Vi har inte tid…

Vi har inte tid…

Jag läste någonstans att svenskarna inte hinner begrava sina anhöriga. Man har så mycket att göra att begravningarna skjuts upp vecka efter vecka, och att bårhusen blir allt fullare. Fruktansvärt tycker jag!

I Polen ska de döda begravas inom en vecka, det spelar ingen roll om man har tid eller inte. Så är det bara. Här i Sverige är våra karriärer och semestrar (eller vad det nu kan vara) viktigare. Viktigare än att på ett respektfullt sätt ta avsked av sina döda.

Då blir min följdfråga: har vi tid med våra levande då? Å det svaret är förståss: nej. Hur många av våra äldre sitter inte ensamma och har tråkigt. Hur ofta besöker vi våra föräldrar och gamla? Hur mår våra samvete igentligen? Eller har vi inte ens tid att fråga våra samveten? Är vi kanske så upptagna att vi inte ens har något samvete kvar?

Jag träffar mina föräldrar ofta, men tyvärr inte min gamla farmor. Jag vet att min farmor är ensam och vill ha besök. När hon är hos mina föräldrar åker vi dit, men det är bara när hon fyller år som vi själva tar oss till henne. Hon bor några mil bort, så vi försöker få henne till ett boende närmare oss. Då skulle vi kunna träffa henne varje tisdag och det skulle kännas mycket bättre.

Jag kan inte säga att jag har dåligt samvete för någon. Jag håller kontakt med mina vänner, iom Facebook är ju sånt mycket enklare. Även om vi inte träffas så ofta, så finns där ändå en nästan daglig kontakt. Men det är klart att man skulle önska att vi alla träffades oftare, men jag kan ju inte gärna tvinga dem?!

Jag vet iaf att jag brytt mej om alla de som är viktiga för mej medan de lever, det är det viktiga.

Har du tid för dem som är viktiga för dej?

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.