23 år sedan den bästa dagen i mitt liv!

23 år sedan den bästa dagen i mitt liv!

Igår fyllde min förstfödde 23 år. Det betyder att det var 23 år sedan den bästa och lyckligaste dagen i mitt liv. Inte för att jag älskar att föda barn precis, utan för att jag drömt om att bli mamma sedan 11-12-årsålder. Den lille sonen var enormt efterlängtad, att jag nästan dog på kuppen gjorde inte särskilt mycket alls.

Jag var lika gammal då som sonen är idag, något halvår äldre om man ska vara noga. Jag hade en fast relation med sonens pappa sedan 9 år tillbaka, vi var gifta och hade hus. Allt var alltså frid och fröjd. Sonen var förstås den finaste bebis som kommit till världen, med sina gyllene lockar och trubbiga lilla näsa. Han var perfekt! Men han var inte som andra… å ganska snart började jag fundera på om det faktiskt kanske var något fel…

Som förstagångs mamma blir man idiotförklarad av de flesta, men framförallt av sjukvården. Så när jag redan på hembesöket av barnmorskan frågade om några saker fick jag känslan av att vara till besvär. När jag tog upp samma saker vid nästa besök blev jag bemött med himlade ögon och suckar… även barnläkaren gav samma reaktion. Det skulle ta fyra år innan någon tog mej på allvar och under de följande 3-4 åren fick vi en handfull diagnoser. En del av symptomen frågade jag om redan vid det där första hembesöket av barnmorskan.

Tänk om man vetat hur svårt det skulle bli att vara förälder. Hur många timmar som skulle gå åt i sjukhusets korridorer och väntrum och hur många som skulle döma oss pga oförståelse kring sonens diagnoser. Drömmen jag hade var inte riktigt det som blev min verklighet… jag sörjde drömmen och det var jag tvungen att göra för att kunna glädjas åt verkligheten. Jag sörjde de friska barnet som jag inte fick, inte för att han var sämre utan för att han skulle få kämpa mot en massa elaka människor och inte få samma förutsättningar som andra barn. Jag var tvungen att skaffa mej en osynlig rustning för att kunna försvara både honom och mej. Jag blev en tigermamma.

Under sonens första 10 år hade vi ibland ett rent helvete, där läkare misshandlade oss verbalt och skolan rent fysiskt. Sen hade vi några år när det var lite lugnare för att sedan blossa upp rejält igen och då tog det extra mycket energi och var ännu jobbigare än tidigare. Men vi tog oss igenom det också och idag är läget hyfsat lugnt. Jag kommer alltid att ha ett extra öga åt min förstföddes håll, han behöver det. Vi kommer alltid ha ett särskilt band och en kontakt som bara de som kämpat tillsammans har.

Idag tycker många att man är ung när man får barn som 23-åring, då var det ganska normalt. Med facit i handen tycker jag att det är en perfekt ålder att få barn, just för att man orkar. Orkar att kämpa och kanske är lite för omogen för att tänka efter… ibland är det faktiskt ganska bra att inte tänka efter… särskilt när man kämpar för någon annan. Jag vågade kräva, ifrågasätta och skrika mej hes. Idag vete sjutton hur jag hade gjort…?

Jag har alltså varit mamma halva mitt liv nu. Den halvan har varit den svåraste någonsin, men nu hoppas jag att allt blir lättare. Grattis älskade son, nu är du faktiskt vuxen på riktigt  🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *