Varför just Viktväktarna? -

Varför just Viktväktarna?

augusti 26, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Alla vill vi må så bra som möjligt och trivas med oss själva. Tyvärr är det allt för många som inte gör det och aldrig heller kommer dit. Jag var 30 innan jag ens insåg att jag mådde dåligt och var tvungen att göra något åt det. Hur sjutton vet man vilken metod man ska välja, det finns ju ganska mycket att välja på? Varför föll mitt val på just Viktväktarna?

Det var min bästa kompis död som startade allt kan man nog säga. När hon dog insåg jag hur jag inte ville fortsätta att leva, men jag visste inte vad jag ville eller hur jag skulle må bättre. Så första åtgärden blev att gå till en psykolog för att få lite ordning på knoppen. Efter ett par samtal hos henne insåg jag sambandet mellan knopp och kropp och började ta långa promenader. Man tänker så bra när man går, så ganska många bitar föll på plats redan där.

Min mamma hade tidigare gått på Viktväktarna, medan jag själv inte hade någon erfarenhet alls av någon diet. Jag hade aldrig haft problem med vikten tidigare under livet. Men nu åt jag knappt på dagtid (möjligtvis godis) och proppade sedan i mej limpmackor på kvällen när barnen somnat. Jag var sjukskriven pga utbrändhet, stressad, vägde för mycket och var i allmänt dåligt skick. Jag behövde lära mej att äta regelbundet och få ett normalt förhållande till mat igen för att orka göra resten av min förvandling. Så mamma drog med mej till Viktväktarna. Jag valde alltså inte, utan blev mest nertryckt på en stol. Tack och lov så var det rätt och jag trivdes där. Det visar det väl när man sedan jobbade där i 14 år och är kvar som medlem idag, 16 år senare.

Jag vill inte ha några förbud i mitt liv, utan kunna äta av allt. Det ska vara en så liten inverkan i mitt dagliga liv som möjligt. Inga pekpinnar, bara vanligt sunt förnuft. Allt detta uppfyllde Viktväktarna och uppfyller fortfarande, trots flera byten av kostprogram under åren. Jag lärde mej att äta regelbundet, mat som gav mej energi att orka och jag fick ett intresse att bry mej om vad jag stoppar i munnen. Även om godis är gott, så är det inte bra att tugga i sej istället för mat… det räcker att ha som gott på helgen.

Jag rasade aldrig i vikt, men återfick en energi som jag inte haft sedan tonåren. Hyn blev finare och jag kände mej väldigt annorlunda och friskare efter bara några veckor. Rätt mat gör under för både knoppen och kroppen kan man väl säga. Vart efter kilon trillade av kom självkänslan tillbaka och ibland kunde jag till och med känna mej hyfsat fin när jag såg mej i spegeln. Att känna sej fin inför sej själv är viktigare än man tror. Att ta hand om sej själv är mycket viktigare än man kan tro och något man oftast inte ens orkar tänka på som småbarnsmamma. Men jag har lärt mej att man måste ta hand om sej själv först, för att orka och kunna ta hand om andra på ett bra sätt.

I 16 år har jag alltså levt med Viktväktarna, som Viktväktare. För mej blev det normalt att äta tre mål mat om dagen och att räkna mina Points. Oavsett vilket kostprogram man än väljer så måste man ha koll på intaget och jag tycker att Viktväktarnas points funkar bra, det går ganska snabbt att lära sej vad favoriterna ”kostar”. Jag kom i mål och blev Guldmedlem 2004 och räknar numera bara när det dragit iväg lite för mycket uppåt på vågen eller för att kontrollera så inte ögonmåttet blivit för generöst. Numera är Viktväktarna en naturlig del av livet och jag tänker inte så mycket på det längre. Jag väger mej varje måndag och noterar i min almanacka för att ha koll. Å jag har hållit vikten länge nu utan några större problem.

Under min viktminskning tog jag bara promenader. Det är först nu som jag börjat träna. Jag tränar alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre. Jag vill ha en kropp som håller att bära mej även när jag blir äldre. Att man dessutom håller vikten lättare och blir slankare är en bonus. Numera har jag hyfsad koll med Viktväktarnas APP, som är sååå enkel och bra, och tränar på Curves 3 gånger i veckan. För mej är det en perfekt kombination som jag nu haft i snart två år och trivs med.

Jag har alltså fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos och lite annat smått och gott. Många med kronisk värk är rädda för att göra förändringar i sitt liv eller för att det ska göra mer ont. Min läkare sa att ”träningsontet” inte var farligt eller skulle göra skada och därför vågade jag testa. Visst fick jag ont men värken blev mindre när jag fortsatte att träna och nu får jag mer ont när jag inte tränar. Så våga testa och trotsa smärtan om läkaren säger att det är ok. För de allra flesta är träning bra och kroppen brukar svara positivt. Det värsta för min värk är övervikt och kyla, det mesta lindras med träning och rätt mat.

Jag har hittat mitt sätt, kanske passar det dej – man vet inte förrän man provat!

Nya resa bokad!!!

augusti 24, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Port Ghalib – Vingresor

Jag älskar att ha något att se fram emot och det får gärna vara en resa till värmen. Förra veckan var bedrövlig vädermässigt och jag halkade direkt ner i botten av skorna när värken satte igång. Jag avskyr verkligen väderomslag, jag får så förbaskat ont!

Hösten är lång och vintern är kall och jobbig. Martin vet hur illa jag mår och började titta lite på resor över nyår. Hur mysigt jag än tycker det är att fira nyår i värmen, så insåg vi rätt snabbt att resorna direkt efter nyår är ungefär 5000 billigare… så vi tog ett snack. Att betala mer, åka över nyår och hinna hem till Formex eller betala mindre, åka efter nyår och missa Formex… det blev det senare alternativet. Så viktig är inte en inredningsmässa, även om den är intressant.

Vad blev det då? Efter att ha gått igenom varenda resebolag och nästan varenda resmål så hamnade vi i Egypten! Vi har varit där förr och älskar det, men vi har inte varit i Port Ghalib som det nu blir. Kraven för oss var att det skulle vara hyfsat kort flygresa, minst ”sverigesommarvarmt”, minimal tidsskillnad och enkelt! Ving hade tillsammans med Ica ett suveränt erbjudande med ett schysst hotell, både strand och pool, havsutsikt och all-inclusive för strax under 7000 per person. Om vi skippat havsutsikten hade det blivit ännu billigare…

Det är svårt att inte boka Gambia, vi vill ju allra helst åka dit. Men då blir det ingen riktig avkoppling eftersom många vill träffa oss, vi förväntas ha med oss massa saker och alla känner oss och ”ska bara prata lite”… Det kan innebära ett litet samtal på någon timma… Så för att verkligen koppla av så måste vi åka någon helt annanstans tyvärr. Jag har länge velat åka längre ner i Egypten för att utforska Luxor och Abu Simbel lite närmare, nu kan vi göra det!

Så även om vi nyligen kom hem från en fantastisk resa, har vi nu en ny att se fram emot. 133 dagar kvar till avresa bara 🙂

Matsedel vecka 34

augusti 22, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så har nästan hela augusti också passerat och sommaren är snart över. Jag får alltid en slags sorg i hela kroppen vid den här tiden. Sommaren, solen, värmen och ledigheten känns redan över och tiden till nästa sommar är så otroligt långt borta. Men men… sånt är livet…

Förra veckans minus på vågen byttes i ett plus den här veckan. Jag har haft värk, sovit dåligt och haft en halvdålig kosthållning. Men träningen har jag skött exemplariskt, så det kunde varit värre… inget att gräma sej över, det är bara att köra upp på banan igen och fortsätta framåt.

Nu börjar en hektisk period med massor att göra och mat som andra bestämmer. Men så här hade vi tänkt att veckan ska se ut:

Måndag: Krämig citron och vitlökspasta 6SP/4PP plus pasta
Tisdag: Krabb- och räkgratäng 8 SP
Onsdag: Kyckling med mozzarella fr 6 SP
Torsdag: Purjo- och lövbiffsgryta 4 SP plus ris
Fredag: Blomkålspizza 4 SP/4PP
Lördag: Grillspett med stora räkor
Söndag: Kassler i ugn med broccoli 5 SP

Hoppas ni får en fin vecka och glöm inte att andas emellanåt. Det tar ett tag innan man vant sej vid höstschemat efter sommaren, jag försöker se det som ett tillfälle att förbättra något som jag varit missnöjd med. Att skapa en ny god vana när man ändå måste vänja sej vid en massa annat nytt. Den här hösten handlar det om att inte skjuta upp saker…Vi får väl se hur jag lyckas…

Redan fyra veckor!

augusti 20, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tänk att det redan gått fyra veckor sedan vi gifte oss! Tiden går så otroligt fort, särskilt när man har kul och det har vi nästan hela tiden faktiskt. Martin säger att det är bästa dagen i hans liv, jag har ju barn som förstås är det största som hänt mej, men dagen ligger definitivt på topplistan i mitt liv!

Att hitta en person som man kan tänka sej att dela resten av sitt liv med är inte så enkelt. För Martin var allt självklart redan efter bara två veckor, för mej tog det längre tid. Det fanns ju barn att tänka på, det handlade inte bara om Martin och mej, och barnen går alltid först. Hade inte killarna varit med på tåget, så hade det inte blivit något. Men nu var de tack och lov helt ok med allt och när vi efter drygt 7 år tillsammans förlovade oss sa de ”äntligen!” och det är ju ett bra betyg. Killarna var förstås självklara vittnet på bröllopet 🙂

Hur självklart allt än känns och hur lycklig man än är, så finns det ändå några saker att tänka på om det tråkiga ändå skulle hända. Jag pratar dödsfall och skilsmässa, det där som man inte vill tänka på och som de flesta skjuter ifrån sej. Martin har inga barn, det har jag… det är barnen som ska ärva mej, inte hans familj, vilket skulle bli fallet om vi skulle dö samtidigt. Så jag ville att vi skulle ha äktenskapsförord, vilket han gick med på utan att tveka. Det innebär ju också att det som är mitt är barnens och därför ärver inte Martin mej iom äktenskapsförordet. Det som var mitt innan bröllopet är mitt även i fortsättningen, men det vi köper tillsammans är förstås vårt. Allt är alltså glasklart även vid en skilsmässa, vilket förstås känns helt otänkbart i nuläget – men man vet ju faktiskt inte vad som händer i framtiden…

Jag har även skrivit testamente där det står att barnens arv är deras enskilda egendom. Den meningen är viktig! Det innebär nämligen att det barnen ärver efter mej, kan deras fruar inte ta med sej vid eventuellt skilsmässa. Det är barnens arv och deras barn, men behöver alltså inte delas med deras eventuella ex… vilket är viktigt för mej. Detta skrev jag efter att min bästa kompis dog, bara 43 år gammal, och jag insåg att vi alla har en begränsad tid på jorden. Tråkiga tankar, men nödvändiga. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla ska dö. Så jag har även skrivit hur jag vill ha min begravning, donationer och vilka som ska kontaktas. Allt för att förenkla för dem jag älskar.

När alla papper var i ordning inför bröllopet var det dax att säga JA till varandra och nu efter ska en massa andra papper fixas. Jag la ju till ett efternamn och tog bort ett förnamn som stört mej nästan hela livet. Så nu ska det fixas nya id-handlingar, kort och en massa annat. Passet fixades i veckan, det gick på bara ett par dagar och nytt körkort är beställt så det får jag väl nästa vecka. Då är det viktigaste gjort och vi kan boka en ny resa!

Jag har alltså inte varit det minsta spontan när det gäller mitt nya äktenskap. Det tog tid att hitta den perfekta mannen, inte förrän jag faktiskt accepterat att leva ensam resten av livet så dök han upp. Sen tog det tid innan jag ens kunde tänka tanken att gifta mej igen, men när han väl friade var jag redo. Då hade jag accepterat tanken och längtade nästan efter den stora frågan. Med alla papper i ordning så känns det tryggt att vi äntligen är ett och bägge är så säkra man kan vara på att vi numera lever med just vår perfekta partner. När vi väl gifte oss hade vi varit tillsammans i drygt 8 år – jag ville vara säker! Så säker man kan vara…

Å nu har det alltså gått fyra veckor. Veckor fyllda med skratt, kärlek och upplevelser, så som vi vill att livet ska vara och fyllas med. Ett nytt pass ligger här och bara väntar på att användas, hösten är jobbig för mej och jag behöver fylla på värmen runt nyår. Vi funderar på Egypten, Jordanien eller något liknande som inte innebär tidsskillnad men är varmt. Allt börjar hitta sin plats, namnet blev till slut godkänt, vi sa ja och nu har ett nytt kapitel i vårt liv börjat 🙂

Lyckligare av mat?

augusti 18, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förra veckan la jag upp en ganska irriterad status på facebook på en av de vikt-sidor jag är med på. Den såg ut ungefär så här: ”Jag blir så irriterad på alla som säger till mej att jag inte ska bry
mej om pluset som kom efter semestern. Den vanligaste kommentaren är
”det var ju semester, då måste man njuta och unna sej”. Jag avskyr den
kommentaren!!!”

Jag själv använder aldrig ordet unna, eftersom jag tycker att det är en ursäkt att göra saker som man kanske inte borde. Man ”unnar” sej att äta något trots att det inte är bra för en, man ”unnar” sej att köpa de där skorna fast man inte har råd… jag har faktiskt aldrig hört en person med mycket pengar ”unna” sej att köpa något – de bara köper… Så i mina öron blir det en ursäkt, i era öron kanske det betyder något annat. Jag väljer istället vad jag äter eller köper och är medveten om konsekvenserna. Så var det även på semestern! Jag vill aldrig mer tillbaka till livet innan, se bara på bilden här brevid…

Jag är väl medveten om att min val på semestern var utöver mina vanliga och att det skulle bli plus på vågen. Så de knappa 3 kilona var varken en överraskning eller katastrof, det är sanningen och en konsekvens och nu är de bara att jobba bort igen. Jag gjorde bra val och valde bort bla alkohol, friterat, sötsaker och större mängder med mat. Det där som andra alltså tycker att man ska ”unna” sej och det som tydligen hör ihop med semestern. Jag har fått höra att det inte är någon riktigt semester om man inte struntar i allt…

Då måste jag fråga: blir semestern mer lyckad när den innehåller större mängder mat och alkohol? Då har jag verkligen missat något!!! Det är nämligen så det låter när jag säger att jag valt bort detta. Att min semestern skulle vara sämre enbart för att jag inte ätit okontrollerat och druckit rosévin varje kväll. Det är långt ifrån alla som säger så här, men skrämmande många! För mej är en semester mycket mer än mat och dryck! För mej handlar det om upplevelser, att se nya platser och träffa nya människor. Att smaka på den lokala maten och drycken hör förstås till. Men blir det bättre och godare för att man äter och dricker mer än i vardagen?

Jag dricker knappt någon alkohol överhuvudtaget och det är tydligen fel, för det ”ska”
man göra – särskilt på semestern. Jag tycker om att promenera, men då hör man folk som
stönar om att man ska ta det lugnt för det är ju ändå semestern. Är det
så att man ger folk dåligt samvete för att man faktiskt ”sköter” sej
även på sin ledighet?

Jag har haft en helt underbar semester som jag njutit av till 200%. När jag nu är hemma igen kan jag se tillbaka på en helt magisk bröllopsresa och samtidigt konstatera att jag är i ungefär samma form som när jag åkte, att jag mår bättre än innan och att våra plånböcker också mår helt ok. Totalt tvärtemot vad man ser på facebook och löpsedlar alltså: man ska börja hösten med tokbantning av sommarkilon, behöva vila efter semestern och vara helt pank… krasst sett alltså.

Jag är i bättre form än någonsin! Semestern gav mej en chans att motionera med en magisk utsikt på en massa platser i Europa! Jag har hittat ett sätt som jag kan leva efter resten av livet när det gäller mat, dryck och motion och har inte saknat något annat än min hund 🙂

Hade jag gått upp mer i vikt så hade min
värk blir värre och hösten hade blivit jobbigare än den nu kommer att bli. Det här vet jag och det är alltså ett medvetet val att leva ungefär som jag alltid gör. Jag måste motionera även under semestern eftersom ryggen strejkar annars och jag tycker att alkohol är en ganska onödig utgift… och ja, jag medger att jag är motvalls kärring! Jag vet också att andra skulle vilja göra som jag men får höra att de ger upp pga kommentarerna de får och det är därför jag skriver detta! Det är för dem jag står upp och säger att det är helt ok att gå sin egen väg och att man är skyldig sej själv att välja det man mår bäst av.

Om du mår bäst av att släppa allt under semestern, ja men gör det då! Ingen kommer att säga till dej att göra annorlunda eftersom du gör det normala valet. Men jag mår bäst av kontroll! Låt mej då ha det och låt bli att stöna när jag tackar nej till nästa portion mat, alkoholen eller snacksen. Jag kommer fråga om du vill med på promenaden och det är helt ok att säga nej, men hindra inte mej från att gå iväg en stund! Vi gör alla våra val, låt oss göra det utan att döma eller ge dåligt samvete. Jag blir inte lycklig av mat och min semester blir inte mindre lyckad än din av de val jag gör. Däremot blir mitt liv, min höst och min värk bättre av mina val.

Jag vet vad jag mår bäst av och det är inte en massa sommarkilon och en tom plånbok. Vad mår du bäst av? Och vågar du stå upp för dina val? Får du mycket skit för de val du gör? Blir semestern bättre och blir man lyckligare av mat?

En sämre fibrodag…

augusti 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så har jag bla fibromyalgi. Det innebär att jag ibland inte bestämmer över mina kropp utan är tvungen att göra som min kropp bestämmer. Idag är en sån dag…

Att ha fibro innebär att ha ständig värk och värken flyttar ofta på sej. Det innebär också att att man är sanslöst trött, hur mycket man än vilar. Många av oss fryser, har dåligt minne, tappar ord, har tröga magar och en massa annat. Å det finns inget botemedel, det är lixom bara att gilla läget och försöka hitta sin egen medicin. För mej hjälper sol och värme bäst samt träning i lagom mängd.

Men det här hattandet med regn ena dagen, sol andra och blåst en tredje fixar jag bara inte! Å då är det tröttheten som är värst, jag är så trött att det svider i ögonen och jag kan bokstavligt sova stående. När jag blir trött blir förstås minnet sämre och värken värre, hade jag haft ett jobb hade det varit svårt att jobba just idag. Det är en av anledningarna till att vi tog beslutet att ha mej hemma.

När jag har mina fibrodagar är jag inte särskilt trevlig och jag orkar oftast bara göra det mest nödvändiga. Idag valde jag träning framför hundpromenad eftersom det regnade och hunden ändå inte gillar att gå i regn. Men så hade jag också en inbokad fotografering… å eftersom det regnade var vi tvungna att fota inne och då var jag tvungen att städa…

Nu gick ändå fotograferingen väldigt snabbt och smidigt då vi bägge varit med förr och hade bilden klar för oss ganska omgående. Så på bara någon halvtimme var det klart och jag kunde krypa i min onepiece och lägga mej på soffan med pälsbollen. Jag somnade nästan direkt och sov till Martin kom hem typ.

Ett liv med fibro är alltså inte så enkelt, man är lixom inte riktigt chefen över sitt liv. Vädret bestämmer mycket hur min dag ser ut och hur jag mår. Å även om jag vägrar att lyda, så har jag lixom inget val ibland. Problemet är också att fibron inte syns och syns det inte så finns det ju inte i mångas ögon. ”Du ser ju så pigg och glad ut” har jag hört mer än en gång… ja, det hjälper knappast att se sur ut och man ser mej inte ute de dåliga dagarna för då kommer jag inte upp ur soffan.

Nu kommer hösten och många av oss med fibro har en jobbig period framför oss. Du kommer förmodligen inte att se det på oss, men vissa dagar mår vi så dåligt att vi knappt ens orkar svara på tilltal. Det är alltså inte för att vi är otrevliga, utan för att vi helt enkelt inte orkar. Så döm oss inte utan försök istället att förstå att det bara är en dålig dag i vårt fibroliv. Vi gör verkligen vad vi kan för att livet ska fortgå som vanligt, men det är f- inte lätt.

Därför grottar jag ner mej i resesajter och letar snabbt upp en ny resa som ska bokas inom kort. I vinter ser det ut att bli ett nytt besök i Egypten eller kanske Kap Verde… nåt ställe där solen skiner blir det iaf och där det inte är någon större tidsskillnad för den är också svårt för kroppen. Jag längtar redan!

Matsedel vecka 33

augusti 15, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Då är de allra flesta av oss tillbaka efter semestern, i bästa fall ordentligt utvilade.

Här är vi helt slut, trots en lång härlig och otroligt rolig ledighet. Det tar på krafterna att gifta sej, åka på bröllopsresa och sedan ha bröllopsfest. Det känns som vi haft bröllop i tre veckor! Det har varit helt fantastiskt, men nu är vi trötta! Och väldigt lyckliga förstås 🙂

Imorrn kör vi upp på banan på riktigt igen. Maten styrs upp med rätter runt 5-6 SP plus tillbehör. Jag är på min målvikt, men vill komma tillbaka till mina Guldrutiner som jag haft så många år nu och mår bäst av. Jag tänkte också se om jag faktiskt kan nå min drömvikt någon gång, det återstår att se.

Här är veckans meny:

Måndag: Pasta med laxsås 6 SP plus pasta
Tisdag: Färsspett med raita 6 SP plus tillbehör
Onsdag: Kassler och ananas i ugn 5 SP plus ris
Torsdag: Vitlöksräkor med ris 6 SP plus ris
Fredag: Vegetarisk moussaka 6 SP
Lördag: Grillkryddad kyckling i ugn 6 SP
Söndag: Filé i dragon- och senapssås 4 SP plus ris

En liten lyx till helgen: Lätt Äppelkaka 13 SP för hela kakan!

Jag är superpeppad! Är du?

Trodde hon dött!

augusti 12, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I onsdags när jag kom till Curves satt det en äldre dam på stolen vid dörren. Rätt vad det var så sjönk hon ihop och jag frågade om hon var ok. ”O ja! svarar hon, jag sitter bara och njuter av alla endorfiner efter träningen! Tänk om alla kunde förstå hur skönt det känns i kroppen när man tränat och hur bra man tycker man är då!” Det här är alltså en dam i åldern 70+ som bytt ut en massa delar av kroppen, nu senast tror jag det var en axel och som ändå tränar flera gånger i veckan. När man ser henne så känner man lite ”kan hon så kan jag”. Det finns lixom inget för oss andra att skylla på…

I onsdags visade displayen på Curves att jag varit där 100 gånger sedan starten i december 2014. Det kanske inte låter så mycket, men då var jag borta mellan april och oktober året efter pga en knäskada. Så de hundra gångerna har jag alltså gjort på cirka 14 månader, vilket kanske inte heller ser så imponerande ut men är väldigt bra för att vara mej! Att jag lyckats hålla i träningen över en hel vinter och nu faktiskt även en hel sommar är inget annat än ett under!

Jag har alltså hittat en hållbar träningsform som jag tror att jag kan fortsätta med resten av livet. Så länge Sussie håller på iaf… det är Sussie som driver Curves i Tumba och som gav mej möjlighet att testa hennes gym. Å nu är jag där tre gånger i veckan om jag kan och det har jag faktiskt hållit nästan hela sommaren. Jag tror jag trivs där eftersom det är totalt prestigelöst, alla tränar efter sin egen förmåga och ingen försöker ”besserwissra” oss andra. Här finns heller inga speglar eller män, vilket kanske låter tråkigt… men det gör att man kan vara sej själv på något sätt. Att se en del träna med pärlhalsband och diamantringar medan andra tränar i sina vanliga shorts och ballerinaskor är så otroligt befriande!

En del ”mystränar” och andra tar i så svetten skvätter. Man ser ganska tydligt vilka som är där ofta och tar i lite mer än andra, men jag gillar att se alla typer. Jag menar… att vara där är ändå bättre än att sitta hemma i soffan, eller hur? Det handlar ju en del om det sociala också. Sussie bjuder på kaffe och en pratstund för den som vill och behöver. Sussie ja… hon har ett hjärta av guld och har på senare tid börjat förstå att hon måste tänka lika mycket på sej själv som hon tänker på andra. Man kan lixom inte ta hand om andra om man inte tar hand om sej själv först. Ni vet det där med syrgasmasken…

Så vi peppar varandra! Fast jag skäller nog lite mer på henne än hon gör på mej… av omtanke förstås! Hon är nämligen för viktig för mej för att jag bara ska nonchalera hennes mående. Så är jag. Jag hjälper gärna om jag kan och får och numera får jag det för Sussie, fast hon är lite vrång ibland. Idag berättade jag för henne om damen, som hon faktiskt just precis då satt och fikade med. Kan vi vara i samma form, men kanske utan en massa kroppsdelar utbytta, så får vi nog vara nöjda. Mitt mål är iaf att vara i så bra form som möjligt när jag blir pensionär. Jag har ju tid på mej och är på god väg. Och jag tänker dra med mej Sussie på vägen!

Jag hade gått upp 2.8 kilo över bröllopet och resan, jag har redan tagit bort 1,5 av dem. Imorrn är det fest, då ska vi ha bröllopsfest för våra vänner som inte var med på vigsel. Då blir det väl lite upp, men det tar jag bort snart igen. På måndag är jag tillbaka på Curves igen! Jag går inte dit med lätta steg varje gång, men jag går dit! En halvtimme står jag ut, det är lixom ”fucking gör det bara”. Jag har hittat mitt sätt – har du hittat ditt?

På lyxkryssning som Viktväktare

juli 30, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När jag klev på Brilliance of the Seas i måndags vägde jag ca 59 kilo. Idag, fem dygn senare, väger jag förmodligen lite mer… men inte ”katastrofmycket” mer! Man kan faktiskt både vara på semester och på en riktigt lyxig kryssning utan att bli smällfet på kuppen!

Som vanligt handlar det om energi in – energi ut. De flesta av oss som har semester lägger alla tankar på vikten på hyllan och tänker att man ska ta tag i det igen till hösten. Jag funkar inte så. Semestern är enligt mej bästa tillfället att ”unna” sej en viktnedgång, även om det är en bröllopsresa på en härlig lyxkryssare!

Här finns verkligen ALLT i matväg! Å ALLT ingår. Typ All-inclusive men med en hel del extra… Vi har flera olika restauranger att välja på, gratis roomservice, mat och snacks vid poolen och en massa annat. Mat och dryck tillgängligt precis överallt! En mardröm egentligen… Men här finns också ett motionsspår runt hela båten med den mest fantastiska utsikt man kan tänka sej. Ett stort, fullt utrustat gym med PT och även det med en fantastisk utsikt.

Utflykterna varje gång man kommer till en hamn kräver också en hel del. Vi har gått runt två mil per hamn vi besökt. 20 000- 25 000 steg per dag har det blivit bara av att se de olika städerna. Bara av att gå runt på båten, till och från tex frukost, lunch och middag blir runt 1000 steg per gång. Så det finns faktiskt inget att skylla på när det gäller motionen.

Men vi hade våra funderingar om dagen idag, nästan två hela dygn på havet. Inga utflykter i hamn… skulle vi göra som de flesta andra och bara lägga oss i solen hela dagen eller skulle vi faktiskt göra smarta val? Vi åt frukost och sen åkte joggingskorna och träningskläderna på. Vi började med att gå motionsspåret runt båten sisådär 7-8 varv. När min aktivitetsarmband visade 7000 steg gick vi in för att testa gymmet. Där var nästan smockfullt och det är STORT! Här fans både vältränade, vardagsmotionärer, smala, tjocka, gamla och unga. Så härligt och uppmuntrande att se!

Martin och jag hittade två crosstrainers brevid varandra som vi började på. Jag tyckte det var tråkigt och tog bara en kvart där, medan Martin drog av en dryg halvtimme. Jag flyttade mej istället till löpbanden, där jag trivs bäst och sprang ca 20 minuter. Så dagens motion blev runt en timma sammanlagt och cirka 11000 steg. Inte så illa för att vara på semester.

När det gäller maten så försöker jag att göra bra val, vilket inte är så lätt när det är dessertbord från himmelen och trerättersmiddagar i gourmetklass. Men på menyn är det faktiskt utskrivet bra alternativ, ”low-fat” står det lite här och var och alla rätter som är sockerfria står också med. Så vill man kan man faktiskt göra riktigt bra val utan några problem.

Min frukost brukar bestå av kokt ägg, grov macka med ost, en liten bananpankaka och frukt. Hemma äter jag bara en knäckemacka med ägg, så visst blir det mer här. Å andra sidan finns inget knäckebröd och banabpannkaka gör jag aldrig hemma. Det är ett val jag gör och som kommer att synas på vågen. Lunchen blir oftast en sallad med lite pasta eller en liten pizzabit till. Det är vid middagen det skulle kunna spåra ur rejält, men jag försöker välja vegetariska alternativ så långt det går och skaldjur. Alkohol har vi valt bort helt, förutom den flaska vin som fartyget bjöd på för att vi är på bröllopsresa.

Det här kan ju låta tråkigt för en del av er, men för mej är det absolut ingen uppoffring. Det är ju bara mat! Jag äter gott, tills jag blir mätt och jag mår bra. Jag vet att jag kommer gå upp i vikt, men inte katastrofmycket. Vi rör oss massor, äter lite mer än vanligt och kommer ha en del att jobba bort när vi kommer hem. Så är det. Men jag vet att skulle jag släppa taget helt så skulle kroppen må dåligt, magen strejka, värken bli värre och de extra kilona skulle vara väldigt svåra att få bort efter resan. Då tänker jag hellre lite extra nu och mår bra under tiden.

Bara för att det finns mat i mängder och allt är gratis, så måste man ju inte äta… å finns det chans att röra på sej också helt gratis, så är det väl bara att göra det då. Detta är det absolut finaste gym och motionsspår jag någonsin tränat på. OCH!!! Man ångrar aldrig ett träningspass… tänk på det! Jag kommer ju inte ångra att jag gjorde kloka val…

Så visst kan man åka på kryssning som Viktväktare eller vilken metod man nu använder. Man får bara tänka till lite extra och fundera på vilket resultat man vill ha när resan är slut. Jag vet att det blir ett plus, men det borde inte vara ett jättestort och kan nog gå rätt snabbt att jobba bort igen. Jag är jätteglad att vi testade gymmet och såg så många andra där. Bara chansen att få testa nya proffsiga maskiner är ju jättekul!

Ikväll är det galanight och jag tror att klänningen fortfarande passar 🙂

Största minuset någonsin!

juli 19, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag skrev in mej på Viktväktarna 7/8 2000. De allra flesta går ner massor sin första vecka, jag gick ner 0,6 kg har jag för mej. Efter det var det måttliga siffror och ett snitt på runt ett hekto varje vecka. De där kilona som folk pratar om, och som vissa har som sitt eget krav, har jag lixom aldrig sett. Förrän nu!

16 år efter min inskrivning och efter 12 år som Guldmedlem och normalviktig, har kroppen tydligen fattat galoppen. För två veckor sedan droppade jag 1 kilo, igår 1,5! Jag gör precis som jag alltid gjort och då har jag stått still eller gått ner något hekto. Jag tackar absolut inte nej, tycker bara att det tog lite tid…

Å det har ju förmodligen inte ett dugg med mej och min livsstil att göra. Iaf inte med hur mycket jag kämpar, tränar, äter och sköter mej… eller jo, det har det förstås. Men jag tror att mitt magiska recept heter ”Levaxin”. Sedan jag fick medicin för min sköldkörtel mår jag bra! För första gången på säkert 25 år känner jag att jag lever! Magen funkar hyfsat, jag orkar mer, jag fryser mindre och jag går ner i vikt! Alla de här åren som jag kämpat har jag kämpat i rejäl motvind. Men hade jag inte gjort det utan gett upp så hade jag ju inte lärt mej något på vägen och förmodligen sett ut som en michelingubbe nu.

De här åren har jag kämpat som ett djur för att hålla min målvikt och nu när jag gör precis samma sak, men med medicin i kroppen, får jag belöningen. Jag är bäst på att hålla vikten, nu går det neråt utan att jag gör något annorlunda. Min kropp har äntligen fått hjälp att ta hand om sej. Ett litet magiskt piller som förändrat allt!

Det är så otroligt skönt! Jag är så otroligt stolt över att jag aldrig gav upp utan fortsatte att iaf hålla vikten. Att jag trots allt fortsatte att äta bra mat, motionera och träna. Jag vet att Viktväktarnas program fungerar, det var inte där felet låg. Felet låg hos mej och i min kropp. I vintras fick vi se det svart på vitt och nu efter snart 6 månader med medicin ser vi att medicinen gjort under. Det enda man kan undra är varför vi inte kollade upp detta tidigare, alla tecken fanns ju där.

Jag är 156 cm lång och min målvikt är 60 kg, inte för att jag vill utan för att kroppen stannade där. I morse vägde jag 58,2, det vägde jag senast på våren 2002. Sedan dess har det bara gått uppför… och 2004 gick jag alltså i mål på 60 för att helt enkelt lära mej att hålla vikten och inte gå upp ännu mer. Där har jag legat tills nu. Inte nöjd, men med en respekt för att kroppen ändå vet bäst ibland. Jag har haft svårt att hålla den vikten också och det är ju där läkarna borde reagerat. Med allt mitt slit borde jag varit tunn som en sticka! Det blev mycket lättare när jag slutade stressa, då kunde jag slarva lite och ändå hålla vikten. Ner gick jag dock väldigt marginellt.

Mitt mål till bröllopet var 57,9, drömgräsen är 54,9. Just nu känns det faktiskt som att bägge är fullt möjliga och det känns väldigt konstigt. Jag som kämpat så för mina 60 och nu ligger jag långt under, på vägen mot drömmålet. Jag vågar inte ens tro att det är möjligt. Så många år. Jag gav aldrig upp! Kan lösningen finnas i ett litet piller? Hur många är det som går omkring därute och faktiskt är sjuka och behöver medicin? Det kan ju inte bara vara jag…

Jag fick hjälp och är oändligt tacksam. Jag kommer att ta vara på den hjälpen så gott jag någonsin kan! Det är jag skyldig min stackars doktor som gjort så otroligt mycket för mej. Men framförallt är jag skyldig mej själv det! Min stackars kropp är värd att äntligen få nå målet och sedan sluta kämpa. Den är värd att bara få stå still i en sund vikt och bli starkare. Jag är värd att bli nöjd. Det tog tydligen 16 år och ett litet mirakelpiller för att nå dit.

Jag kommer förmodligen att nå mitt bröllopsmål, 3 hekto borde inte vara omöjligt tills på lördag. När jag når nästa mål spelar ingen som helst roll. Det är ingen brådska, nu vet jag ju att det är möjligt. Det är en ganska god karamell att suga på 🙂

Överkropp som en brottare…

juli 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

1 år mellan bilderna

Jag har själv sett att min överkropp blivit bredare. Igår påpekade även min pappa detta och det var lite svårt att släppa… Jag vill inte se muskulös ut! Jag vill se nätt och frisk ut. Gärna vältränad, men inte ”musklig”!

Jämför jag med bilder från förra sommaren, ser iaf jag en tydlig skillnad. Jag har gått ner ungefär 4 kg men överkroppen ser större ut. Senaste mätningen på gymmet visade en ökning över bröstkorgen och armarna. Rumpan var tack och lov mindre 🙂

Jag har aldrig kunnat ha en väska kvar på axeln förut, det kan jag nu. Men nu räcker det! Jag vill inte ha mer muskler! Jag tycker det ser rätt bra ut nu, iaf med kläder på. Utan kläder är det mest magen som behöver trimmas. Å det jobbar jag på!

Jag hade ett mål till bröllopet, jag skulle nå 58 på vågen. För inte så länge sedan stod det 62 och jag trodde absolut inte att jag ens skulle närma mej 58. Idag stod vågen på 58,5. Målet är alltså bara ett halvt kilo bort!!!

Jag har inte vägt så lite sedan jag opererades i aug 2014 och innan dess var det ytterliga några år sedan. Jag har aldrig varit i så bra form i vuxen ålder som jag är nu! Jag har normalvikt, tränar regelbundet och har en stark kropp med former på rätt ställe! Jag börjat faktiskt bli nöjd!

Det har alltså hjälpt att följa Viktväktarnas program, träna tre gånger i veckan på Curves, sova ordentligt, skratta mycket, avstå från alkohol och få hjälp med sköldkörteln. Jag vet inte hur mycket medicinen hjälpt mej, men nog sjutton har det varit positivt! Jag lever igen!

Jag gav inte upp! Jag har nästan nått mitt mål! Vägningen de närmaste dagarna bli spännande. Vad kommer vågen visa på lördag när brudklänningen ska på? Vi får väl se?

Snart två år sedan bröstförminskningen

juli 12, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För knappt två år sedan fick jag ett helt nytt liv! Det var då jag blev av med nästan ett kilo bröst. Från att ha haft en stor, tung E-kupa vaknade jag upp till en nätt C-kupa. Vilken lycka!!!

Eftersom jag får mängder med mail med frågor så tänkte jag att det kanske är på tiden att jag tar upp ämnet igen. Det är också lite extra aktuellt eftersom det kommer hit en journalist idag och ska intervjua mej om det. Jag vet inte varför, men det är fortfarande tabu att prata om vissa delar av kvinnokroppen – de flesta delarna faktiskt. Underlivsproblem och bröst pratar man inte om, därför gör jag det 🙂

Jag fick rejäla bomber tidigt! Redan när jag var i 12-årsåldern blev jag kallad Dolly ”Patton”… Det spelade ingen roll om jag var tjock eller smal, E-kupan var kvar oavsett. Jag hoppades att den skulle krympa eller åtminstone bli lite hängig efter barnen, men så blev det inte. Det var fasta, stora, grejer som var i vägen vad jag än skulle göra. Jag hade ont i ryggen och nacken, kunde inte sova på magen ordentligt, fick ont när jag sprang och tränade och kunde inte ha de kläder jag ville. Jag avskydde dem! De störde mitt liv helt enkelt och jag ville inget hellre än ta bort dem.

29/8 var det äntligen dax att lägga sej på operationsbordet. Efter ungefär 3 timmar i narkos vaknade jag och lyfte direkt på täcket. Jag var nästan platt!! Underbart!!! Jag hade inte ont en sekund utan njöt bara av tiden efter operationen. Jag var så lycklig! När jag efter 2-3 veckor provade en behå för första gången visste jag inte ens vilken storlek jag hade fått. Jag frossade bland underkläderna på Åhlens i City och hade faktiskt skitroligt i provhytten. Min nya storlek var en liten C-kupa och jag kunde ha snygga, små, nätta behå. Sanningen att säga, så behövde jag faktiskt inte ha någon behå alls! Brösten var numera små och upplyfta och behövde inget extra stöd, men är man van så är man…

Lyckan var total när jag kunde ha en framknäppt blus utan att den glipade och triangelbikini!!! Man blir lite galen efter en sån operation och frossar i kläder. Allt sitter ju bra! Från att förr ha haft toppar i storlek 44-46 hade jag nu 38. ALLT behövde bytas ut! Det var ett underbart lyxproblem 🙂

Frågorna jag får är förstås hur man gör för att få en operation via landstinget. Det finns inga genvägar, samma regler gäller för alla. Man måste ha under bmi 25 först och främst, ovanför det får man knappt ens en bedömning. Sen ska man ha en volym av minst 800 ml per bröst, har jag för mej… och självklart påtagliga problem. Man ber om remiss från sin husläkare och då får man först träffa en slags koordinator som lyssnar på en, mäter och berättar om operationen och alla risker. Det är den personen som ger sitt godkännande eller avslag. Det var läskigast och jag var tvungen att fråga två gånger när hon sa att jag var godkänd. Jag var bergsäker på avslag. Sen börjar väntan… jag fick mitt godkännande i början av december. I april eller maj fick jag veta operationsdatumet, som alltså var i slutet av augusti. Tre månader och vårdgaranti… pyttsan! Innan operation ska man ta en massa prover, träffa kirurgen och narkosen och en massa annat. Bmi 25 gäller fram till operationsdagen…

Jag var coollugn på operationsdagen. Jag kunde knappt vänta på att bli sövd så jag snabbt skulle vakna upp till mitt nya liv. Allt gick bra och brösten blev jättefina, jag fick dock korrigera ärren lite i våras. De nya ärren syns förstås, men de som gjorde för två år sedan är nästan helt blekta. Jag kan numera träna regelbundet utan problem, jag sover bättre, har inte ont i nacke eller rygg och kan alltså ha vilka kläder jag vill. Jag fick ett helt nytt liv och är så otroligt tacksam! Jag kan inte nog rekommendera er att göra detta om ni går runt med två tunga bomber som är i vägen för ett normalt liv.

Numer har jag oftast bara en liten axelbandlös behå, för att ge en snygg siluett och bar rygg. Jag behöver egentligen ingen behå alls, men då syns bröstvårtorna och det gillar jag inte. Jag vet inte hur jag hade mått idag om jag inte gjort operationen, men jag vet hur jag mådde… och det var inget vidare. Det här är en av de bästa saker jag gjort för mej själv. Jag fick ett helt nytt, rörligare, liv!

Ni har hela berättelsen från början till slut under kategorin ”bröstförminskning”. Där finns även bilder från alla läkningsstadier efter operationen. Å självklart är det bara att fråga om något är oklart, vad som helst!

Gillar lugnt och tråkigt

juli 10, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag gillar när allt är lugnt och till och med lite tråkigt. När man har lagom mycket att göra och mycket dötid mellan. Då mår jag som bäst!

Jag måste nog förklara det där… Jag mår bäst när jag får vakna av mej själv, runt 7.30, kan träna tre dagar i veckan, gå en långpromenad med hunden varje dag och äta hemlagad mat. För att kunna leva så kan man inte ha ett fullspäckat schema, det säger sej själv. Då kan man inte gå på pressfrukost kl 8, presslunch kl 12 och ett mingel kl 17. Det blir varken lugnt, träning eller hundpromenader då. Just precis nu när det inte finns knappt en enda notering i almanackan mår jag alltså som bäst!

Men jag gillar att ha fullt upp och tycker allt jag pysslar med är skoj, så jag vill inte vara utan det. Det är på mina olika pressgrejer jag träffar folk, får göra, äta och se intressanta grejer och fyller vardagen och bloggen med innehåll. Det vill jag inte var utan! Men ibland blir det i sanningens namn för mycket…

Nu är det tvärlugnt! Å jag mår toppen! Jag vaknar när jag sovit klart, tränar, går med hunden och gör precis vad jag vill på dagarna. Resultatet är att jag rasar i vikt! För mej är det att rasa när det handlar om halvkilon på vågen. Jag har minimal värk, känner mej pigg och glad. Levaxinet har iofs också en ganska stor påverkan på mitt välmående. Snacka om att få tillbaka livet!

Jag känner min kropp väl och vet precis vad jag mår bra av och vad som gör att jag mår mindre bra. Jag behöver en lagom kombination av skoj och tråkigt. Det funkar inte att ha veckorna fulltecknade, men ibland blir det så ändå. Då är det extra viktigt att stänga av allt några dagar för att återhämta sej. Förr har jag blivit stressad när jag inte haft något bokat, nu njuter jag, vilar och ser samtidigt fram emot det som ska hända senare. Dessutom uppskattar jag allt som händer mer, eftersom jag hunnit vila emellan och har en piggare skalle och kropp.

Så visst är det kul när det är fullt upp, men jag gillar när det är helt blankt i almanacka och lite lagom tråkig oxå. De här veckorna när nästan alla är på semester, hinner min kropp ta igen sej och jag hinner skriva ikapp lite. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att Martin låter mej lulla runt hemma och göra precis vad jag vill. Min kropp hade aldrig pallat för ett heltidsjobb med bestämd arbetstider, kanske inte ens halvtid med flexibla tider… Nu bestämmer jag själv. Har jag en dålig dag lämnar jag helt enkelt återbud och stannar hemma, det är svårt att göra så med ett vanligt jobb.

Jag respekterar äntligen min kropp och vet hur jag ska leva för att må som bäst. Det tog mej sisådär 45 år att komma dit, andra kanske aldrig kommer dit. Jag har förstått att jag måste ta hand om mej först, för att på bästa sätt kunna finnas där för andra. Det där med att förse sej själv med syrgasmask och sedan hjälpa andra är faktiskt väldigt logisk… Jag har också förstått att man inte behöver ge en massa förklaringar utan att det räcker med ett enkelt nej, när man inte kan/orkar/vill ställa upp. Ett nej argumenteras sällan emot, förklaringar däremot försöker folk snacka en ur.

Jag respekterar min kropp och behandlar den så schysst jag kan. Den tackar mej genom att värka mindre, närma mej min drömvikt och vara piggare. Jag har ju faktiskt bara en kropp att bo i, den måste jag ta hand om. Var ska jag annars bo?

Livet som Guldmedlem på Viktväktarna

juli 7, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet inte hur det är numera, men när vi jobbade på Viktväktarna så var VV unika med att ta hand om sina medlemmar även efter viktminskningen. När man gått ner sina kilon får man hjälp att hålla sin nya vikt under 6 veckor och sedan blir man sk Guldmedlem. Som Guldmedlem går man gratis resten av livet så länge man inte gått upp mer än 2 kilo och kommer minst var tionde vecka.

När vi jobbade brukade vi rekommendera Guldmedlemmarna att komma var fjärde vecka för att kolla läget. Vi brukade säga att det är det närmaste vaccin mot ny övervikt som man kan komma. Och det stämmer verkligen! När man gått i mål kan man inte bara lägga sej ner och pilla sej i naveln, det är ett jäkla jobb även att hålla vikten. Jag tycker faktiskt att det är svårare än att gå ner. Det är så otroligt lätt att bara strunta i allt, tugga i sej det som är gott och leva livet. Jag är ju smal, jag har koll… eller hur?

Jag blev Guldmedlem 2004. Inte på den vikt jag ville, utan på den vikt min kropp tillät mej. Några kilo över min drömvikt som var helt omöjligt att stanna på. Barnen behövde mej på ett helt annat sätt än idag och livet var stressigt. 2006 hade jag gått upp allt pga bla sjukdom, sen gick det upp och ner… 2013 föll en massa polletter på plats och jag fick en mängd svar och diagnoser som gav mej ett helt annat utgångsläge än tidigare. Nu fick jag hjälp, barnen var stora, stressen släppte och kilona fullkomligt rasade av mej.

Jag har fortfarande inte nått min drömvikt, men är iaf på god väg. Men det viktigaste av allt är att jag fått helt nya vanor och därför kan hålla vikten mycket lättare. Jag tar min dagliga promenader och har kommit i gång med träning på riktigt! Jag har aldrig förstått hur viktigt det är med styrketräning för kroppen, men efter ett par år hos Sussie på Curves känner jag hur mycket bättre kroppen mår. Jag har trots fibromyalgi, mycket mindre värk och är mer rörlig. Och är slankare!

En annan skillnad är att jag inte längre klankar ner på mej själv när det går åt skogen. Det är som det är, livet är inte alltid spikrakt. Det är bara att köra upp på banan igen och låtsas som ingenting. Överhuvudtaget så är jag snällare mot mej själv idag. Jag ger tid för vila och har färre ”måsten”. Det är JAG som är viktig, inte hur städat det är hemma eller hur många inlägg jag gör på Facebook. Jag behöver god sömn, motion och skratt. Det är avgörande för att jag ska kunna hålla vikten. Och självklart vettiga matrutiner.

Just nu går jag ner, men jag vet att jag kommer att gå upp en hel del på bröllopsresan och det är helt ok! Det är så livet är. Det går upp och det går ner. Men nu vet jag hur jag ska göra och leva för att pluset inte ska bli långvarigt. Jag vet efter alla dessa år hur man kommer tillbaka igen. Det är lixom bara att göra, mitt mantra: fucking gör det bara.

Igår fick jag en ny Guldstjärna, som bevis på att jag klarat ytterligare ett år på min målvikt. Jag borde alltså ha 12 stjärnor, men det har jag inte. Men de senaste 3 åren har jag kommit på knepet och hållit vikten helt och hållet, nu är det bara resten av livet kvar. Det kommer alltid gå upp och ner, men nu tror jag att topparna kommer att vara lite mindre och längre emellan. Å Viktväktarna släpper jag aldrig taget om! De finns där när jag vill och behöver 🙂

Jag kämpar på!

juni 29, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi är hemma i Tumba igen, lite tråkigt känns det. Det blir ju bara den enda veckan på Öland i år, men men…

Hela veckan har vi varit superduktiga när det gäller mat och motion. Tyvärr har sömnen var skitdålig och det syntes på måndagsvägningen. 2 hekto upp blev det, trots kämpande. Planen var 2 hekto ner, tji fick jag…

Planen för midsommarveckan var att ta två långpromenader om dagen och äta bra mat. Detta höll vi faktiskt! Midsommarafton blev förstås lite mer än vanligt, men absolut inga mängder. Jag valde efterrätt istället för vin till maten och var mer än nöjd med alla mina val när midsommar var över. De där två hektona var nog mest resultatet av en stressad kropp pga utebliven sömn, jag brukar reagera så. Kanske var det lite fel tid i månaden också…

Igår kom vi alltså hem igen och nu är vi ännu mer taggade! I
måndags började jag fylla i checklistan i VV-appen igen. Redan igår drog
jag över mitt matkonto rejält pga väldigt gott resgodis i form av
choklad. Å andra sidan har jag redan motionerat ihop en massa extra! Det
första jag gjorde i morse var att dra iväg till Curves och bränna av
ett pass där. Bästa träningspasset jag gjort tror jag!

Det
är väldigt tungt att komma iväg och träna just nu, men det är bara att
göra det. Mitt mantra är ju ”fucking gör det bara”. Så länge man inte
känner efter brukar det funka och efteråt är man mer än nöjd.
Checklistan i appen, tre pass på Curves i veckan och dagliga promenader
ska ge mej ett resultat på minst 2 hekto i veckan – gärna mer. Jag
kommer inte att nå 57 innan bröllopet, men iaf komma under 60. Det är
som det är med den saken…

Jag har fibro, hypotyreos och en massa annat. Om jag inte tränar mår
kroppen ännu sämre, jag sover

dåligt och går snabbt upp i vikt. Så
tjejgymet Curves har blivit min räddning, plus alla promenader med
hunden. Idag var första gången jag bar korta shorts på gymmet och det var
jätteskönt! Det finns lite valkar här och där och det fanns inte på
kartan för bara ett år sedan att klä av sej så mycket och tom träna
inför folk klädd så. Men fördelen med att bli äldre är att man inte bryr
sej så mycket om vad folk tycker. Så här
ser en kropp med bmi 24,72 (eller nåt sånt) ut. Take it or leave it
lixom!

Nattens
sömn i egen säng gav ny energi. Även om jag inte når målet till
bröllopet så känner jag hur kroppen blir starkare och starkare. Jag har
tom fått ny form på benen! Jag slutar aldrig kämpa! Den här kroppen är den enda jag har och den är värd att få bästa möjliga omsorg. En dag kommer jag att nå mitt mål, inte bara nöja mej med att vara normalviktig. Det får ta den tid det tar. Huvudsaken är att kroppen mår så bra den kan på vägen.

Det är svårt att hålla en normalvikt när man slåss med olika diagnoser. Både fibro och hypotyreos gör att man lättare ökar i vikt, det är vad jag har att slåss emot. Detta är ett faktum. Men det är inget som får mej att ge upp. Aldrig! Det gör allt svårare, men inte omöjligt. Det gör att det tar längre tid men vem har bråttom? Detta är ju ingen kur utan ett sätt att leva. Jag gick inte ner till min målvikt särskilt snabbt, men jag har hållit den nya vikten i drygt tio år. Det är det som är bragden!

Så jag fortsätter och jag vet att jag en dag når min drömgräns, det tar bara lite längre tid än för andra.