För er som inte följt bloggen kan jag berätta att de senaste två dygnen varit omtumlande i en negativ bemärkelse. Min väninna har drabbats av det värsta som kan hända; henne son har omkommit i en olycka. När man är nära en familj som drabbats av olycka och sorg, händer mycket i ens egen skalle. Tankeverksamheten är hög, särskilt på nätterna. Martin och jag var helt urlakade när vi la oss igår, ändå låg vi och pratade till långt in på natten.

Vi pratade bla om tacksamhet. Vad är vi tacksamma över? Martin säger en enda sak: han är tacksam över att han till slut har en familj som älskar honom och som har får vara delaktig med. Det har han längtat efter så många år och til slut fann vi varandra. Han har allt han behöver.

För mej är det lite mer… Jag är förståss lika tacksam jag för att han vill ha oss! Men även för att barnen inte är sjukare än de är. Att de inte lockats in i kriminalitet eller missbruk och att de är skötsamma killar. Jag är så otroligt tacksam för att de är just mina! Jag är också tacksam över mej själv som skaffade Baileys. Han hjälper vår familj så otroligt mycket bara genom att finnas till. Han ger oss kärlek och motion, allt vi behöver. Han är vårt syre och ljus.

Vi har ett fint hem att bo i, mat på bordet. Vi har god kontakt med våra föräldrar som fortfarande är vid relativt god hälsa. Vi kan resa. Vi har allt man behöver!

Det finns mycket att vara tacksam för och det försöker jag verkligen tänka på. Särskilt dagar som de här…

.