januari, 2013 -

En dag äldre :-)

januari 31, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det min födelsedag!
Har man facebook så vet man definitivt när och att man fyller år. Man blir överöst med gratulationer och det är faktiskt helt fantastiskt. Tänk om alla de där gratulanterna kom hem till en… jösses va med tårta det skulle gå åt 🙂

Igår frågade jag efter dagens datum flera gånger, det kändes inte alls som om ”min” dag var på gång och att januari redan är slut. Jag är totalt dagvill och har ingen koll alls på dagarna. Det är tur att Martin vet vilken veckodag det är och vilken jobb-ort vi ska åka till varje dag… Nästan alla mina tankar de senaste dagarna har gått åt till Juniors födelsedag och uppkörning och till Smile i Gambia. Jag mår helt ok och då har jag inte haft någon anledning att tänka på mej själv lixom…

Men idag fyller jag 43 år och har redan firats av familjen och 40 personer på Facebook – härligt! På lördag kommer några av våra ”närmast sörjande” hit. mest för att fira Junior och Martin som fyllt 18 och 40 men jag kanske får vara med på nåt hörn?

Jag har förstås fått frågan vad jag önskar mej och det är alltid lika svårt att svara. Jag avskyr prydnadssaker, det enda jag kan tänka mej att få är möjligen flera vaser. Man har ju aldrig rätt storlek! Så jag har faktiskt önskat biobiljetter så att vi kan gå iväg med hela familjen och se på bio lite då och då. Sen är jag ju galen i levande ljus, men det ska vara tjocka blockljus som brinner länge. I övrigt har jag allt jag önskar; världens finaste familjen, galnaste hunden, ett trivsamt hem, en ok ekonomi och hälsan i behåll. Man behöver inget mer 🙂

Martin har sagt att jag får önska vilken lunch jag vill och då blir det självklart sushi! Så den som vill får gärna äta lunch med oss i Salems centrum idag på Kinesen brevid apoteket vid 12.30. Tänk om vi skulle kunna fylla hela restaurangen, DET skulle vara en skoj födelsedagspresent!

Ett räddat finger!

januari 30, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Linda! Världsberömd i hela Gambia!

Har precis haft ett samtal över Skype med min kompis Linda i Gambia. Internet är verkligen fantastiskt och användbart! Tänk bara att man helt gratis kan prata med någon i Afrika! Coooolt!

Nu kunde hon lite mer i detalj berätta om sitt möte med Smile. Efter lite trassel, några om och men, så träffades de till slut utanför ett hotell i tisdags. När vi åkte hade han precis gjort illa sitt finger när han höll på att snida trä. Han sa inte mycket mer än så, men när vi åkte hade handen svällt upp rejält. Vi trodde det berodde på den malaria som han också hade vi tillfället, men så var det tydligen inte…

Linda bad att få titta på fingret och det såg riktigt illa ut. Smiles mamma hade tagit med honom till någon doktor som håller på med naturläkemedel och som behandlat hans finger med örter. Hans bror råkade ut för samma sak och i hans fall gick det illa, han fick amputera fingret. Trots detta ansåg alltså mamman att detta var bästa behandlingen…

Linda tog direkt med honom till en riktig läkare som tvättade av såret, la om det och gav honom penicillin. Såret var väldigt djupt och fullt med var och död vävnad. Väldigt nära blodförgiftning alltså… Nu ska han dit några gånger i veckan för rengöring och omläggning av såret och på så sätt får han nog behålla sitt finger. Han ringde till Linda igår och sa att han redan mådde mycket bättre och var djupt tacksam mot oss alla som hjälpt honom. Vår ringa ansträngning har alltså hjälpt honom att behålla sitt finger 🙂

Nu hoppas vi att Smile ska bli helt återställd och att han ska få ett jobb som inte är beroende av turister och säsongen på året. Ni som åker till Gambia får gärna besöka hans shop på Kotu Craftmarket (shop nr 2) och handla något av honom. Å ni som gillar Gambia får gärna gå med i vår grupp på Facebook ”Vi som gillar Gambia”. Där kan vi samordna transporter och ge tips till varandra.

Jag hoppas kunna åka tillbaka hösten 2014. Följer du med?

Vilken bra dag!

januari 29, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är så otroligt glad! Det har hänt så himla bra grejer idag 🙂

I förmiddags fick jag ett kort men väldigt informativt mail från Linda i Gambia. Hon hade fått våra överförda pengar och träffat Smile. Han var i ett väldigt dåligt skick, så hon släppte allt och tog med honom till doktorn. Så nu har han fått riktigt behandling, vård och medicin. Ungefär hälften av pengarna vi skickat gick åt hos läkaren och så fick han en del och sen har Linda sparat lite eftersom han ska tillbaka till läkaren på torsdag. Det känns otroligt bra att någon nu har koll på honom och ser till att han får den hjälp han behöver. Våra pengar gör alltså redan nytta, även om Linda är den som sett till att allt blivit så här bra. Hon är en pärla!

Att börja dagen så var ju helt fantastiskt!

Junior missade ju uppkörningen igår, men bokade genast en ny tid tills på torsdag. I morse ringde han trafikverket som hade ett återbud idag klockan 13.05. Martin och jag hade lovat att vara stöd åt en kompis på en rättegång, så Junior fick åka med morfar istället. Så medan vi satt där och lyssnade på rättegången, hade Junior sin andra uppkörning på två dagar. Efter en alldeles för lång tid kom det äntligen ett YES på telefonen! Härligt! Han klarade det! Så nu har hela familjen körkort och vår taxiverksamhet har upphört 🙂

Två så himla bra grejer! Att vi dessutom hade en trevlig lunch med en av mina bästa kompisar var inte heller helt fel. Och att vi hade otroligt mycket folk ikväll på jobbet var ju också toppen, plånboken jublar!

Jag är sjukt trött, men tacksam, glad och lättad. Allt har ordnat sej så bra med Smile och hans sjukdom, Junior och körkortet, vår ekonomi och en massa annat. Jag kommer att sova hur gott som helst inatt 🙂

Ingen småbarnsmamma längre

januari 28, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Junior 7 månader

Idag fyller min yngste son 18 år! Detta innebär alltså att jag inte längre har några minderåriga barn, jag har numera vuxna barn. Å jag som bara är 27 🙂

När Junior föddes blev han sjuk nästan direkt. Han var bara några veckor när han hade sin första lunginflammation och strax efter det fick han sin första allergichock. Så astma och allergi drogs vi med från början och då var även infektionskänsligheten ett faktum. När han var 8-9 år upptäckte man även att han hade en enzymbrist i tunntarmen som gjorde att han inte kunde bryta ner kolhydrater och fett. Innan vi fick veta felet gick han upp mer och mer i vikt, trots att vi åt rätt och han tränade mycket redan då. Men så snart vi kom till rätt läkare och fick rätt medicin, så fixade det till sej. Det värsta var väl när han fick sin huvudvärk i 15-årsåldern, som satt i i nästan två år. Det var riktigt jobbigt att inte veta orsaken eller kunna hjälpa honom.

Junior 18 år

Junior har alltid varit en omtyckt person som haft ganska lätt för sej. Skolan har gått ganska lätt och betygen har alltid varit höga utan någon större ansträngning. Eftersom han tränat nästan varenda dag de senaste åren så har han mest haft kompisar inom simningen, men han smälter in i de allra flesta sammanhang. Han har varit väldigt mycket sjuk, men har ändå varit med och accepterad överallt. Han är en lättsam människa helt enkelt, som är lätt att tycka om. Man blir glad av honom!

Som ung vuxen vågar han numera ta ställning när han ser något fel eller någon behöver hjälp. Han kunde inte riktigt förstå nytta av att vi skulle ta med alla de där gosedjuren till Gambia. Men när han såg alla glada barn så kunde han inte få nog av att ge bort grejerna och började leta i sin egen packning hur mycket han kunde avvara. Det trillade nog ner en och annan pollett på resan… även om han flera gånger sett fattiga människor, så var detta något särskilt. Att kunna hjälpa på ett så enkelt sätt tilltalade även honom.

Nu är min två fina barn alltså vuxna och det är dax för mej att kliva åt sidan. Idag har vi fixat med alla bankpapper och fört över alla hans konto till honom själv, skaffat bankdosa och pensionsförsäkring. Han har ansökt om ICA-kort, mobilnumret ska föras över på honom och han står from inatt i bostadskö. Vi hade hoppats att han även skulle vara lycklig innehavare av ett B-körkort, men tyvärr fixade han bara teorin. Så han kör upp på nytt på torsdag och då hoppas vi att körningen ska godkännas.

Jag är så otroligt stolt över min fina barn. Tänk att de där två har legat i min mage! Det är faktiskt en ganska cool grej, även om det egentligen är fullständigt betydelselöst. Jag hade ju älskat dem precis lika mycket även om de hade varit födda av någon annan. De är och kommer alltid att vara min fina pöjkar. Världens finaste.

Grattis på din 18-årsdag älskade unge! Nu börjar ett nytt kapitel i livet, för oss båda 🙂

Första pengen skickad!

januari 27, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Smile är längst till höger

Efter tre oroliga veckor har vi äntligen fått kontakt med Smile i Gambia igen. I morse var jag näst intill desperat och mailade återigen till Dominos Restaurang för att be om hjälp, och tydligen funkade det. För nu ikväll kom först ett mail från honom och sen kunde vi även chatta en stund via Facebook. Vilken skön känsla att höra att han lever och är ok!

Han har inte bara haft malaria utan även skadat sin hand och därför varit hemma i sin by en tid och pga detta inte kommit åt internet som inte finns i hembyn. Han kommer från en liten by som heter Suma som ligger längs med Gambiafloden. Det är en bra bit att ta sej till Kotu där han har sin butik.

Nu när vi fått kontakt med honom igen och vet att han är ok, så har vi skickat över de första pengarna till honom. Han kommer att få 350 svenska kronor, men i Gambisk valuta förstås, av vår svenska vän Linda. Han måste själv hämta pengarna hos henne, annars får han dem inte. Och pengarna ska främst gå till läkarbesök och medicin. Jag hoppas verkligen att detta hjälper honom att komma på fötter. Han lät iaf väldigt tacksam 🙂

Vi har bett honom att logga in så ofta han kan på Facebook så att vi ska veta att allt är ok och få veta om det är något mer han behöver. Detta eftersom vi fått kontakt med en del personer som åker till Gambia under våren. Vi vet redan nu att han kommer att få en sovsäck i början av mars, men i bästa fall kan vi även skicka över en telefon med wifi så att han helt gratis kan koppla upp sej och prata med oss.

Jag har varit väldigt orolig! Så inatt kommer jag att sova gott, nu när jag vet att han är ok 🙂

Klicka HÄR om ni vill läsa mer om Smile och varför vi så gärna vill hjälpa honom!

Är Afrika farligt?

januari 26, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vår strand i Bakuto, Gambia, Afrika.

När jag var och handlade i Tumba Centrum idag frågade en av expediterna vart jag varit eftersom jag är solbränd. Jag berättade att vi var till Gambia över nyår och rekommenderade henne att åka dit, som jag alltid gör när någon frågar. Då säger hon spontant ”Men det är väl väldigt farligt i Afrika och man blir väl ganska sjuk där?” Hon är inte den första som påstår/frågar just detta och jag blir lika ledsen varje gång.

Jag har rest runt i MÅNGA länder. Jag har blivit utsatt för brott i bla Venezuela, Mexico, Tunisien, Tyskland och Sverige. Jag har blivit sjuk i bla Mexico, Thailand, Sri Lanka, Gambia, Zanzibar, och Sverige. Värst var det i Mexico då jag både fick salmonella och vi blev bestulna. Brott sker överallt, tillfället gör tjuven heter det ju… å sjuk blir man också överallt lite beroende på hur man lever, vad man äter och om man har tur eller otur. Varför finns då dess fördomar om att Afrika är värst?

Afrika är ju dessutom en kontinent, inte ett land. Klart man inte ska åka runt som ensam tjej i tex Uganda. Men det ska man inte göra i Colombia eller Mexico heller… I Gambia har jag aldrig blivit utsatt för något brott och då har jag alltså bott där och varit där en långt tid. Jag har heller aldrig hört någon som blivit utsatt för något brott där. Inte heller i Tanzania, Zanzibar eller Egypten. Att folk blivit sjuka i Gambia är inte alls ovanligt, men oftast handlar det faktiskt inte om magsjuka utan om solsting. Å något jag aldrig hört talas om någon annanstans än i Sverige är kräksjuka…

Tro inte på allt ni hör, utan bilda er en egen uppfattning. Tycker man att allt är farligt då kanske man ska stanna hemma, för det är ju ganska farligt att leva trots allt. Men jag kan nästan lova att om man som gammal van Asienresenär faktiskt skulle våga ta steget och åka till ett land i Afrika – då skulle man aldrig åka till Asien igen. Så fantastiskt är det!

Bästa metoden?

januari 25, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När våra bekanta försöker gå ner i vikt med någon annan metod än Viktväktarna, vågar de knappt berätta detta för oss. Men snälla ni; vi dömer ingen! Vi anser att VV är den bästa och mest långsiktiga metoden, men för oss är det viktigaste ATT man tar tag i sin vikt – inte HUR!

ALLA metoder fungerar! OM man har tålamod… Men vi tror mest på VV eftersom man inte behöver göra några uppoffringar eller undantag. Det är lixom inga konstigheter… man får äta allt, men inte alltid. Det där vi lärde oss i skolan som kallades tallriksmodellen funkar fortfarande, man måste bara fräscha upp kunskapen lite. För i grund och botten handlar det ju om att inte äta mer energi än man gör av med. Ganska enkelt om man tänker efter. Men så svårt.

Det fler och fler kommer på nu är att man dessutom måste prioritera vila. Jag blev intervjuad angående detta nyligen eftersom det är det enda jag ändrat senaste året och då helt plötsligt tappat nästan 10 kg. Forskare blir mer och mer övertygade om att vila och god sömn är minst lika viktigt som motion och det är iaf jag helt övertygad om. Ska bli spännande att följa den diskussionen.

Så här i början på året ska många bli hälsosammare och gå ner i vikt. Jag önskar bara att man istället för en snabb kur kunde se det som en livsstilsförändring. På så sätt skulle fler må bättre under en långt tid och inte ge upp sitt nya liv i mars. För så är det; just nu har vi fullt med folk varenda kväll med motiverade personer som gör allt för att gå ner så mycket som möjligt på kort tid och i mars tyckte de att deras nya liv var för tråkigt och att de inte gick ner sina 25 kg till påsk och så slutar de. Det är samma trend på gymmen, nu är det knökafullt och närmare sommaren är ställena tomma igen.

Det är synd att man inte håller ut och kör ett långsammare tempo från början, men ett tempo som håller i längden. Det är så vi ser på Viktväktarnas program. Det är inte någon quickfix, utan ett program man kan leva med resten av livet. Det skulle jag inte kunna göra med en diet där man utesluter olika produkter. Jag vill äta av det jag tycker om! Så jag äter godis, semlor, såser och dricker läsk – men jag väljer mina tillfällen.Jag äter godis och dricker läsk på helgen, ska jag äta en fetare middag på kvällen äter jag en sallad till lunch. Jag planerar mina intag så gott jag kan, men blir inte nedslagen och slutar med allt bara för att jag spårar ur en dag. Då är det väl bara att försöka göra bättre val nästa dag?

Var och en blir salig på sin tro, heter det ju. Jag tror på Viktväktarnas program eftersom det funkar för mej. Martin gick ner 60 kg med VV, så det funkar även på riktigt tjocka personer. Man går upp och man går ner beroende på hur man mår och hur man lever, men vi vet hur vi ska göra för att vända skutan rätt igen. OCH vi ger inte upp!

– 21,4!

januari 24, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det borde vara förbjudet med sån här kyla! Visst är det jättefint med alla gnistrande buskar och träd, men det är ruskigt kallt. Stackar Baileys kan knappt gå och ut och kissa. Han får sk köldkramp och kan inte röra sej. Så det är snabbt ut, göra det mest akuta och sen in och lägga sej under filten igen. Helst tillsammans med matte 🙂

Men jag har inte tid att ligga under nån filt, jag har en pysselofix-förmiddag. Klockan 8.25 skulle läkaren ringa mej, så jag var faktiskt uppe och klädd redan då. Men hon ringde inte förrän kl 9… jaja, nu är allt iaf klart för operation, bara att vänta på en tid.

Jag har gjort en massa smågrejer till jobbet, sånt där som jag alltid glömmer… fixat skyltar och plastat in dem, tömt växelkassan, fixat med papper och lite såna där måsten. Martin är i skolan och skriver tenta, så samtidigt som jag fixar grejer här håller jag tummarna stenhårt för honom. Han brukar inte vara särskilt nervös inför en tenta, men den här gången var han inte alls så lugn som han brukar vara. Så jag hoppas verkligen att allt går bra.

Det händer väldigt mycket just nu. Till att börja med så fyller nästan hela släkten år. Först var det Martin, sen var det brorsan förra helgen, på söndag fyller mamma 70 och på måndag är det Juniors tur. Junior fyller 18 och ska köra upp samma dag, så förra helgen var morfar och han iväg och köpte bil. Samtidigt blev det något fel på Seniors bil… Morfar, Senior och Junior har nåt speciellt ihop. Så pass speciellt att de nu ska intervjuas och vara med i ett reportage i Expressen 🙂

Vi kör alltså slalom mellan alla födelsedagar som avslutas med min egen nästa vecka. Samtidigt som vi har massor att göra på jobbet och en del andra kul grejer som är inplanerade. Inte så smart av mej att planera in en massa grejer, men om två veckor så lättar allt. Då är det nästan tomt i almanackan. Men denna lördag och nästa söndag står det med stora bokstäver VILA, så det ska jag göra!

I söndags var vi på gala! Då var vi inbjudna av Mgroup att se Disneys nya film Röjar Ralf. En söt liten moralkaka om hur även bråkiga människor har ett hjärta. Typ… Vi tog med vårt lånebarn/barnfilmsalibi och drog in till stan. Efter filmen gick vi och åt sushibuffé och hade mysigt. Vårt lånebarn M fick en fin ggodiebag och var väldigt nöjd även den här gången och vill följa med fler gånger 🙂

Å snart är det dax för fler skojiga inbjudningar. Tack bloggen för det! Då ska jag på frukost på Tehuset Java som har jubileum. Kul kul! De e mycket nu, men jag känner mej inte alls lika stressad som här om dagen. Nu ser jag ljuset!

Novasure – bränna slemhinnorna – del 3…

januari 23, 2013 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

De senaste dagarna har många, många besökt mina två föregående blogginlägg om Novasure. Och jag har fått en mängd frågor som har krävt snabba svar – så jag tänker att fler kanske var intresserade av svaren?

Novasure heter alltså ingreppet som betyder att man bränner av slemhinnorna i livmodern. Detta pga rikliga blödningar, svåra smärtor, PMS mm. I mitt fall hade jag alla symptom man kan hitta och jag hade tröttnat. Att knappt våga gå ut 2-3 dagar i månaden pga rikliga blödningar är dessutom nästintill handikappande och behöver åtgärdas. Men jag trodde ju att enda alternativet var att ta bort hela livmodern, nåt annat hade jag inte hört talas om. Men så hörde jag något om att man kunde ta bort enbart slemhinnorna och jag började söka efter information och hittade Novasure.

Nu har jag fått mail från förtvivlade kvinnor som pratat med sin barnmorska som sett ut som frågetecken, precis som min husläkare gjorde. Novasure går till så att man sövs en kort stund. Ett instrument förs in i livmodern och fälls ut som ett paraply ungefär. Instrumentet hettas upp under ca 90 sekunder och bränner av slemhinnorna.

Man ska ta det lugnt samma dag, men kan återgå till livet dagen efter. Man har lite ont, som lindrig mensvärk under några dagar och ett vattnigt avslag under ett par veckor. Sen är allt 1000% bättre! I mitt fall minskade blödningen direkt från 8-9 dagar till 2-3 dagar. Från första mensen efter operationen räckte det med en liten binda. Nu, nästan ett år senare, har jag mens EN DAG och det räcker med ett litet trosskydd. Och nästan all PMS är borta!

Jag gjorde mitt ingrepp på Södertälje Sjukhus, på kvinnokliniken där. Så får du nej eller din husläkare/barnmorska inte förstår vad du pratar om; kontakta din närmaste kvinnoklinik och prata direkt med dem. Eller visa din husläkare den här texten 🙂

Det finns alltså ett ganska enkelt alternativ för dej som har problem varje månad och kan tänka dej att stänga barnfabriken för gott. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde detta tidigare!

Mellandag

januari 23, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tisdagarna är veckans värsta dag. Då är det långt att åka till jobbet, mycket folk och längsta arbetsdagen. Därför är det extra skönt att vakna på onsdagen och veta att det värsta är gjort.

Idag är det extra bra eftersom Martin är ledig hela dagen och vi kan lulla runt här hemma tillsammans. Han har iofs en tenta imorrn och kommer att sitta och plugga en hel del, men han finns där och vi kan iaf äta lunch tillsammans.

Så vi sitter väl där med varsin dator och jobbar, mitt emot varandra. Jag har en massa jobb att göra och ska skriva ut olika grejer. Skrivaren gör nästan aldrig som jag vill, så det är himla bra att Martin finns i närheten och kan hjälpa mej. Jag har inte världens bästa tålamod med såna grejer… det har han 🙂

Jag har sovit väldigt gott inatt, tror jag… sånt vet jag ju aldrig även om det känns så… så jag känner mej ganska så pigg och redo att ta tag i dagen. Jag jobbade undan en del tyngre grejer igår, så det värsta är gjort även på den fronten. Det blir nog en bra dag, trots kylan.

Det här med Facebook

januari 22, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vissa är sk VVF:are mao Våga Vägra Facebook. Av princip kanske? För vi som använder det har både förstått nyttan och glädjen som man kan få och förmedla via just FB. Alla använder ju Facebook på olika sätt men de allra flesta av oss gläds åt hur enkelt det är att hålla kontakt med vänner långt, långt borta. Som vår Smile 🙂

Vi hade aldrig kunnat hålla kontakt så enkelt med vännerna i bla Gambia om inte Facbook fanns. Mail är inte alls lika enkelt faktiskt, även om det är himla bra! Ringer gör man bara inte när det kostar 30 kr i minuten, uppkopplingen värdelös och telefoner sällsynta. Här har vi en otroligt hjälp av just FB.

Nu ser det ut som att Facebook snart kan ha spel om riktiga pengar i ett samarbete med nätcasinot 888. Jag vet inte riktigt vad man ska säga om detta… jag spelar inte och kommer förmodligen inte att märka något. Men tänk alla de som har problem med spel, de får ett ställe till som lockar och som de kanske måste stänga ner för att inte lockas att spela. Å alla barn och unga som finns på Fejjan som kanske inte riktigt fattar vad det innebär att spela spel för pengar. Det känns inte helt ok faktiskt.

Den som lever får se vad som händer… Facebook ändras ju hela tiden både på gott och ont…

Rapport från vågen…

januari 22, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oj oj oj… gårdagens vägning var inte kul. Inte ett dugg. Rent av sorglig eller kanske deprimerande. I alla fall i mina ögon. Ytterligare 0,7 upp… därmed har jag gått upp 2 kg sedan mitt lägsta i december. Jag som var så glad… då… Nu är jag mest uppgiven 🙁

Jag har ingen som helst motivation och jag är hungrig precis hela tiden. Så nu ligger jag en bit över BMI igen, suck! Problemet är att jag inte vet hur jag ska vända trenden. Nu ligger nästa mål 2,5 kg bort och det känns ungefär lika enkelt att ta de som att bestiga Mount Everest. Blä!

Jag är konstant trött, har alldeles för mycket att göra, tiden springer ifrån mej och även om jag vet att detta bara är tillfälligt så känns det som att hektona läggas på min kropp för varje timme som går OM JAG INTE STOPPAR DET NU! Men hur gör man det när man inte orkar? Samtidigt vet jag att jag kommer att må ännu sämre om jag inte stoppar det direkt. Moment 22 heter det visst…

Jag börjar varje dag med att duktigt skriva upp det jag äter, men spårar ur varenda kväll och tar den där limpmackan efter jobbet som är så jädra god och som går så snabbt att göra. Eftersom tiden springer ifrån mej, så får sönerna gå ut med hunden medan jag åker och handlar och då får jag alltså ingen motion heller… Jag vet precis vilka min fällor är. Men sömnen är viktigare för mej än motionen, så är det faktiskt. Ska jag hinna med allt får jag vakna tidigare och då mår jag ännu sämre.

Jag får väl helt enkelt acceptera att det är så här i början av varje termin och värst efter nyår. Min tid kommer väl? Typ i april eller nåt… Då är det mindre folk och mindre jobb, våren gör allt lättare och man kan vara ute på ett annat sätt och blir piggare. Tills dess får jag väl försöka att hitta motivationen och försöka att inte gå upp ännu mer. 1/6 ska jag vara minst 2,5 kg lättare… vi får väl se hur det blir med den saken…

Hallå? Motivationen? Kom tillbaka!!!

Lär mej tydligen aldrig…

januari 21, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag kan inte boka upp mej hela helgen när det är så mycket på jobbet! Jag måste lära mej det!!!

Mina lediga helger är vanligtvis fyra dagar och då måste jag vara ledig i ordets rätta bemärkelse. Jag måste iaf få minst två dagar helt fria med enbart vila och tid för god sömn. Å det har jag inte fått den här helgen och det märks… jag är skittrött och kan varken hålla isär eller ihop tankarna.

På den ”lediga” fredagen storhandlade vi först och sen var jag hos tandläkaren hela eftermiddagen. På lördagen hade vi fullt upp på förmiddagen och sen var vi på bio och på söndagen var det också fullt upp med bio och en massa annat. Sista ”lediga” dagen är alltså idag… å då har jag en heldag i tingsrätten. Så här kan jag inte göra! Jag måste planera bättre och ”luftigare”. Särskilt när det är fullt ös på jobbet och jag vet att kvällarna blir jobbiga.

Så nästa helg har jag beordrat mej själv vila! Jag har tom skrivit in det i almanackan.På fredag ska veckan jobbas klart och hemmet fixas, så att hela lördagen kan gå till vila. På söndag firar vi mamma som fyller 70 och sen blir det vila på måndagen innan jobbet tar vid igen på tisdag. Jag måste verkligen se till att jag håller den planen – för just nu mår jag inte bra. Den här helgen blev helt fel!

Tänk att det ska vara så svårt att göra det som är bäst för en. För man (iaf jag) tror ju att man orkar så mycket vila mer än man faktiskt gör. Jag har en sömnstörning, jag måste vila eftersom jag inte sover bra på nätterna. Jag behöver vila för att fungera. Hur svårt kan det va?

TACK alla fantastiska människor!

januari 19, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om man bara vågar be om hjälp så får man den!
Vi människor är lite knepiga och håller oss gärna för oss själva. Vi vill inte störa eller vara i vägen. Vi tar inte ofta initiativ att hjälpa – men när någon ber oss, då jäklar kan vi göra det mesta. Så har jag upplevt det sedan vi kom hem från Gambia och spred ut att vi vill hjälpa Smile.

När vi inte fick tag i honom mailade jag till restaurangen där vi var på kvällarna. Restaurangen ligger precis brevid Smiles butik. Jag frågade om de möjligtvis kunde hjälpa mej att komma i kontakt med honom och be honom kolla sin mail. Jag fick svara bara några timmar senare av ägarinnan (som är Holländska) att hon besökt hans butik och fått veta att han just nu är på besök i sin by och borta några dagar. Jag kunde pusta ut; han lever!

Jag mailade min kompis Linda i Gambia och frågade hur jag enklast skulle göra med pengar till honom och hon sa direkt att jag ska föra över dem till henne så betalar hon ut dem i rätt valuta. Detta blir ju mycket billigare än att föra över pengar via Western Union och allt går då oavkortat till Smile, hans läkarbesök och mediciner.

Hur får vi ihop pengarna då? Så himla mycket har vi inte att bidra med… så vi ställde en liten låda brevid mej på jobbet och på bara en vecka har vi fått ihop 600 kr! Våra medlemmar är helt fantastiska och vi kallar nu Smile för allas vårt fadderbarn. Så Viktväktarna på Södertörn har numera ett eget fadderbarn och vi har alltså över 500 medlemmar… förstå vilken hjälp han kan få!

Eftersom Smile sover direkt på ett hårt betonggolv och är svårt sjuk i malaria tänkte vi försöka skicka ner en sovsäck till honom. Men hur kan man vara säker på att den kommer fram? Jag frågade på min status på Facebook om någon möjligen skulle åka dit, men fick inget svar… så jag ställde även frågan på Vings sida på Facebook och där dröjde det bara några minuter innan jag fick svar. Där var en kvinna som åker till Gambia i slutet av februari och som kan tänka sej att ta med sovsäcken!

Å va glad jag blev! Å det blev tydligen Vingresor också som skrev att de var både berörda och glada över att deras sida även kan användas till detta ändamål. Jag som tänkte att de kanske skulle misstycka…

Så nu ska jag bara ha tag i en ok mobiltelefon, en äldre smartphone, som Smile kan ha för att hålla kontakt med oss. Han har nämligen Facebook! Vi har bara trasiga telefoner som inte duger att ge honom, så det blir väl en efterlysning till våra medlemmar. Nån sitter säkert på en gammal telefon som de anser vara skräp, som kan bli hans hjälpmedel.

Vi har en månad på oss att få kontakt med Smile, se om han behöver något mer, samla ihop sakerna och köra iväg dem till kvinnan som ska åka. Vi ska lägga ner bilden på Smile och sonen också, den kommer han säkert att uppskatta 🙂

Allt detta har gjort att jag på nåt sätt återfått tron på mänskligheten och människors godhet. Vi människor är nog inte så stela och tråkiga ändå. Vi vill hjälpa bara vi får chansen. Det finns ett gäng fantastiska människor där ute som vi inte ens känner som vill hjälpa oss att hjälpa en i deras ögon helt okänd ung kille i Gambia. Det är faktiskt helt fantastiskt! Man bli ödmjuk och berörd. Tack!

En ängel flyttar in

januari 18, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har haft tre väldigt kloka kvinnor i mitt liv, som jag lärt mej mycket av – två av dem är numera döda och en av dem begravs idag. Fina Farmor Anna är nu en av änglarna som vakar över oss och som alltid finns där, precis som när hon levde alltså 🙂

När jag var 14 år lärde jag känna denna enormt kloka kvinna som då var ca 55 år äldre än mej. Anna berättade om sin uppväxt, sitt liv som ung/mamma/arbetare/politiker/musiker… men framför allt om sitt liv som medmänniska. Anna fanns där för alla som behövde, alltid. Hon lärde mej att alla passar in, på sitt sätt. Att alla behövs, på sitt sätt. Att höra detta, se bevis för det och faktiskt förstå innebörden av orden var nog en av anledningarna till att jag sedan själv vågade ta den politiska vägen och slåss för de lite svagare individerna.

När jag var 20 år träffade jag Linda i Gambia som lärde mej att man alltid ska ge av det man har. Att vi alla kan göra världen lite bättre. Att vara en god människa helt enkelt. Att allt man ger kommer tillbaka, på nåt sätt… kanske inte till mej, men till någon jag tycker om och som behöver det bättre. Jag är väldigt glad att Linda och jag återigen har en tät kontakt och att jag i bästa fall träffar henne snart igen.

När jag var 25 år blev jag god vän med Eva. Min bästa kompis som jag pratade med flera gånger om dagen och som dog alldeles för ung. Eva lärde mej att det alltid finns någon som har det värre. Trots att hon var helt blind, svårt sjuk och transplanterad av både njure och bukspottkörtel så klagade hon aldrig. Gick något emot henne eller dagen var grå, så sa hon ”det är säkert någon som har det värre än jag” och fortsatte med det hon gjorde. Jag saknar henne så otroligt mycket!

De här tre kloka kvinnorna har gett mej mina egna livsregler som jag försökt leva efter sedan jag träffade var och en av dem. Ibland misslyckas jag totalt och faller ner i självömkan, men ofta lyckas jag rätt bra med att leva som mina förebilder lärt mej. För det är ju egentligen rätt enkelt: Vi alla behövs och har en viktig funktion, vi kan alla hjälpa någon eller något på nåt sätt och när allt känns svart så finns det alltid någon som har det värre…

Jag är helt säker på att Farmor Annas begravning blir en musikalisk, ljus och värdig stund. Junior kommer att vara där med sin pappa, medan jag och Senior tänder ett ljus och är med dem alla i tanken. Fina kusinen ska spela munspel, Annas munspel förstås. Klockan 14 tänker vi lite extra på alla som vi har förlorat och som gjort världen lite bättre.