Gillar lugnt och tråkigt

Gillar lugnt och tråkigt

Jag gillar när allt är lugnt och till och med lite tråkigt. När man har lagom mycket att göra och mycket dötid mellan. Då mår jag som bäst!

Jag måste nog förklara det där… Jag mår bäst när jag får vakna av mej själv, runt 7.30, kan träna tre dagar i veckan, gå en långpromenad med hunden varje dag och äta hemlagad mat. För att kunna leva så kan man inte ha ett fullspäckat schema, det säger sej själv. Då kan man inte gå på pressfrukost kl 8, presslunch kl 12 och ett mingel kl 17. Det blir varken lugnt, träning eller hundpromenader då. Just precis nu när det inte finns knappt en enda notering i almanackan mår jag alltså som bäst!

Men jag gillar att ha fullt upp och tycker allt jag pysslar med är skoj, så jag vill inte vara utan det. Det är på mina olika pressgrejer jag träffar folk, får göra, äta och se intressanta grejer och fyller vardagen och bloggen med innehåll. Det vill jag inte var utan! Men ibland blir det i sanningens namn för mycket…

Nu är det tvärlugnt! Å jag mår toppen! Jag vaknar när jag sovit klart, tränar, går med hunden och gör precis vad jag vill på dagarna. Resultatet är att jag rasar i vikt! För mej är det att rasa när det handlar om halvkilon på vågen. Jag har minimal värk, känner mej pigg och glad. Levaxinet har iofs också en ganska stor påverkan på mitt välmående. Snacka om att få tillbaka livet!

Jag känner min kropp väl och vet precis vad jag mår bra av och vad som gör att jag mår mindre bra. Jag behöver en lagom kombination av skoj och tråkigt. Det funkar inte att ha veckorna fulltecknade, men ibland blir det så ändå. Då är det extra viktigt att stänga av allt några dagar för att återhämta sej. Förr har jag blivit stressad när jag inte haft något bokat, nu njuter jag, vilar och ser samtidigt fram emot det som ska hända senare. Dessutom uppskattar jag allt som händer mer, eftersom jag hunnit vila emellan och har en piggare skalle och kropp.

Så visst är det kul när det är fullt upp, men jag gillar när det är helt blankt i almanacka och lite lagom tråkig oxå. De här veckorna när nästan alla är på semester, hinner min kropp ta igen sej och jag hinner skriva ikapp lite. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att Martin låter mej lulla runt hemma och göra precis vad jag vill. Min kropp hade aldrig pallat för ett heltidsjobb med bestämd arbetstider, kanske inte ens halvtid med flexibla tider… Nu bestämmer jag själv. Har jag en dålig dag lämnar jag helt enkelt återbud och stannar hemma, det är svårt att göra så med ett vanligt jobb.

Jag respekterar äntligen min kropp och vet hur jag ska leva för att må som bäst. Det tog mej sisådär 45 år att komma dit, andra kanske aldrig kommer dit. Jag har förstått att jag måste ta hand om mej först, för att på bästa sätt kunna finnas där för andra. Det där med att förse sej själv med syrgasmask och sedan hjälpa andra är faktiskt väldigt logisk… Jag har också förstått att man inte behöver ge en massa förklaringar utan att det räcker med ett enkelt nej, när man inte kan/orkar/vill ställa upp. Ett nej argumenteras sällan emot, förklaringar däremot försöker folk snacka en ur.

Jag respekterar min kropp och behandlar den så schysst jag kan. Den tackar mej genom att värka mindre, närma mej min drömvikt och vara piggare. Jag har ju faktiskt bara en kropp att bo i, den måste jag ta hand om. Var ska jag annars bo?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.