Jag känner mej ur gängorna. Är håglös, trött och irriterad och det finns egentligen ingen anledning. Visst, jag har en tonårsson som är nästintill omöjlig och en galen valp. Men jag har ju också två friska, välartade ungar som i vanliga fall ger mej glädje och mening i livet. Valpen må va galen, men ett otroligt bra sällskap och ett bra motionsredskap.
 
Det är lite mycket just nu, mycket jobb, mycket med barnen skola, tråkigt väder, stökigt både inne och ute, ingen egentid. Kanske är därför? Eller också är det bara en sån period i livet… Vad vet jag? Hoppas bara det går över snarast möjligt…