Vi var ju till veterinären md pälsbollen förra måndagen. Hon tog massor med prover och skulle höra av sej inom ett par dagar… Det gjorde hon inte. Så på fredagen ringde jag upp själv och då hade svaren tydligen precis kommit.

Hjärta, njurar och allt annat viktigt är som de ska. MEN Baileys har dåliga värden på sköldkörteln, precis som vi misstänkte. Lägsta normalvärde är 12,9 och han har precis 12,9. Så nu ska man ta ett nytt prov om några veckor för att se om det är stabilt lågt, eller sjunkande. Oavsett vilket så sätter man in medicinering som kommer att bli livslång.

Nu har vi alltså förklaring till varför han inte orkar springa med mej, varför han är slö, fryser och dricker mycket. Vår bebis!!! Med medicin kan han bli ungefär som innan och leva ett normalt liv, men kanske inte lika länge som andra Borderterriers. Han är 8 idag och många blir 14-15 år, så vi får väl hoppas att han iaf blir 10-11. Jag kan inte ens tänka mej ett liv utan honom!

Skönt ändå att det finns en förklaring och att det går att hjälpa honom. Det värsta är ju att se honom må dåligt och inte veta varför. Men nu vet vi och har något att utgå ifrån. Han får hjälp och kommer att må bättre. Slippa sova bort dagarna och slippa frysa.

Tänk ändå va mycket de där pälsbollarna betyder för en. Han är något av det viktigaste för oss alla i familjen, som får oss att slappna av och skratta högt. Han finns där med sina kloka ögon när vi är fundersamma, lägger sin nos i knät när man behöver tröst, muntrar upp oss när vi behöver skratta och skäller på oss när vi behöver motion  🙂

Hur klarade vi oss innan han kom in i familjen?