april, 2013 -

Ingen festlig Valborg alls…

april 30, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det sista dagen i April, i folkmun kallad Valborgsmässoafton. Den dagen då många studenter har mösspåtagning och kvällen då många satsar på att bli så berusade som möjligt. Inte bara ungdomar… de som märks mest och uppför sej värst brukar väl vara medelålders kvinnor? Tycker jag iaf…

Här hemma blir det inget firande alls, inte ens en liten brasa. Om vi inte ser någon på vägen från jobbet möjligtvis. Vi ska nämligen jobba precis som vanligt på tisdagar; två klasser i Haninge. Om det kommer några medlemmar har vi ingen aning om, vi brukar nämligen ha stängt. Men eftersom vi ändå betalar hyra och inte har något speciellt för oss, så har vi öppet. Det kan ju finnas fler än vi som inte tycker att Valborg är så där superheligt.

Martin är ledig, medan killarna jobbar. Så idag ska vi ha en liten lunchdate, bara Martin och jag. Självklart blir det sushi! Under förmiddagen har han gått en rejäl långpromenad med Baileys och jag har varit iväg och besiktat bilen. Våra medlemmar brukar säga att det är lika läskigt att ställa sej på vågen som det är att åka till bilbesiktningen. Jag håller inte alls med! Det är mycket läskigare att besikta bilen! Men allt gick bra och nu slipper vi tänka på det på ytterligare ett år.

Det händer mycket just nu, en del kan jag berätta om – en del är lite hemligt. Det riktigt skojiga är lördagens bloggevent; Den Stora Bloggdagen! Då träffas ett hundratal bloggare på Clarion Hotell på söder för att mingla, prata, umgås och lyssna på olika föredrag. På kvällen blir det fest och sen får Martin hämta mej eftersom jag inte får bära goodiebagen som nog kommer att vara välfylld. Är du intresserad av att följa med? Klicka här! Jag tror att det finns biljetter kvar.

Imorrn händer också kul grejer. Då ska vi träffa Martins bror och delar av hans familj som kommit hit från Polen för att hälsa på. Det är nästan tre år sedan vi sågs senast och mycket har hänt sedan dess. Vi ska äta mat hos Martins föräldrar och träffa hans tvååriga brorsdotter. Jag orkar fortfarande inte sitta så lång stund i taget, så efteråt kommer jag väl att kollapsa på soffan eller nåt.

Det gör fortfarande ont att sitta, trots att det gått drygt en vecka. Jag kände av bandet i helgen, men nu känns det nästan inte alls. Jag har förlikat mej med att mestadels vila, eftersom jag känner att det läker bättre då. Alla förband är borta och jag har bara några små färgskiftningar kvar i ljumskarna. Benet känns bättre efter att Martin har masserat, men det är nog något jag måste kolla upp. En vecka till i stillhet, sen får vi se hur det känns… Jag längtar efter ett bad! Vet ni förresten att det är inkontinensdagen på måndag? Kan vara bra att veta 🙂

Ha nu en riktigt trevlig Valborgskväll och ha gärna lite extra koll på varandras ungdomar. Å du? Du köper väl inte ut åt någon minderårig? Å snälla ni! Strunta i smällare och fyrverkerier för både djuren och naturens skull.

Hoppsan! Jag glömde…

april 29, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För ganska länge sedan svarade jag på ett anrop från ”Hjälp en journalist”. Man skulle skriva om relationer mellan generationer och behövde bra exempel. Så jag tipsade om min grabbar och deras morfar. Ganska omgående kom det en journalist och gjorde ett reportage och detta skulle komma i Expressens Söndagsbilaga… nån gång…

För ett tag sedan fick vi veta att det skulle bli den 28 april. Ok! Bara att lägga på minnet… men det gjorde jag ju såklart inte. Inte förrän sent igår kväll kom jag på det och då var det pga en kommentar från ”Hjälp en journalist” som tackade för hjälpen. Hoppsan!

Skickade iväg Senior till närmaste kvällsöppna butik, men där var tidningen slut. Letade efter artikeln på nätet, men hittade inget. Till slut åkte jag och Junior iväg till en annan butik och där fanns den. Så strax innan 22 igår kunde även vi ta del av den artikel som blev resultatet av intervjun för ganska länge sedan. En del sakfel var det, bla så var Baileys namn felstavat! En så viktig detalj!!!

Jaja, här är iaf artikeln, även om den kan vara lite svår att läsa:

Det handlar om den täta relation som mina söner har med sin morfar (och mormor). En relation som jag är väldigt tacksam över. Så mycket hjälp som jag fått genom åren. Alla läkarbesök som jag sluppit släpa med mej två små ungar, eftersom den ena kunnat vara hos mormor eller morfar. Alla semestrar vi varit på tillsammans och alla de gånger som vi behövt vara lite lediga från varandra…

Relationen håller i sej, trots att killarna nu är nästan vuxna. Å det är väl precis som det ska vara? Nu väljer de själva när och om de vill träffas. Relationen består, men förändras lite vart efter 🙂

Man förändras konstant

april 28, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Under ett liv förändras och utvecklas man konstant. Man är en helt annan person som barn och som ung, än den man är som vuxen och medelålders. Tur är väl det…

Det största förändringen för mej var när jag fick barn och nu igen när barnen står på tröskeln till vuxenvärlden. Innan jag fick barn var jag mittpunkten i mitt liv, ganska bekymmerslös och fri att göra precis vad jag ville. Jag jobbade i stort sett dygnet runt några månader, tog långa ledigheter och drog iväg på långresor. När jag var 23 föddes Senior och precis ALLT förändrades!

Klart jag visste att det skulle bli ett helt annat liv med barn men det hade vi förberett och planerat noga för. Sen innehöll väl inte planen en massa sjukdomar… men men, livet förändrades helt enkelt och det var ingen överraskning. Planen var två barn tätt och jag ville vara hemma med dem på heltid – så blev det.

Perioden med små barn, som dessutom var väldigt sjuka och hade täta läkarbesök, gjorde mej oändligt mycket klokare. Jag lärde mej hela socialförsäkringslagen utantill och visste exakt vilka fällor som fanns och försökte förändra det som var fel. Breven till regeringen var många! Jag lärde mej massor om många sjukdomar och läkarvård, diagnoser och vårdgivare. En kunskap jag gärna hade varit utan tror jag faktiskt. Jag blev vuxen helt enkelt och en mästare på att fightas för våra rättigheter. På kuppen blev jag utbränd och sjukskriven, vilket inte är särskilt ovanligt när det finns sjukdomar och handikapp i familjen.

Jag hade förvandlats från en oskyldig ung vuxen till en ansvarstagande förälder, en lejoninna som man absolut inte skulle försöka sätta sej på. Jag var och är inte rädd att ta strid för det jag tror på och vet är rätt. Oftast är det en bra egenskap, men ibland blir man trött ända in i själen.

En dag ganska nyligen upptäckte jag att krigen var slut. Killarna är på gränsen till vuxna och får numera ta sina egna strider. Klart jag hjälper dem om de behöver, men striderna är numera deras egna och de måste ta sina egna beslut och stå för dem. Jag är inte längre mamma till minderåriga barn, jag har inte längre skyldighet att klampa in i deras liv och skydda dem eller reda upp saker. Jag har inte ens rätt att göra det!

Nu börjar en tid med att vänja sej vid att barnen inte längre är barn utan vuxna och att bägge måste ta ansvar för sina egna handlingar och liv. Nästa fas i mitt liv börjar och då tar jag med mej allt jag lärt mej av livet innan. Jag kan inte återgå till att vara en oskyldig ung vuxen, nu är det ett liv som erfaren fd småbarnsmamma som gäller. Jag delar gärna med mej av mina erfarenheter och kan ställa upp för den som behöver, men jag måste inte. Jag måste ingenting längre, mer än att ta hand om mej själv. Den enda skyldighet jag numera har är att ge mej själv ett så bra liv som möjligt och finnas där för barnen om de och jag vill.

Att förändras från den oskyldiga ungdomen, till den ansvarstagande mamman och nu till en erfaren självständig kvinna är en ganska häftig utveckling. Att känna hur varje period satt spår och lärt mej enormt mycket, som jag nu kan dela med mej av till den som vill. Att bli vuxen är det svåraste som finns, man åker på många smällar på vägen. Att vara förbi småbarnsåren är otroligt skönt, man får tillbaka sin frihet på nåt sätt. Ansvarsåren är över, nu är det bara jag! Jag överlevde och blev en bättre människa. En människa som jag kan leva och trivas med resten av livet.

Det nya livet börjar i 40-årsåldern… det hade jag nog inte trott som 20-åring. Jag är såååå tacksam att jag fick barn tidigt, nu har jag resten av livet på mej att göra massor med saker bara för mej. Detta handlar inte om egoism, utan om att uppdraget är slutfört 🙂

En riktigt skön dag!

april 27, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Den här helgen skulle Junior vara i Västerås på simtävlingar. Jag skulle bädda rent i hans säng och sen sova i hans rum två långa och snarkfria nätter. Blev det så? Inte alls… som vanligt rasade vår planering ihop som ett korthus.

Junior kom hem i torsdagskväll och sa att han hade ont i halsen. Den ömma moderna (jag!) kände den 18-årige sonen i pannan och konstaterade att han var ganska mycket varmare än vanligt. Å när min son avstår från en träning, då är det riktigt illa! Både han och jag insåg att den där tävlingshelgen inte längre var aktuell. Han skulle vara hemma i sin mammas vård hela helgen.

Så idag har en del av dagen tillbringats i solstolen. Att-göra-listan var helt tom och solen kom ju faktiskt till Tumba idag och värmde otroligt skönt på förmiddagen. Vi tog en liten promenad ner till centrum för att kolla in en bakluckeloppis och köpa lite godis till kvällen. Godis i sonens ögon är vindruvor och chokladmousse… han är inte riktigt som andra kan man väl säga.

Martin har servat oss med lunch och middag medan vi antingen har legat ute i solen eller inne i soffan. Detta har vi varvat med att kolla på tv, vi har massor med grejer inspelade som vi kollat ikapp. Martin har fixat sin deklaration också och jag har faktiskt jobbat lite. Men mest har jag följt doktorns order och vilat.

Nu kände jag att jag var tvungen att röra lite på mej, men jag fick inte följa med Martin ut och gå. Jag kan inte gå så fort som han vill än, så då får jag snällt stanna hemma. Alltså tog jag en tur på löpbandet istället och tillsammans med femteklassarna på tv gick jag fyra kilometer. Nu kan jag gå lite snabbare, så 45 minuter tog det och det gjorde inte ont alls. Mitt ena ben har känts lite konstigt sedan operationen och då hjälper det att röra på sej.

Nu blir det mer tv och lite av den där chokladmoussen som Junior rört ihop. Jag ska bara ha lite, den är så fet att jag blir illamående om det blir för mycket. Men lite vill jag allt ha 🙂

Ha en riktigt mysig lördagkväll, vad ni än gör!

Gästbloggare Stoffisen om Lycka!

april 27, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Lyckan kommer. Lyckan går.
Men minnen består.

När jag fick
detta ämne av Marlene fick jag svettas lite. Det är inte ett enkelt ämne
att skriva om för lycka är så oerhört olika för alla. Åtminstone vad
lycka innebär, men känslan av ruset som går genom kroppen är detsamma
för oss alla. Det inbillar jag mig.

Lycka. Vad är lycka?
När
jag var liten hade jag inte samma referensramar om vad lycka var. Allt
var så enkelt, och att få ett klistermärke hos tandläkaren gjorde min
dag. Ibland hela veckan. Idag är det tvärtom. Jag vet att detta
klistermärke är ett sätt för tandläkaren att belöna att man har varit
duktig, och att man ska uppfatta besöken som något roligt. Som att
smärtan när man lagar ett hål ska vara helt okej för att klistermärket
blir som ett plåster på såret.

Jag har en förmåga att dela in
lycka i olika fack. Det finns en lycka som tillfällig och en lycka där
du känner att du har upplevt ett extas i kroppen. Båda är lika viktiga
för mig men skillnaden är ganska markant.

Jag tänkte att vi ska prata om den lycka som infinner just nu.
Den
enkla lycka som inte behöver så mycket kraftansträngning. Nämligen
lyckan att låta allt som är omkring falla in i en dimma och istället
låta nuet tala. Ett glas rosévin, en dator, ett tänt ljus och musik i
lurarna. Så är min verklighet as written. Jag har inte några större krav
utan kan istället låta allt som är en välbefinnande känsla samlas vid
mitt matbord.

L.Y.C.K.A! Ja, det är ett ämne som inte alls är
enkelt men för mig infinner sig den exalterande känslan när jag får
uppleva att mina drömmar blir verklighet, eller när man bara ler fånigt
över en händelse så att det nästan blir pinsamt.

Jag tror att
det finns många ingredienser för att man ska uppnå lycka. Vi människor
är flockdjur och vi behöver alla en bekräftelse på att vi finns. Att
någon bryr sig, att vi har en axel att luta mot och att vi når delmål i
våra liv. Jag kan gråta inombords när jag vet att vissa människor inte
kan uppleva denna sanna lycka. Som kämpar i motvind där alla tvärkast
blir som ett enda stort nederlag. För så har vissa människor det, och
den inre stressen är en riktig ”Lyckobov” Jag har varit där själv, och
vet vad jag pratar om.

Man har allt, men ändå inte lyckan.
Att
kämpa sig upp från inget till något är den sanna lyckan. Det är då man
får en känsla att man finns, kan dela med sig av kärlek och allra minst
vara stolt över sig själv. Ens lycka är till låns. Om du inte vårdar den
så faller den bort lika snabbt som när en vacker rabatt blir täckt av
snö när vintern kommer.

Kärlek! Det kanske ni som läser min blogg
många gånger har sett i mina inlägg? Då menar jag orden och inte
känslan. Det finns en anledning. Kan man ge kärlek, och sedan ta emot
kärlek då blir man stor. Man blir lycklig!

Så nej jag tror inte att det lilla i vardagen ger den ultimata lyckan.
Det
är de som får känna av olycka och sedan vända det till Lycka som
förstår vad det innebär att känna detta på en djupare plan. Uppskatta
varandra för det ger i sin tur kärlek och det går hand i hand med den
själsliga lyckan.

Evighetsåttan.
What goes around – comes around!

Ha en underbar dag
/Stoffisen

Gilla gärna min Facebookgrupp

Man kan ju inte göra nåt alls!!!

april 26, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Här har jag chansen att följa doktorns order och faktiskt vara helt sjukskriven idag och bara göra ingenting. Då var min plan att sitta i solen hela dagen och få lite färg på näsan och vad händer då? Jo soljäkeln springer och gömmer sej!!! Det är ”story of my life” lixom…

Så istället för att snällt sitta i solen och vila har jag tillsammans med Senior veckohandlat. Han har lydigt följt mej i affären och tagit allt jag pekat på och sen burit in kassarna i bilen och in från bilen till köket. Jag kunde iaf köra själv idag 🙂

Senior har också gått ut med hunden och lastat in en tvätt. Nu ska vi fixa kycklingwraps tillsammans innan han åker och jobbar. Lite pli har jag på di små barna 🙂

Men jag måste ändå säga att jag mår oförskämt bra nu. Det var alltså i måndags som jag opererades och jag jobbade redan i tisdags. Det har varit lite knepigt att sitta, men så länge jag sitter still eller står upp har allt varit ok. Problemet har varit när jag varit tvungen att lyfta häcken från stolen för att tex hämta något. Martin har försökt att göra sånt åt mej, men inte alltid hört när jag ropat eller helt enkelt inte funnits tillgänglig för att hjälpa mej. Men det har funkat ok, och idag är jag ju ledig.

Så här fyra dagar senare är smärtan i stort sett borta. OM jag inte sätter mej på fel sätt eller underlaget är hårt. Jag är väldigt färggrann i ljumskarna och det stramar lite i stygnen, men jag kan röra mej ganska ok ändå. Det svåraste just nu är att komma ner på huk och att sätta på sej strumpor och skor. Åsså det där med att inte bära… att tänka sej för hela tiden är ju så himla svårt! Och att inte spänna bäckenet… jag hade ingen aning om hur mycket man inte kunde göra om man inte ska anstränga bäckenet. Testa själva får ni se!

Man kan inte trycka på när man är på toa eller sträcka sej efter något, man kan inte böja sej eller gå med hunden, man kan inte resa sej eller byta ställning i sängen. Man kan sjutton i mej knappt göra nånting!!! Och så ska jag ha det minst en vecka till och sen ta det lugnt ytterligare två veckor… jösses…

Det var lixom därför jag skulle sitta i solen idag, det kan jag göra preciiiis hur länge som helst utan att lyfta ett enda finger. Å då kom den där jäkla Murphy och störde… så efter lunch blir det soffläge och kolla på nåt inspelat. Sen blir det nog en långsam promenad på löpbandet till kvällen.

Snälla ge mej sol!!!

Nästan lite generad…

april 25, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland slumpar jag runt bland alla bloggar som finns i cybervärlden. Jag börjar hos någon jag känner, klickar runt på länkar som kompisen har och fortsätter sedan vidare till kompisar kompisar osv. Rätt vad det är så hittar man sej själv som favorit hos någon som man inte känner och då får man en liten glädjeboll i magen och blir nästan lite generad 🙂

Det är en häftig känsla att någon gillar det man skriver så pass mycket att de vill rekommendera en till andra. En konstig känsla också… vem är det egentligen som läser min text? Varför? Hur har h*n hittat hit? Vad har jag egentligen skrivit om? Borde jag tänka mej mer för när jag skriver? Är jag för öppen? Tankarna snurrar runt, men mest av allt blir jag otroligt stolt!

Jag blev rekommenderad att starta en grupp på Facebook till bloggen och även där blir jag förvånad när det trillar in folk som jag inte har en aning om vilka de är. Hur i hela friden har de hittat hit? Min blogg är ju inte jätte stor… Men jag blir glad som ett barn på julafton för varje gilla-tryckning jag får. Så gilla du med 🙂

Å nu börjar jag få lite folk som följer mej på Twitter också. Jag skriver inte så mycket där, men någon gång per dag blir det. Några ord om precis vad som helst och ingenting. Häng med där också om ni vill!

Det kanske är så att mitt ganska otypiskt svenska sätt att presentera mitt liv går hem hos folk. Jag är stolt över mitt liv och nöjd över hur jag har det. En ”riktigt” svensk ska ju gnälla och vara missnöjd…. har jag hört… Jag är otroligt nöjd och stolt över hur väl jag lyckats som både ensamstående morsa till två välartade unga vuxna och numera sambo med en man som älskar mej mer än något annat. Jag har ett bra liv och det beskriver jag helt utan krusiduller. Tydligen funkar det. Annars hade jag inte haft några läsare eller fått inbjudningar till kuliga event.

Tack vare bloggen har jag fått ett helt gäng nya vänner, en del har jag träffat – en del ser jag fram emot att träffa. Just nu är det lugnt med ”hatkommentarer”, just nu är alla bara trevliga. Men visst kommer det förbi ett och annat surkart och skriver något elak, men nu var det länge sen. Då säger jag bara som Stampes mamma ”har man inget snällt att säga kan man hålla tyst”.

Bloggen ger mej alltså en hel del och jag är stolt över hur den har utvecklats. Tack alla ni som läser! Lämna gärna ett litet fotavtryck, så jag vet vilka ni är. Å ni som läser den genom Iphone och inte kan kommentera kan gå med på FB-sidan och kommentera där 🙂

Ha en riktigt fin dag allihopa!

Ett par dagar senare…

april 24, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är väldigt trött idag, men har inte alls lika ont som igår. Att åka iväg på blogglunchen igår var väl kanske inte det smartaste jag har gjort, särskilt inte när jag skulle jobba efteråt. Men ibland måste man göra kul grejer trots att det kanske ligger lite fel i tiden.

Jag har alltså betydligt mindre ont nu och så länge jag står eller går så funkar allt helt ok. Att sitta är värre, särskilt om det jag sitter på är hårt eller formgjutet. Bilstolen är ett tortyrredskap och jag kan inte köra själv riktigt än. Så Martin kommer hem tidigare idag så han kan köra oss till jobbet. Men gå kan jag alltså, så jag ska nog testa löpbandet lite senare. Jag ska bara gå, väldigt långsamt… ingen har trots allt dött av en promenad. Jag ser ut som en sjöjungfru just nu, går tätt ihop med benen och lixom skrider fram 🙂

Allt går väldigt långsamt överhuvudtaget idag. I morse såg jag en efterlysning från UR där man sökte en familj som har erfarenhet av funktionshinder. Jag slängde iväg ett mail där jag berättade om vår lite annorlunda familj och det tog nog bara två minuter så ringer radion upp. Jag satte mej i solen med Baileys och pratade länge med killen i telefon. Nu får vi se om vår galna familj passar in i deras programserie som ska gå under hösten.

Nu ska jag ta en liten tupplur tror jag… ögonen börjar gå i kors och ska jag orka jobba senare så måste jag nog vila en stund först. Hoppas ni har en fin dag i solen!

Bondelunch med nyfunna släkten

april 23, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det jobbigt och tråkigt, idag var det gott och roligt! Martin och jag var inbjudna av Hero Kommunikation på blogglunch för att smygtitta lite på webprogrammet ”Få en bonde på köpet” och avnjuta en lunch med enbart svenska råvaror.

Alex Schulman presenterade programmet som bla Anders Timell och Pernilla Wahlgren var med i, en av bönderna var också med. Den stackars bonden hade man tryckt ner i en kundvagn, men det tog han med stor humor.

Allt går ut på en enda grej och det är att få oss konsumenter mer medvetna om vad det egentligen är vi köper och äter. Vart kommer grejerna ifrån? Är det verkligen svenska produkter bara för att det låter så på namnet? Nu finns det en app som man scannar varorna med och som direkt talar om hur det står till med ursprungslandet. Allt för att vi ska handla mer svenska varor och gynna våra svenska bönder. Bra va?

För mej var där ett syfte till när det gällde den här lunchen. Jag ville få chansen att träffa och prata med Pernilla Wahlgren. Och då inte pga henne kändisskap, utan pga av vårt släktskap. Jag fick veta för några år sedan att vi faktiskt är släkt och detta ville jag nu både prata med henna om och visa vårt släktträd för. Å visst fick jag det! Innan lunchen hälsade jag bara och sa att vi måste prata. Efter lunchen pratade vi mer, tittade på släktträdet och tog bilder. Jag misstänker att vi kommer att höras mer. Vi är väl tiomänningar eller nåt… 🙂

När vi skulle gå fick vi varsin gigantisk goodiebag. Där fanns olivolja, ost, knäckebröd, flingor, mjöl, dricka, korv, pålägg och en massa annat. Och vi fick ju alltså inte bara EN utan TVÅ!!! Å jag får ju inte bära…. så där fick Martin kånka iväg med våra kassar plus väskan med dator och jobbgrejer. Jaja…

Dagen var faktiskt helt galen från början till slut. När vi kom till Mood och stod och väntade på en kompis, kom tidningen Metro fram till oss och ställde några frågor. Så imorrn eller nåt kommer vi att vara med i Metro med bild och allt. När vi kom in på eventet är fotografen en av Martins jobbarkompisar från praktikplatsen… så det var lite galna världen idag, men kul!

Nu har jag ganska ont, men är otroligt nöjd med dagen. Jag mår mycket bättre idag och är glad att jag orkade ta mej iväg till blogglunchen. Och om jag mår bättre idag, så kommer det att vara ännu bätre imorrn. Men då är jag ledig ända fram tills jag ska jobba klockan 16. Så skönt!

Intressant…

april 23, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… å lite sorgligt är det när jag berättar om min operation och nästan alla mina tjejkompisar säger ”så nu slipper du stå med benen i kors när du nyser?” Många har alltså samma problem som jag och lika många har inte sökt hjälp eller är ens medvetna om att hjälpen finns. Jag hoppas verkligen att min öppenhet om detta ska få fler att våga be om hjälp och sedan precis som jag få chansen till ett bekvämare liv. Man ska inte behöva lida i onödan! Man ska inte behöva stå med benen i kors när man nyser. Faktiskt! 🙂

Idag mår jag mycket bättre! Visst gör det ont, men nu kan jag iaf röra benen med vilja istället för att lyfta dem med händerna dit de ska. Alltid nåt. Jag mådde så pass bra när jag vaknade att jag tog en dusch och sedan lät Martin lägga nya förband på mej. Sen drog vi in till stan på blogglunch. Om den ska jag berätta senare, när jag kollat igenom alla bilder och har lite mer tid. Då ska berätta hur glad Pernilla Wahlgren blev när hon fick veta att vi är släkt 🙂

Nu ska jag plåga mej en stund genom att sitta några timmar på en rätt obekväm stol. Man måste ju jobba också… Så vi hörs senare, då får ni veta allt om Blogglunchen!

Har blivit lite problem…

april 22, 2013 Marlene Kommentarer 1 kommentar

När en läkare säger så, blir man inte särskilt lycklig… men vi tar det från början:

Idag var det alltså dagen O som i Operation. Strax efter 7 i morse skrevs jag in på avdelning 15 på Södertälje sjukhus. Jag fick till och med samma säng som senast, ett gott tecken kanske? Sköterskan sa att jag var inbokad till 9.20, så jag skulle alltså få vänta i två timmar ungefär. Vid 8.40 gick jag och bytte om till de ubersexiga sjukhuskläderna och gjorde mej redo.

Inget hände och klockan blev 10.20… vid 11.20 kom den opererande läkaren upp till avdelningen och pekade på två av oss fyra som låg där. ”Ni två ska göras samma operation och vi har stött på två problem. Det första var ett akutfall som tog tid” Detta kunde jag och den andra patienten förstås ursäkta, men sen kom det… ”Nästa problem är att vi bara har ett operationsset kvar och vi ska göra två operationer. Den av er som frivilligt avstår från operationen idag kompenseras med 1500 kr, annars får vi singla slant” Va? Vaddå? Då bröt jag ihop.

Här har jag haft ångest i flera veckor och planerat halva mitt liv för den här operationen. Jag tänkte minsann inte åka hem förrän den var gjord! Ungefär detsamma sa den andra tjejen och där låg vi… Läkaren gick ut och kom tillbaka några minuter senare och kunde då meddela att man skickat efter ett sett från Huddinge Sjukhus som skulle komma med taxi. Under tiden skulle man operera… MEJ!!! Det kanske finns en gud trots allt? Snacka om lättnad och att 10 kilo föll från axlarna.

Sen gick det snabbt. Kissa, i med lite piller, ner till operation, in med infart i armen, smärtstillande och sen var allt igång. Jag var ungefär så lullig som när man tagit 2-3 glas vin i snabb takt. Alltså pratbar, men lite lätt avtrubbad och MYCKET bedövad och smärtstillad. Läkaren gjorde ett (eller flera, har inte så mycket koll) snitt under urinröret där ett band fördes in för att hålla urinröret på plats. Bandet drogs sedan igenom en massa ligament mot vardera ljumske och fästet med stygn i ljumsken. Detta tog kanske en kvart och vi pratade och hade ganska trevligt allihopa.

När allt var klart åkte jag direkt upp till avdelningen där mamma väntade och jag fick te och en massa annat att dricka. När benen bar fick jag mer te och mackor och sen började väntan på att blåsan skulle börja fyllas. När jag tyckte att det var dax att gå på toa mättes innehållet i urinblåsan med ultraljud, sen gjordes samma sak när jag kissat. Allt för att se att systemet fungerade och det gjorde det 🙂

Sen kunde vi sakta gå till bilen, för att åka hem. Nu började det göra ont… vart efter vi närmade oss hemmet tilltog ontet och när jag väl intog soffan gjorde det jäkligt ont. Två värktabletter och en myshund senare somnade jag på soffan och när jag vaknade började familjen trilla in. Nu är det helt ok, så länge jag sitter still. När jag rör mej känns det som en REJÄL träningsvärk som av ett hårt benpass helt ouppvärmd efter flera års vila. Jag kan helt enkelt inte röra benen utan att ljumskarna tar livet av mej. Så jag halvligger i soffan och ger familjen order. Men av själva operationssåret eller bandet känner jag ingenting.

Det var ju eftervården jag var mest fundersam över och nu gäller följande: Jag får gå (så fort jag mår bra) hur mycket som helst. Jag ska ta det rejält lugnt i två veckor och får inte träna, cykla, rida, bära tungt, bada eller ha sex på fyra veckor. Stygnen trillar bort av sej själv och jag ska ha ett telefonmöte med läkaren om två veckor.

Så nu är den här ångestladdade dagen över! Imorrn väntar roligare saker, då ska jag på blogglunch 🙂

I bästa fall…

april 22, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… har jag nu kommit tillbaka upp på avdelningen efter min operation.

Jag hoppas att allt har gått bra och att det inte gör allt för ont.

Vi hörs när jag kommer hem och kan sitta en stund 🙂

Klart!

april 21, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Då är nog det mesta fixat inför morgondagens ”äventyr”.
Sista tvätten är hängd, vi har storhandlat (tröstchoklad är inköpt), hemmet är ok städat och ikväll ska jag ta den obligatoriska operationstvagningen med allt vad det innebär… Sen är jag redo, tror jag…

Imorrn kl 7.15 ska jag skriva in mej på avdelningen, få droppnål och sexiga kläder. Sen får vi se när jag körs ner till operation. Eventuellt kommer min mamma att följa med mej dit redan på morgonen och stanna tills jag är klar. Förra gången fick jag skjuts dit och blev hämtad när allt var klart, så det blir en ny erfarenhet att ha sällskap. I bästa fall är jag hemma igen innan lunch.

Jag ska alltså fixa en, vad man tror är, gammal förlossningsskada. När jag fick någon av killarna 1993 eller 1995 måste mitt urinrör släppt från en muskel och det har jag alltså inte kollat upp förrän nu. Visst har jag känt att något varit fel, men problem med de ”nere regionerna” tas inte riktigt på allvar och man vill inte propsa på något med risk för att bli till åtlöje. Men jag hade alltså rätt och fick operation (sk TVT) beviljad direkt när jag väl tog hjälp, 20 år senare… hur korkad får man va att vänta så länge???

Det enda jag vet är att man ska sätta ett band under urinröret för att hålla det på plats och att ingreppet tar ca 15 minuter. Sen är det totalt lugn som gäller några veckor och en rejäl smärta. För att inte bara fokusera på operationer, ont och stillasittande har jag tackat ja till en blogglunch på tisdag. Oavsett hur jag mår och hur ont det gör, så är det bra att ha något skoj att se fram emot. Det är mitt sätt att ignorera allt läskigt som ska göras och smärtan som ska komma. Läskigt imorrn, kul i övermorrn!

Nu håller jag tummar å tår att allt ska gå bra och bli precis så bra som alla säger. Snart kan jag gå långa promenader utan att bli kissnödig, shoppa loss i köpcentrum utan att leta efter toa och nysa/hosta utan att korsa benen 🙂

Tänk på mej lite extra imorrn så hörs vi när allt är över!

Att gilla det man ser

april 20, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I solen idag

Hade jag haft bättre självkänsla så hade jag gått med högt huvud idag och tyckt att jag är jättesnygg. Idag har vi nämligen haft städdag här i området och då träffar man många av grannarna som legat i ide över vintern. Vissa var inte med vid förra årets städdag och många träffade jag inte ens under förra sommarhalvåret. Därför var kommentarerna om mej och min vikt väldigt många och då vet inte ens hälften av dem vad jag jobbar med.

”Men guuud vad smal du har blivit!”, ”Jösses vad liten du är!”, ”Hur mycket har du gått ner egentligen?” Ingen sa ett enda skvatt om att jag klippt av mej håret, allt handlade om vikten. För en del är det alltså 9 kg sedan de såg mej, andra bara 2-3 kg. Men eftersom jag nu motionerar ganska mycket, så har ju kroppen omformats och ”tightats” till en del.

I dagsläget väger jag 61,5 till mina 156 cm. Jag har alltså ett BMI på strax över 25 och räknas fortfarande som överviktig. Jag gillar inte det jag ser i spegeln, det är fortfarande lite för mycket mage och rygg. Jag vägde 60,4 innan jul och det är första målet att komma tillbaka dit, sen vill jag ner till 58 till att börja med. Varför? Jo, för att det var en vikt jag trivdes med och kunde hålla utan några större problem. Men det får ta den tid det tar. Nu vet jag ju att jag kommer att vara väldigt stillasittande några veckor.

Jag ser på bilder att jag ser helt ok ut, med kläder på… men när jag ser mej själv utan kläder är det en helt annan sak. Och jag vill gärna trivas med hela paketet, inte enbart med kläder på. Jag vill inte bli pinnsmal, bara få en hälsosam vikt till min längd och kroppsform. Det handlar om att trivas med sej själv, gilla det man själv ser och må bra. INTE om vad andra ser, tycker och säger!

Visst är jag glad för alla kommentarer, samtidigt som jag hoppas att de ser annat än vikten hos mej. Jag skulle också vara glad om detta motiverade andra att tag i sin egen vikt, nu när de ser att det faktiskt går och att man kan göra det på lång sikt utan att krångla till det. Det behöver ju inte gå så snabbt med allt… Vi får väl se. De frågade ju hur jag gjort och jag säger som alltid; mindre portioner och mer promenader fixar det mesta. Kanske kanske har jag sått nåt frö 🙂

Hur som helst så börjar jag se ok ut i mina egna ögon, snart så…

En miljon pensionärer…

april 19, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Här har det gått i ett idag!

Jag kom iväg till Ica Maxi vid 11 och det var jag och ungefär en miljon pensionärer. Jag har nog aldrig sett så många 65+ samtidigt, alla skulle tydligen handla idag. Å självklart var jag den som fick kundvagnen med puckade hjul… det funkade bra tills jag kom igenom halva butiken ungefär, där låste sej ett av framhjulen och sen var det halvt omöjligt att komma framåt. Vad gör man då? Ja, inte går man ut och byter vagn iaf, det är lixom bara att streta på och ta sej igenom på nåt sätt. Ska man se positivt på saken, så fick jag iaf extra motion 🙂

Jag var supersugen på godis och köpte hela fem bitar; tre lakritsdumle och två sockerbitar. Allt trycktes i med välbehag på hemvägen i bilen. Väl hemma blev det att plocka ur kassarna, hänga en tvätt och äta lunch. Sen dammsög jag hela nedervåningen, flyttade soffor och städade av bakom alla möbler. Dammtorkade hyllor och rensade ur en massa gamla postorderkataloger. Så nu vet jag att det är rent! Mellan regnskurarna gick jag en sväng med Baileys och sen röjde jag uteplatsen på skräp.

Rätt vad det var så kom en stor bil från UPS och parkerade utanför. Föraren bar på ett stort paket och jag blev väldigt förvånad. Vad i hela friden var detta? Vi väntade väl inget… men så kom jag på det! Det var tröjorna som vi beställde i söndags, som otroligt nog redan var färdiga. Levererade direkt till dörren och allt. Det är alltså tröjorna som vi och våra medlemmar ska ha när vi springer Vårruset. Snacka om att det gick fort! Fina blev de också 🙂

Senior och jag åkte iväg till sopen med skräpet och tog vägen förbi centrum på vägen hem för att hämta ett paket. Väl i centrum vann han en baguette, så den får bli extra tillbehör till middagen ikväll. När vi åkte hem från centrum hamnade vi mitt i en krock. Ja, alltså… vi var inte inblandade, men tre bilar brevid oss hade precis krockat och stod i vägen. Så Senior ringde Polisen och var på så sätt en god medborgare. Vi kunde inte stanna för då hade vi också stått i vägen, men vi såg att alla såg ok ut även om en av bilarna aldrig kommer att kunna köras något mer…

En himla massa har jag alltså fått gjort idag. Nästan alla tvättkorgar är tomma, tvätten är vikt och utplacerad till var och en att lägga in i garderoberna. Allt skräp är borta från uteplatsen och hela undervåningen är dammfri och skapligt i ordning. 8600 (5,5 km) steg har jag tagit hittills, men det kommer att bli många fler. Jag står nog på löpbandet under hela Lets Dance, så det borde bli 6-7 km till. Sen ska det väl vara sjutton om det inte syns på vågen på söndagmorgon. Jag byter vägdag eftersom jag inte har lust att väga mej kl 6 på måndag.

Ha en fin kväll everyhopa!
Glöm inte att gilla min sida på Facebook 🙂