Jag har en kusin. Hon är min kusin på riktigt. Varför skriver jag så då, det är väl rätt självklart att det är på riktigt? Inte helt faktiskt… hon är nämligen adopterad. Hon är söt som socker och ljusbrun i hyn. Hon var så otroligt efterlängtad både av sina föräldrar och mej och trots att jag är 10 år äldre så har vi umgåtts mycket sedan dag 1.

Trots att vi inte är biologiska kusiner så är vi väldigt lika och jag bryr mej enormt mycket om henne. Just precis nu är hon i Indien och söker sina rötter. När hon åkte dit visste hon en del om sin bakgrund, nu vet hon betydligt mer! Redan första dagen i Indien besökte hon sitt gamla barnhem och fick läsa sin fil. En fil som inte borde funnits kvar pga flera flyttar mm, men ödet ville nog att hon skulle hitta den. Där fanns många uppgifter som hon inte vetat om förut, bla att hon egentligen skulle kommit till en annan familj i Stockholm. Hemska tanke! Om hon kommit dit hade hon ju inte kommit till mej!

Hon är alltså i Indien just nu och ytterligare tre veckor framåt. Ni kan läsa om hennes livs resa HÄR. Ta del av hennes innersta tankar, uppäckter och upplevelser. Följ hennes blogg helt enkelt, hon har många klokheter att dela med sej av och den här resan hon gör vet jag att många adopterade vill göra.

Att inte veta var man kommer ifrån eller vilken bakgrund man har gör ofta en människa rotlös. Många adopterade har identitetsproblem och mår riktigt dåligt. De allra flesta verkar vilja åka tillbaka till sitt födelseland och hitta mer om sej själva. Kanske det skulle ingå i apotivföräldrarnas åtagande att faktiskt resa tillbaka och hjälpa till med detta? Borde det vara en skyldighet och ingå i adoptivföräldraskapet? Vad tycker ni som är adopterade och vad tycker ni som är adpotivföräldrar?

Jag vet iaf att min kusin gör sitt livs resa och att hon just nu är både förvirrad och lycklig. När hon kommer hem har hon mycket att fundera över och smälta. Många kan tycka att det är ansvarlöst att lämna den ettåriga dottern hemma under så lång tid, men det här var hennes sista chans att få reda på allt. Det är redan alltför många på plats som inte finns längre och de som är kvar och kan hjälpa henne är gamla och snart borta. Självklart var beslutet att åka svårt och självklart blir det svårt att komma hem och vara tvungen att återknyta kontakten med lillan. Men har man bara en chans så har man och lillan har ju en pappa som stödjer sin fru i beslutet.

Jag följer kusinens resa med stor spänning och är så otroligt glad för hennes skull. Det här är något vi pratat om sedan hon var liten och vi har tillsammans sökt till det där tvprogrammet som söker reda på folk. Men där kom hon inte med tyvär. Hade hon gjort det hade den här resan varit gjord för länge sen.

Så häng med på kusinens resa – en resa som förhoppningsvis kommer att göra henne helt hel.