Har pratat med nästan varenda myndighet i sverige idag, känns det som… Soc vet verkligen inte vad de håller på och inte psyket heller…
 
Ringde först soc för att få till ett omhändertagande av en kompisens son. Självklart kan man inte prata detaljer med mej, det fattar ju jag också. Men då kan man väl iaf tro på mej så pass att man ringer upp föräldrarna, speciellt när jag påtalar att det är mamma som bett mej ringa???
 
När jag ringer psyk och säger att man kompis mår så dåligt att jag är orolig för hennes liv verkar de ta mej på allvar och säger att de ska ringa henne. Visst, de ringer henne bara för att berätta att hon inte har något psykisk åkomma utan bara för mycket runt sej… visst, hon kan få komma dit och prata lite… HALLÅ!!!!
 
Sen händer ännu mer skit, man hittar lite grejer på mellanbarnets rum som itne borde finnas där. Vid det här laget har mamman gått in i väggen totalt. Så jag och kompisens mamma åker till skolan, lyfter ut ungen och går till kuratorn. ”Ungen” mår skitdåligt och säger knappt ett ljud, men vi förstår ändå att grejerna som hittades var menade att vi skulle hitta… annars hade de ju varit gömda. Så där kanske vi ändå hamnade på rätt väg.
 
När det värsta lagt sej i den här familjen och jag gjort vad jag kunnat, var det min tur att åka till skolan IGEN men den här gången med Senior. Vi skulle ha träff med specialpedagog, rektor och lite andra personer i skolan. Han har inga problem av den struliga sorten, utan mest att vi skulle kolla av att han får den hjälp han har rätt till och att allt funkar. Men vid det här laget kändes det som jag varit i skolan hela dagen…
 
Vår träff gick iaf bra. En del frågetecken rätades ut och vi mådde helt ok när vi gick därifrån. Alltid något, eller hur?