Jag har sorg. En sorg som många kan tycka är larvig, men jag är verkligen så ledsen och besviken. Jag har ända sedan i mars sett fram emot att november ska komma, det var månaden då vi skulle åka till Gambia. Resan jag sett fram emot så länge, räknat ner till och planerat för. En bloggresa faktiskt. Från början var vi 11 personer som skulle åka. Syftet var att visa vad landet har att erbjuda och skriva om det, hjälpa vår familj där och dessutom starta ett samarbete mellan ett svenskt och ett gambiskt tjejfotbollslag.

Men det var kanske inte meningen att vi skulle åka. Direkt bokade två personer av pga en make som ville åka någon annan stans. Sen bokade en annan av pga att hon inte kunde ta malariaprofylaxet tillsammans med sin vanliga mediciner. Och till sist bokade ytterligare en av pga personliga skäl. Kvar var vi sju glada resenärer som såg väldigt mycket fram emot resan.

Så hörde vi talas om Ebola. Men den hade inte nått Gambia, inte ens Senegal, så vi var inte oroliga. Men så började det gå rykten om att resor ställdes in och för några veckor sedan var det ett faktum. Först var det en notis på ett forum och sen kom ett mail från Ving om att vår resa var inställd och pengarna skulle betalas tillbaka. Detta pga att bokningarna var för få. Inte att ebola nått landet alltså (det har den fortfarande inte gjort) utan att resenärerna är rädda och inte vågar åka dit. Man är rädd för att bli smittad av något som inte finns alltså och som dessutom smittar precis som HIV. Man måste blanda kroppsvätskor, inget annat!

Men det var nog inte meningen som sagt. Senior fick nytt jobb och hade haft svårt att vara ledig, Martin hoppas få ett nytt jobb och kanske kan börja inom kort, Junior och hans Mandis har gått skilda vägar och en av de andra ska skiljas och har dåligt med pengar. Det var lixom bara jag kvar som det inte strulade för, jag som förmodligen längtat mest av oss alla. Så medan de andra tyst accepterar faktum och knappt ser berörda ut håller jag på att gå sönder av sorg. Jag har längtat något enormt.

Visst kan man åka reguljärt, men det tar längre tid och kostar mer. Utan turister i landet är dessutom det mesta stängt, vilket ju förstås är en katastrof för invånarna. Det kommer att innebära att många blir sjuka, svälter och dör. Pga en sjukdom som inte ens nått till landets gränser. Ebola är en fruktansvärd sjukdom som måste stoppas så snabbt det någonsin går. Inte bara för att folk dör i sjukdomen utan även för att hela Afrika drabbas indirekt. Länder som inte skulle behöva drabbas alls.

Det enda vi kan göra nu är att skicka pengar till vår familj, men det finns inte längre något att köpa för pengarna. Men skulle de få malaria, har de ändå pengar till medicin och det som eventuellt finns i matväg på marknaden. Men det finns inte mycket och när det väl kommer något så bunkrar de som har det bättre ställt. Så med våra pengar kanske de iaf kan köpa det som finns och hålla sej friska.

Men så fort resorna släpps igen så bokar vi! Då försöker vi få ihop en ny bloggresa. Är det någonstans vi turister och våra pengar behövs när krisen är över så är det i Gambia och i andra afrikanska länder. Där kan vi göra stor nytta! Under tiden får ni gärna bidra med en slant till vår familj (maila mej mrinda@swipnet.se) eller skänk pengar till Läkarmissionen för att stoppa ebolan.

Om 16 dagar skulle vi vara på väg… nu dröjer det minst ett år. Min sorg är stor, större än jag väntade mej. Jag vet inte vem eller vilka av våra vänner som lever den dag vi kommer tillbaka. Jag vet inte hur de drabbas av den sjukdom som inte kommit till landet och som de inte borde varit drabbade av. Jag vet bara att det är en katastrof för hela Afrika och att smittan måste stoppas. Sorgen river och sliter i mej och jag vet inte vad jag ska göra för att den ska lätta. Jag är bara så ledsen…