Tufft. Tungt. Trist. Så kan man väl sammanfatta dagen. Den första dagen för min väninna utan sin äldste son. Dagen då vi skulle förstå vad som hänt. Kan man förstå? Förstå att en ung människa fullkomligt slitits bort från livet. Förstå att denna unga man inte kommer att flytta hemifrån, gifta sej, lägga sin nyfödd* på sitt bröst och andas in dess doft. Förstå att Fredrik aldrig kommer att bli äldre än 20 år. Sånt kan man inte förstå, det är för svårt att ta in.

Dagen var ett kaos. Skallen fungerade inte alls som den skulle. Vi höll på att åka hem från Ica Maxi med en full kundvagn utan att betala. Vi glömde helt enkelt att lämna scanningsdosan ifrån oss, så när vi skulle betala stod det NOLL på belopp. Efter en stund insåg vi vårt misstag och löste ut oss. Något som annars går på rutin, fanns det inte just nu någon rutin alls för.

På kvällskvisten åkte jag upp till familjen. Jag visste att de haft sällskap hela dagen och var i trygga händer. Vi pratade minnen, läste kommentarer på bloggar, skrattade, grät och pratade ännu mer. De är lugna, trygga med varandra. Men allt tar tid och måste få ta sin tid. Det mesta känns overkligt just nu. Det kommer ta lång tid att acceptera att han inte längre finns med oss.

Senior har fixat med minnesbok i skolan. Så på måndag kommer en bild, tända ljus och en bok finnas framme i biblioteket för den som vill skriva en rad. Det är många i skolan som känner honom och som pratat med Senior idag. På Fredriks Facebook-profil fylls sida upp och sida ner med kommentarer, berättelser och minnen. Skolan är förberedd när hans lillebror orkar komma tillbaka, det känns bra. Och även för de andra eleverna finns en beredskap.

För det är ju så. Det är många som är drabbade utöver familjen. Vi som funnit brevid i 10-15 år. Som umgåtts med familjen och sett barnen växa upp tillsammans med mina barn. Vi som ätit mängder med middagar tillsammans och bytt barn med varandra. Vi sörjer också. Men i nuläget är familjen viktigast förståss. Ändå måste man ge sej själv tillstånd att vara ledsen och ta hand om sina egna känslor.

Här hemma har vi pratat mycket idag. Killarna har reflekterat över hur kort livet kan vara och hur plötsligt det kan ta slut. Baileys har fått ställa upp som kelgris för oss allihopa och det har han inte haft det minsta emot. Livet kommer extra nära när man drabbas av ett sånt här besked. Jag brukar vara bra att ta vara på livet i vanliga fall, men jag kan nog bli ännu bättre. Känns skönt att vi har en resa inbokad och att vi i mycket uppfyllt våra drömmar. Man vet ju aldrig när det är för sent…

.