Mitt ”Varför”
Idag firar jag fem år av en av de största och viktigaste förändringarna i mitt liv. Högst upp på topplistan av livshändelser är förstås barnen, sedan kommer min tid i Afrika och att jag träffade Martin – men sen kommer min bröstförminskning. Min stora anledning till att gå ner i vikt, för att må bättre resten av livet.
Många strävar efter stora bröst, vi som får det naturligt är kanske inte riktigt så nöjda som man kan tro… för mej var de mest i vägen och hindrade mej från att göra saker. Jag hade stora bröst redan som 10-åring och blev redan då kallad för Dolly Patton. Killarna tyckte att det var fritt fram att klämma och gjorde det dagligen. Vad gör man som liten tjej på 150 cm när killarna tar sej friheter? Ingenting faktiskt. Inte förrän lite senare, när jag blev intryckt i ett skåp i högstadiet – då fick jag nog, slog mej fri och knäade en av mina plågoandar så han kräktes. Det var min revansch.
Jag avskydde mina bröst! Jag ville springa och träna, men fick ha dubbla behåar för att det inte skulle skumpa för mycket och göra ont. Jag var förmodligen lyckligast i världen den dag jag fick godkänt för att göra operationen och på operationsdagen var jag inte ett dugg orolig – jag såg bara mitt nya liv framför mej. Det ska väl sägas att det inte är någon enkel match att få operation, det är en mängd kriterier som ska uppfyllas. Bla vikten. För att få operationen bekostad av landstinget får man inte ha ett BMI över 25, det var där Viktväktarna kom in i bilden. Det stora målet med viktminskningen var att få den där operationen! Å jag lyckades 🙂
Vi har alla ett ”Varför”, mitt var kanske lite ovanligt – men jag vet att många skulle vilja göra en bröstförminskning. När jag gjort min operation, ändrades mitt ”Varför” – numera vill jag hålla min vikt men bli starkare. Så visst kan man ha flera mål och det kan även ändras med tiden. Och när jag väl nådde mitt stora mål kunde jag ju nå fler, det ena ger det andra kan man väl säga.
När jag vaknade efter operationen kunde jag inte sluta le, jag var så lycklig. Ni kan läsa det mesta om ingreppet HÄR och även se bilder. Mitt stora problem var borta, jag skulle inte längre behöva bemöta dräglande män som frågade om de fick känna – jo, sånt hände faktiskt… inne på ICA… med deras döttrar närvarande… Jag hade inte ont en sekund efter operationen och har sedan dess kunnat röra mej obehindrat, sluppit värk i axlar och rygg, sovit gott på mage och haft vilka kläder jag velat. Ett helt nytt liv faktiskt!
Om du tycker att din stora bröst hindrar dej i livet så är jag den första att rekommendera operation. Det är svårt att komma igenom nålsögat för att få det bekostat av landstinget, men så värt kampen! Men första kriteriet som det inte ruckas på är det där BMI 25. Väger du mer så är det detta du ska sikta på först och sedan be om remiss. Det kan ju verka larvigt med en viktbegränsning, men det är ju faktiskt så att de flesta med övervikt får en alldeles lagom kupa om de blir normalviktiga. Dessutom är operationen säkrare vid normalvikt. Och står många i kö, så är det klart man måste ha vissa begränsningar och kriterier. Väljer du däremot att bekosta hela kalaset själv, så är det bara att göra – då finns inga begränsningar alls tror jag. HÄR kan ni se och läsa ALLT om kriterier, läkarbesök, operationen, eftervård och folks reaktioner mm.
Så här fem år senare kan jag bara konstatera att detta var något av det bästa jag gjort för min hälsa och jag delar gärna med mej av min resa. Idag passar mina bröst ihop med resten av min lilla kropp. Är man 156 cm ska man inte ha en E-kupa, kroppen mår inte bra då. Ni som följer mej på instagram @marlenerinda ser hur aktivt mitt liv är numera, helt annorlunda mot för bara fem år sedan.
Det var med Viktväktarna jag gick ner i vikt och det är även med dem jag håller vikten. Här finns det mesta om hur VV fungerar. Maten jag ätit och fortfarande äter finns på Du i Fokus, blandad kost – inga konstigheter. Mina veckomenyer hittar ni HÄR. Jag brukar säga att ni ska höra av er om ni har frågor och det gäller såklart nu med! Fråga på bara 🙂
Men jag kom i mål och idag firar jag alltså 15 år som Guldmedlem. Det har aldrig varit lätt att hålla vikten, men de första 6 åren lyckades jag iaf hyfsat. Alla går upp och ner i vikt, det beror på tid i månaden, livssituation, vilken mat man ätit, sömn osv. Man står aldrig helt still, det kan skifta flera kilo bara över ett dygn – men jag höll mej iaf hyfsat på samma vikt. Sen blev jag sjuk.
Jag har alltså varit viktväktare i 19 år, guldmedlem i 15. Hur orkar man, tänker ni säkert. Vad har man för val, tänker jag. Jag vill inte vara tjock, otympligt och trött. Jag vill orka, trivas med mej själv och kunna ha vilka kläder jag vill. Jag är inte supersmal, jag har satt min målvikt 2 kg under bmi25. Jag är hälsosam, det räcker för mej. Särskilt nu när alla mina läkare säger att det är säkraste vägen för att hålla undan den cancer som jag med största säkerhet kommer att få. Jag måste helt enkelt hålla en hälsosam vikt för att hålla mej frisk, vad är väl en större morot än det?
Jag har inget standardknep, men har hittat mitt sätt. Dock tror jag väldigt mycket att tänka just på hälsan, det ger så mycket positivt på vägen. Och att se viktresan som något man gör för resten av livet. Viktnedgången är bara en liten del av resan, det härliga kommer efter – men det svåra också. För svårt är det! Men jag ger mej aldrig 🙂
