Nästan lite generad…

Nästan lite generad…

Ibland slumpar jag runt bland alla bloggar som finns i cybervärlden. Jag börjar hos någon jag känner, klickar runt på länkar som kompisen har och fortsätter sedan vidare till kompisar kompisar osv. Rätt vad det är så hittar man sej själv som favorit hos någon som man inte känner och då får man en liten glädjeboll i magen och blir nästan lite generad  🙂

Det är en häftig känsla att någon gillar det man skriver så pass mycket att de vill rekommendera en till andra. En konstig känsla också… vem är det egentligen som läser min text? Varför? Hur har h*n hittat hit? Vad har jag egentligen skrivit om? Borde jag tänka mej mer för när jag skriver? Är jag för öppen? Tankarna snurrar runt, men mest av allt blir jag otroligt stolt!

Jag blev rekommenderad att starta en grupp på Facebook till bloggen och även där blir jag förvånad när det trillar in folk som jag inte har en aning om vilka de är. Hur i hela friden har de hittat hit? Min blogg är ju inte jätte stor… Men jag blir glad som ett barn på julafton för varje gilla-tryckning jag får. Så gilla du med  🙂

Å nu börjar jag få lite folk som följer mej på Twitter också. Jag skriver inte så mycket där, men någon gång per dag blir det. Några ord om precis vad som helst och ingenting. Häng med där också om ni vill!

Det kanske är så att mitt ganska otypiskt svenska sätt att presentera mitt liv går hem hos folk. Jag är stolt över mitt liv och nöjd över hur jag har det. En ”riktigt” svensk ska ju gnälla och vara missnöjd…. har jag hört… Jag är otroligt nöjd och stolt över hur väl jag lyckats som både ensamstående morsa till två välartade unga vuxna och numera sambo med en man som älskar mej mer än något annat. Jag har ett bra liv och det beskriver jag helt utan krusiduller. Tydligen funkar det. Annars hade jag inte haft några läsare eller fått inbjudningar till kuliga event.

Tack vare bloggen har jag fått ett helt gäng nya vänner, en del har jag träffat – en del ser jag fram emot att träffa. Just nu är det lugnt med ”hatkommentarer”, just nu är alla bara trevliga. Men visst kommer det förbi ett och annat surkart och skriver något elak, men nu var det länge sen. Då säger jag bara som Stampes mamma ”har man inget snällt att säga kan man hålla tyst”.

Bloggen ger mej alltså en hel del och jag är stolt över hur den har utvecklats. Tack alla ni som läser! Lämna gärna ett litet fotavtryck, så jag vet vilka ni är. Å ni som läser den genom Iphone och inte kan kommentera kan gå med på FB-sidan och kommentera där  🙂

Ha en riktigt fin dag allihopa!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.