Vi har gått mycket, mer än en mil om dagen. Senior har gnällt högljutt och jag har haft ont i ryggen. Vi borde haft andra skor helt enkelt. Seniors adhd har inte gjort saken bättre…
 
Vissa stunder har jag känt att det varit en riktig prövning för Vännen och nästan varit lite beredd på att han ska ge upp. Samtidigt vet jag hur påfrestande livet i vår familj kan vara, sa jag har varit lite förberedd på att han inte ska orka med oss. Igår frågade jag honom om han verkligen vill stanna kvar i vår familj när vi kommer hem. Vem som helst hade omvärderat situationen och förmodligen lämnat oss. Men han tittade bara på mej och sa att det ar ju här han hör hemma, tillsammans med sin familj.
 
Han menar på att han aldrig skrattat sa mycket, att vi har kärlek och gemenskap och att den som inte tycker om vår familj inte vet vad den går miste om. Han avslutade med att det är tur att det har varit flera som inte klarat av oss, annars hade ju inte han kunnat ta sej in i vår familj. Han tänker stanna!
 
Han är en riktig hjälte! Han tar Senior på ett satt jag aldrig sett förut och detta helt naturligt. De skrattar och busar ihop, och respekterar varandra till 100%. Juniors nycker och infall hanterar han på ett helt superbt sätt och mej finns han till för helt och hallet. Han öppnar dörrar, bär åt mej och är en riktig gentleman och allt helt naturligt och av kärlek till oss alla.
 
Tank att det finns en sån man på jorden, som dessutom var ensam och tillgänglig. Att han ville ha oss är ett mirakel! Den här helgen har gett oss chansen att komma ännu närmare varandra och nu känns vi helt och hållet som en familj. Vännen säger ifrån, tjatar om mediciner och hyfs precis som jag och beter sej faktiskt som en ansvarsfull pappa. Han är ju inte barnens pappa och ska heller inte ta den platsen, men han vet precis på vilken nivå han ska ligga och passar in perfekt.
 
Jag hoppas och tror att detta kan vara för resten av livet!