inatt… enligt min sömnregistrering har jag varit vaken ca 35 ggr
inatt. Det är ju sjukt! Inte konstigt man blir knäpp i skallen! Så inatt
hoppas jag att sömnen ska bli bättre och att jag imorrn är värd lite
mer… i mina egna ögon alltså 🙂

Längtan efter barnbarn

februari 25, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är 47 år. Några av mina gamla klasskompisar har ganska nyligen fått barn, några andra har fått barnbarn. Snacka om att man är på olika plats i livet!

Man orkar ju det man måste, men jag måste säga att det skulle känna väldigt jobbigt att få barn nu. 47 kanske inte är någon ålder, men att starta om med vaknätter, blöjbyten och trotsåldrar känns inte särskilt lockande. Det känner iaf jag mej för gammal för. Barn på heltid… nej tack!

Barnbarn då? Att bara ta hand om när man vill… njae… känns inte heller som ett måste just nu faktiskt. Jag är ingen mamma som kommer att tjata på mina barn om barnbarn, det kommer om det kommer och får väldigt gärna vänta ett tag OM det övht blir något. Jag skulle inte sörja att inte få bli farmor. Där är jag nog lite ovanlig.

När vi hade lillpojken familjehemsplacerad hos oss räckte det bra med varannan helg. Det var faktiskt precis vad vi orkade med och vi var slut flera dagar efter han åkt hem. Nu var det iofs en lite speciell situation, men jag kände ändå att orken inte längre är som när man var 23… och därför valde vi att tacka nej till en ny placering. Det är ju skitjobbigt att ha barn!

Jag har svårt att förstå dem som skaffar barn i vår ålder, särskilt om man redan har ett gäng. Barnbarn väljer man ju inte, men man väljer ju när och om man vill ta hand om dem. Sina egna barn måste man ju faktiskt ta hand om, det är inget val man gör! Man väljer om man ska skaffa dem, men det är faktiskt enda valet man gör. Sen är man förälder vare sej man vill eller ej resten av livet! Många säger 18 år, men det stämmer inte. Man är förälder även sedan barnen flyttat och skaffat ett eget liv, så är det bara.

Jag kan se till min egen situation. Senior är 23,5 och lika gammal som jag var när jag fick honom, Junior är 22. Medan Junior i stort sett är helt självständig och självgående, behöver Senior fortfarande en del stöttning och praktiskt hjälp. Jag gör det jag kan förstås. Jag själv rådfrågar ibland mina föräldrar om både det ena och det andra, även om jag numer kanske inte behöver så mycket praktisk hjälp (mer än med hundvakt).

Jag önskade två barn, tätt, gärna samma kön – och så blev det. Jag önskade inte att bli ensam med dem, men så blev det ändå. Det var några riktigt kämpiga år som ensamstående morsa till två små barn som tillsammans hade tio diagnoser. Kanske är det därför jag inte längtar efter att börja om? Jag har ingen aning, jag vet bara att jag inte är ett dugg avundsjuk vare sej på dem som får egna barn eller barnbarn. Jag har det väldigt bra som jag har det just nu.

Matsedel v 8

februari 20, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så är februari också snart slut och våren har faktiskt kikat fram lite här i Stockholmsområdet. Vädret var helt fanatiskt förra veckan så jag och hunden tog långa promenader och verkligen njöt! Det är nu min tid på året börjar!

Det innebär att vikten kommer att trilla av hekto för hekto. Så är det nämligen i min värld, här handlar det om hekton – inte kilon. Nu när ljuset återvänder blir jag mycket piggare och med värmen blir värken lindrigare. Nu vill jag bara gå och gå och gå. Ska ta tag i löpningen igen också så snart jag känner att kroppen orkar.

Men jag tränar inte för att gå ner i vikt, det sköter jag med mat. Jag äter mej ner i vikt och tränar mej äldre. För att kroppen ska orka bära mej när jag bli äldre behöver den muskler. Därför är träningen viktig för mej och för oss alla. Dessutom ökar kroppens förbränning ju mer muskelmassa man har och man bli slankare, så det är alldeles för många fördelar för att låta bli.

Men maten är alltså viktigast för viktminskningen. Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med laxsås 6 Sp plus pasta
Tisdag: Kyckling med mozarella fr 6 Sp plus ris
Onsdag: Fläskfile med champinjoner 6 Sp plus pasta
Torsdag: Vegetariskt moussaka fr 5 Sp
Fredag: Pasta med zucchini och fetaost 3 Sp plus pasta
Lördag: Fisk i ugn med kräftzatziki 4 SP plus potatis
Söndag: Kassler i currysås 4 Sp plus ris

Nu hoppas vi på mer vackert väder och ännu fler härliga promenader! Nu ska vinterkilona bort!

En riktig hemmafru!

februari 18, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Är jag kanske inte… Jag är en ganska dålig hemmafru om vi ska vara riktigt ärliga. Jag är däremot bra på att använda makens pengar, äta och tvätta. Jag är sämre på att laga mat och städa… Jag är dock väldigt bra på att äta praliner och skulle nog göra mej väldigt bra som Hollywoodfru!

För några år sedan bestämde vi tillsammans att Martin skulle omskola sej och när han gjort det skulle vi båda sluta på Viktväktarna. Han skulle jobba med sin hobby (datorer) och jag skulle vara hemma och göra precis vad jag ville. Detta eftersom jag faktiskt är sjuk men aldrig skulle orka bråka med Försäkringskassan. Det har jag redan testat på och det tog alldeles för mycket energi. Vi gick från två ganska låga provisionslöner med asmycket jobb till en normal heltidslön och fick otroligt nog mer i fickan men färre timmars jobb! Jag tjänar alltså inte ett öre utan lever på min make, vilket sticker många i ögonen.

Varje månad får jag pengar av Martin att betala våra räkningar med och lägga i vårt sparande. Han avsätter även en summa till våra pensionsfonder. Jag är medveten om att jag kommer att få en kass pension, men hade jag fortsatt jobba vet jag inte ens om jag hade levt så länge… blir jag äldre än 65 får vi leva jäkligt billigt och det är vi vana med sedan tidigare. Vi är alltså väl medvetna om vårt val och konsekvenserna av det. Jag känner absolut inte att det är hans pengar jag använder, det är våra! Vi lever tillsammans, det finns inget ditt eller mitt – vi delar på allt!

De första månaderna gick mest åt till promenader och läkarbesök. Alla diagnoser föll på plats och helt plötsligt fattade vi varför jag mådde som jag gjorde. Efter 5 månader fick jag en idé och Du i Fokus föddes. Sedan dess är jag bara hemmafru på pappret… Jag har nog aldrig haft så mycket att göra! Skillnaden nu mot förr är att jag jobbar jämt, även när jag ligger och sover… tankarna jobbar ständigt med en ny text eller ny bild. MEN den aktiva biten gör jag när jag vill! Från början gick jag på varenda pressträff, allt för att synliggöra mej och magasinet. Nu kan jag faktiskt välja beroende på dagsform.

Det har snart gått tre år sedan vi sadlade om och numera är jag alltså lite hemmafru igen men fortfarande en ganska dålig sådan. Dagarna går mest åt till att träna, gå med hunden och skriva. Åsså pressträffar några gånger i veckan, det är mitt sätt att vara social och träffa folk. Hemma är det ganska ont om arbetskompisar… När Martin kommer hem från jobbet fixar han middag åt oss medan jag oftast sitter och skriver. Det och den ekonomiska biten är det som folk reagerar mest på. Jag som är hemma borde ju kunna ha maten klar åt honom… kanske jag borde kunna, men jag tycker inte om att laga mat men det gör han. Det är något vi båda är ok med och då tycker jag att andra också kan vara det.

Men visst, Martin är otroligt snäll och generös mot mej, det är jag medveten om! Han vill mitt bästa vad det än gäller. Mitt sätt att visa uppskattning är att hitta på överraskningar och kul grejer lite då och då. Han är glad så länge han slipper städa och det slipper han oftast. Jag sköter nästan allt hemma, även om jag kanske inte gör det så bra alla gånger.

Men idag har jag faktiskt städat kök och badrum grundligt! Äntligen orkade jag! Jag har tom våttorkat hela undervåningen. Nu sitter jag med en likör i handen och glor med ett öga på tv´n. Idag har jag faktiskt varit en riktig hemmafru. 🙂