Nu sitter jag här och fryser igen… å det beror förstås på att det regnar ute och har varit väderomslag igen. På fötterna har jag duntofflor och över axlarna en tjock tröja. Problemet är att fingrarna är iskalla från knogarna och fram till fingertopparna. I kombination med långa naglar blir resultatet att jag fastar mellan tangenterna och slår ner fel knappar… men men, ett i-landsproblem enligt mej. Jag har ett bra liv! Min kropp funkar ändå rätt bra och jag har tak över huvudet – en del har varken det ena eller det andra. Lite fibromyalgi har ingen dött av  🙂

Martin är i stan på anställningsintervju så jag håller förstås tummarna, mental… gör jag det fysiskt får jag ont. Han är faktiskt headhuntad, så självklart hoppas vi att det ska gå vägen. Det skulle vara helt otroligt om det gjorde det. Snacka om att en mängd funderingar och en hel del oro skulle försvinna. Jobb finns det, en hel del, frågan är bara om han börjar i Juni eller Augusti. Vår plånbok skulle gilla Juni, min kropp skulle gilla Augusti…

Så här sitter jag alltså och funderar. På livet, vädret, jobb, framtiden och en massa annat. Livet har ju förändrats ganska mycket för oss det senaste året. Vid den här tiden förra året bodde vi fyra stycken i huset, nu är det bara jag Martin och jag kvar. Förra året körde jag ungefär en maskin tvätt om dagen, nu har jag kört två på 23 dagar… förra året var det trångt om utrymme och svårt att hålla ordning. Nu har jag ett kombinerat gästrum och kontor och ett eget träningsrum och det är himla lätt att hålla ordning överallt förutom på köksbordet av någon underlig anledning. Förra året hade jag ingen aning om fibromyalgin eller de två operationerna jag nu ska göra…

Så livet förändras och det är lixom bara att hänga med. Och jag gillar det! Allt som hänt under året har varit positivt, kanske inte mina diagnoser men i stort sett allt annat. Men även en diagnos kan ju vara positiv faktiskt. Man vet vad man har att utgå ifrån och kan i bästa fall starta en behandling. Det mesta är nog positivt så länge det är behandlingsbart.

Å nu ska livet förändras igen! Om 47 dagar avslutar vi vårt samarbete med Viktväktarna och jag ska bli lyxsambo. Jag ska göra vad jag vill, när jag vill, men utan någon tjockare plånbok. Jag kommer att tjäna någon tusenlapp i månaden, bla på uppdraget i Tingsrätten och i mitt uppdrag som kontaktperson. Tillräckligt för att ha fickpengar och kunna åka till stan och lite sånt. I övrigt kommer jag att leva på Martin och det är helt ok för oss att det blir så. De flesta som fått veta tycker att vi gör helt rätt och väldigt många önskar att de kunde göra samma sak. Vi struntar i vem som tjänar pengarna här hemma och vem som betalar vad, huvudsaken är att räkningar kan betalas och att man mår så bra man kan. Jag behöver inte ett arbete för att vara värd något eller för att ”förverkliga mej själv”. Martin däremot vill gärna ut i arbetslivet och använda sina nya kunskaper. Och delar sen gärna med sej av det han tjänar till mej. Han kommer även att betala in på mina privata pensionsfonder, så att jag inte står utan pension när jag blir äldre.

Många försöker också få det till att jag nu ska bli en tvättäkta hemmafru med förkläde runt mindjan och ha maten klar på bordet när Martin kommer hem. Men då skulle han få en chock och förmodligen köra mej till psyket, så det passar jag mej för. Varför ändra ett vinnande koncept? Han gillar att laga mat, det gör inte jag… Jag städar heller, tvättar och klipper gräs. Då får han faktiskt fortsätta att laga maten fast han jobbar heltid. För det är också något som är helt ok för oss och som vi kommit överens om. Det är lixom så det funkar hemma hos oss, vi pratar med varandra och kommer överens om saker och ting. Mycket enklare än att göra som andra tycker  🙂