Vilken skitjulklapp :-(

Vilken skitjulklapp :-(

Jag håller ju sedan några år tillbaka med min personliga renovering, av kroppen alltså. Jag har bränt slemhinnorna i livmodern, fixat ett snett urinrör och gått ner i vikt. Ögonen ska opereras, brösten har blivit godkända att förminska och nu var det dax att kolla upp varför höften knäpper och gör ont.

Jag har haft problem med höften så länge jag kan minnas, men inget allvarligt problem förrän nu när andra också hör knäppande och jag snabbt blir trött i höfterna när jag går. Å jag älskar ju att gå långa promenader och springa, så jag tänkte att det var väl bäst att kolla läget lite. Jag hade inte förväntat mej resultatet…

För någon vecka sedan var jag på röntgen och idag åkte jag till Södertälje Sjukhus för att träffa ortopeden. Jag hade gått om tid och fick ännu mer tid när jag ropades upp 20 minuter efter utsatt tid… skitsamma, läkaren jag fick träffa var en av de trevligaste och mest lyhörda jag någonsin träffat och jag har träffat MÅNGA!

Vi pratar lite, sen får jag klä av mej och han börjar vända och vrida på mej och klämmer lite här och där. Jag tycker att han ser mer och mer bekymrad ut, men tänker att jag nog inbillar mej. Efter en stund säger han att han ska gå och kolla röntgenbilderna en gång till, efter några minuter är han tillbaka och vrider lite mer på mej. Sen får jag klä på mej och vi sätter oss för att prata igen. Han säger att jag har en sk Snapping Hip, det är när senan/muskeln över höften fastnar på höftkulan och när den kommer loss snäpper det till. Jag har pga detta även inflammationer i bägge höfterna.

Detta kan bero på att det skiljer 2-3 cm på mina ben. Jag vet att jag haft det så sedan min första graviditet, men det kan vara något jag är född med. Jag har iaf gått snett i minst 20 år och detta ska nu åtgärdas med en extra klack på skorna. När jag fått nya skor ska jag ringa läkaren och direkt komma dit och få en kortisonspruta i den höft som är väst drabbad. Får inte detta någon effekt, får vi gå vidare. Och det är med den här läkaren jag ska gå vidare, han ville inte att någon annan skulle blanda sej i. I värsta fall får man operera, ingreppet är inte jättesvårt men konvalescensen är 6 veckor… I värsta fall kommer jag att få leva med smärtan resten av livet, han kunde inte alls säga säkert att den skulle försvinna oavsett ingrepp.

Eftersom höfterna är inflammerade så får jag inte springa. Promenader är ok så länge jag inte har för ont, jag får känna efter själv. Han tyckte jag skulle utforska världen av olika magövningar och andra grejer för att hålla mej i form, själv körde han crosstrainer. Men eftersom han även konstaterade hälsporre på ena foten, så tyckte han att jag skulle göra övningar som inte belastar min underkropp på något sätt. Nu gäller det att ha superkoll på maten med andra ord, annars faller tuttoperationen…

Sen kom det som var mest överraskande. Han klämde på mej lite här och där och jag hoppade högt av smärta varenda gång. Han frågade om jag har ömma punkter hela tiden och på hela kroppen och jag svarade att jo, så är det väl – men inget som jag direkt reagerat på. Vaddå, frågade jag, Tror du att jag har fibromyalgi??? Tanken har aldrig ens slagit mej förut, men det var tydligen därför han sett mer och mer bekymrad ut. Han tyckte att allt stämde för en diagnos men skulle låta min husläkare göra en fullständig utredning.

Där någonstans ville jag inte höra mer. Det kändes som en snöboll satts i rullning och bara blev större och större. Jag trodde det här bara skulle vara en liten enkel grej, som skulle fixas snabbt och sen skulle livet fortsätta som vanligt. Nu ska jag helt plötsligt få ny klack på mina skor och utredas för fibromyalgi. Vad var det som hände??? När jag gick till bilen var jag otroligt ledsen, så där så man bara vill ge upp. Jag ska ju börja mitt nya liv nu och då blir det bara fler och fler hinder på vägen. Att sitta där ensam på vägen hem var inte alls kul, jag hade gärna haft sällskap.

När jag kom hem tog jag med mej hunden till soffan, drog filten över oss och somnade. Nu känns det lite bättre, men jag förstår inte hur mycket mer skit man ska hitta på mej. Jag trodde bara det var ögonen kvar att fixa och att under 2014 skulle allt vara fixat. Har jag fibromyalgi går det ju inte att fixa… Jäkla skit! Så just nu är det lite synd om mej faktiskt, den där starka personen som jag brukar vara kommer kanske tillbaka imorrn. Men idag tänker jag tillåta mej att tycka synd om mej själv. Imorron är en annan dag…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.