Just precis NU, blir Senior 18 år! Det är väl en av alla milstolpar i livet? Den första kanske är att lära sej att gå och prata, sen att börja skolan och att sluta nian. Att fylla moppe och börja leva livet… sen är det 18, bli myndig och att ta körkort. Min förstfödde har blivit stor!
För 18 år sedan fick jag upp honom på bröstet efter en enligt mej ganska enkel förlossning. Det tog bara 6 timmar… men jag hamnade på intensiven med punkterad ryggmärg och det var tydligen illa. Det noterade jag aldrig, jag hade ju fått min son som var det vackraste någon någonsin hade skådat. Visst hade jag ont i huvudet och jag hade ingen rörelseförmåga eller känsel från midjan och uppåt, men man vet ju inte hur det ska vara heller efter sin första förlossning. Jag kände bara en enorm känsla av att äntligen vara mamma! Den bästa känslan av alla!

Sen märkte jag ganska snart att han inte var som andra bebisar jag sett. Men han var fin och han var min så det spelade ingen roll! Han ville ha ögonkontakt 100% av tiden, ville vara nära och blev hysterisk när han inte fick ligga tätt intill mej. Jag tyckte det var konstigt men ingen annan reagerade, så jag svalde mina tankar. Han hade 10 fingrar, 10 tår och såg helt perfekt ut och han var MIN – inget annat betydde något.

Jag var sjuk, kunde tydligen ha dött, men kom hem (lyckligt ovetande) efter 4-5 dagar. Lille Senior utvecklades ungefär som alla andra. Han pratade tydligen extremt tidigt, men var sen med att gå… so what? Ungar utvecklas olika. Han krävde min 100%-iga närvaro, det gjorde inte andra barn… jag kunde inte lämna honom på kyrkis… eller hos kompisar… nåt var konstigt. Men han var en solstråle som babblade på och gladde alla runt honom. När han var 7 år fick vi veta att han hade ADHD och tourettes syndrom. Min son var helt plötsligt inte som alla andra… men vad gjorde det?

Min son hade ett (eller flera) dolt funktionshinder som förklarade precis allt! Han är en alldeles unik person, med sina egna behov, som vi älskar precis som han är. Visst är han skitjobbigt ibland, men det är ju alla ungar! Å även vuxna ibland… Men han är fortfarande MIN och jag skulle kunna gå igenom eld för hans skull, vilket jag också gjort flera gånger. Kanske inte bokstavligt, men ändå.

Jag har uppfostrar mina barn på olika sätt, det måste man – de ÄR ju olika. Alla barn är olika och kräver olika regler och principer. Det är inte orättvist att uppfostra syskon på olika sätt, det är bara att se till deras olika behov. Å jag kan uppriktigt och stolt säga att jag har lyckats! Senior är idag en ung man som steg för steg prövar sina vingar. Han är en omtyckt arbetskamrat på Mc Donalds, en omtyckt klubbkompis bland skyttarna, en omtänksam storebror (vilket lillebror ibland har svårt att förstå) och en älskad son, bonusson, dotterson,sonson, kusin, husse mm.

Idag blir han 18 år och han har hela världen framför sej! Han kan bli precis vad han vill! Han har en spännande tid framför sej som vi alla delar med honom. Jag älskar min unge precis som han är och kommer att finnas där för honom så länge jag själv lever. Han är min förstfödde och jag kommer alltid att minnas våra första, starka minuter tillsammans. Jag lovade att skydda honom från allt ont i livet och det har jag verkligen fått göra… Han och Junior betyder mest i världen för mej, så enkelt är det. Den som försöker kröka ett enda hår på deras huvud får med mej att göra. Guuud så jag har fått försvara dem, men vilket underbart resultat det blivit.

Mina barn är förstås de vackraste som finns, även om man har lust att strypa dem då och då  🙂 Det finns inget jag inte skulle göra för dem, förutom att säga ja så fort de ber om något. Jag har uppfostrat dem till de män som jag själv skulle velat möta och nu är de precis såna och jag är sååå stolt!

Grattis älskade Senior på din 18-årsdag! Jag kommer alltid att finnas där för dej, men nu är det dags att stå på egna ben och testa om vingarna håller. Lycka till i livet min älskade unge! Jag älskar dej för alltid, glöm aldrig det!

.