Just nu känns det som att varje dag är en slags transportsträcka fram till något annat, men jag vet inte riktigt vad… Förmodligen är det våren, värmen och sommaren jag väntar på, men det kan vara något annat också. Hur som helst så känns dagarna lite småtråkiga och innehållslösa och jag vill bara att dagarna och veckorna ska passera så fort som möjligt.

Några roliga saker har jag inbokade, några bloggevent, Vårruset och studenten. Men det känns som det väntar något annat bakom nåt hörn, något som jag inte vet om än.

Kanske är det Martins praktik som spökar och att den här vintern är ganska dryg. Martin går vid 6.30 på morgonen, långt innan jag vaknar och sen ses vi hemma vi 18 eller på jobbet vid 16. Vi jobbar, äter och sen är det dax att sova. Jag kanske inte har vant mej vid den här korta gemensamma tid vi har numera, jag är ju faktiskt van vid att ha honom runt mej 24/7.

Åsså längtar jag tillbaka till Gambia så jag nästan blir galen. Hur man kan längta till en plats så långt borta är kanske obegripligt, men jag trivs så otroligt bra där. Skypade med Linda i lördags och hon berättade då att det var lite mulet och småtråkigt väder. Men vaddå? Det är ju iaf plusgrader! Man slipper vinterkläder, kan gå längst stranden… Kanske är det just det, jag orkar inte vara så här påklädd längre. Jag vill ha värme och slippa en massa kläder.

Å då har jag en svinkall vecka framför mej. Enligt SMHI ska det bli ner till 15 minus kommande helg. Finns det inget slut på kylan? Idag är det 4 mars (Grattis Martin på 61-månadersdagen!), 3 månader kvar till Juniors student. Jaja, sommaren kommer väl… nångång. Kan jag bara få 10 plus så är jag faktiskt nöjd, det behövs inte mer än så för att jag ska sluta vänta och sluta gnälla. För då slipper man tjocka och tunga kläder, då kan man röra sej ute utan att halka och krångla med tunga skor. Ge mej vår!