Jag har funderat på detta med tjocka barn. Såg en dokumentär på 3:an igår om en 19-åring som vägde 300 kg och en 16-åring som var nästan lika tjock. Tittade på Malou Von Sievers intervju med kocken Gordon Ramsey som berättade om sin 10-åring som hade blivit mobbad pga av sin vikt. Nu var det mest kompisarnas kroppsbild som var skev, flickan i sej var tydligen väldigt rörlig och helt normal i kroppsformen. Ramsey sa iaf att den största boven till barns övervikt är föräldrarna och jag håller verkligen med honom.

Ett barn köper inte hem maten, det äter vad som finns hemma eller det som lagas. Man får med sej ett matbeteende hemifrån som kan vara svårt att bryta. Idag har vi dåligt med tid eller prioriterar annat och då blir snabbmaten ett alternativ för många. Att familjer som bor nära ett snabbmatställe är fetare än andra familjer tycker iaf inte jag är särskilt konstigt. I USA är det billigt att äta på Mc Donalds och då blir det självklart ett alternativ för familjer med dålig ekonomi.

Det jag tycker är sorgligt är att Svenska familjer inte vet bättre. Alla vet ju att man blir tjock om man inte gör av med den näring man tar in. Ändå har svenska barn blivit allt fetare. Jag tycker också att det är sorgligt att man inte bryr sej mer om sina barn än att man fortsätter ge dem dålig mat när man ser att det börjar öka i vikt eller faktiskt är feta. Det borde liknas med barnmisshandel tycker jag. Det ÄR jobbigt att tala om för ett barn att man måste hålla igen på maten, jag har gjort det. Det ÄR jobbigt att stå emot en liten grabb som bara vill ha ”ett liiitet glas läsk, snälla mamma”… Men det är för hans bästa och det lönar sej i längden att vara hård.

Det är inte för att vara snäll som man ger ungarna godis, läsk och snabbmat i tid och otid – det är för att vi är lata och ska vara så j-a mycket kompisar med våra barn. Att inte orka/våga ta striden… Men vad är alternativet? Att se våra barn bli mobbade? Bli orörliga? Få dålig självkänsla?

Senior var 14 år när jag var tvungen att sätta ner foten ordentligt. Klart han blev ledsen, men han var mer ledsen över att inte ha några kläder som passade… eller att vara tvungen att ha L i kläder trots att han var ganska kort. Jag förklarade för honom varför vi var tvugna att ha mer koll på maten, att jag ville att vi alla skulle må bra och att jag ville att han skulle kunna röra sej ordentligt och slippa bli retad. När han förstod att jag gjorde detta pga kärlek var han helt med på noterna. På ett år gick han ner 7 kg och är numera helt normalviktig. Han är en perfekt M och kan köpa vilka kläder han vill. Han är friskare och gladare, går tom ut med hunden frivilligt… ibland 🙂

Det finns en hel del tjocka barn runt oss och det är deras föräldrars fel! Tänk på det när ni blir föräldrar… Vilka signaler vill du ge just ditt barn?

.