En av mina bekanta går ett tolvstegsprogram för att bli av med ett väldigt vanligt beroende. Hon är missbrukare av och beroende av bekräftelse. Det trodde jag enbart handlade om låg självkänsla…

Jag vet hur många som helst som lider av detta och skulle behöva gå i nån sorts behandling, de flesta är tyvärr kvinnor. Jag var en av dem. Jag kunde förr göra nästan vad som helst för att få ett vänligt ord eller en klapp på axeln från någon som jag tyckte var bättre än jag, nästan alla alltså… Jag kunde slå knut på mej själv för att vara folk till lags och fick jag någon enstaka gång ett litet tack tillbaka var jag nöjd. Jag ville hjälpa alla och vara känd som den som alltid ställde upp, men jag var inte omtyckt.

Jag fick sällan några tack och hur jag än ställde upp så kände jag ändå aldrig att jag dög. Och när jag började tittade närmare på mitt beteende så insåg jag att jag inte ens var utnyttjad, jag gjorde detta av fri vilja för att jag trodde att jag skulle bli omtyckt och må bättre. Men det gjorde jag ju inte… Visst utnyttjade folk situationen, men det var helt mitt eget fel – jag lät dem ju göra det! Jag till och med bjöd in dem att göra det… Allt för att få den där lilla klappen på axeln.

Sen började jag studera hur andra gjorde. Särskilt de där som verkade så nöjda med sej själva och må så bra. De ställde inte alls upp på andra som jag gjorde men fick ändå vänliga ord och komplimanger. De var omtyckta och uppskattade. Medan jag fick fråga om lunchsällskap, blev de tillfrågade. Hur sjutton blev man omtyckt? Hur jag än vände och vred på frågan så fattade jag inte hur de gjorde och det enda jag ville var att känna den säkerhet som de utstrålade. Jag ville också somna nöjd med dagen och vakna med en känsla av att jag duger som jag är. Men hur kommer man dit?

I mitt fall jobbade jag mycket med mej själv, men fick också lite hjälp av en terapeut och samtalsterapi. Vi grävde inte så mycket bakåt, utan försökte mest att hitta lösningar i nuet. Jag började studera folk mer ingående, människor som jag beundrade, för att se hur de betedde sej i olika situationer. Sen började jag intala mej själv att jag duger och försökte kopiera deras beteende. Man är vad man tänker, brukar man säga och det stämmer faktiskt ganska bra.

Att intala sej att ”jag kan bara göra mitt bästa och det får folk acceptera”, funkar faktiskt. Men man får tjata ganska mycket och länge på sej själv. Att dra ner på tempot, prioritera sej själv och att må bra gör att man sover bättre och över huvudtaget mår bättre. Det där är en spiral av välmående som bara blir bättre och bättre ju mer man ställer upp för sej själv. Det handlar inte om att bli egoistisk, utan att ta hand om sej för att hålla längre för de man själv måste ta hand om. Dessutom vill man ju ge sina barn ett sunt beteende också… Man vill ju inte att de ska se hur man lägger ut sej för andra precis.

Att ständigt jaga bekräftelse är jobbigt och otroligt stressande. Att förstå att man duger som man är och att man inte kan göra mer än sitt bästa är en bit på vägen. Men det tar tid och är ganska jobbigt periodvis. Folk tror ju fortfarande att man gör allt för dem och blir ganska sura när man helt plötsligt säger nej. Och det är jobbigt att säga nej från början för man vill ju ha det där berömmet, det är ju det som får oss att växa! Men det viktigaste berömmet kommer ju inifrån, från oss själva. Det är ju faktiskt det enda berömmet som betyder något! Och när vi väl får det, det är då vi hittar lugnet i oss. Och när vi hittat det där lugnet i oss, så ser även andra det och lockas av att umgås med oss och DÄR har vi bekräftelsen vi väntat på!

När man till slut blir tillfrågad att vara någons lunchsällskap för att man faktiskt är sej själv… då har man kommit dit man hel tiden strävade efter. Men nu är man inte längre på jakt efter att frågan ska ställas, man är int4e längre stressad. Nu vill folk umgås med en eftersom man utstrålar lugn och harmoni och kanske har blivit ett himla kul sällskap. För vem vill egentligen umgås med en stressad, kanske lite bitter och ledsen människa som tillåter andra att trampa på en? Man får helt enkelt inse att man kanske inte var ett så himla skoj sällskap. Men det gör ju iofs inte att man får trampa på och utnyttja folk hur som helst. Så idag sätter jag mej gärna med den som ser lite utanför ut, jag vet så väl hur det känns. Och när jag ser personen i fråga lysa upp, så känns det himla bra i magen. Men då kan jag också våga ställa de jobbiga frågorna och berätta om min väg. Det är så otroligt många som har låg eller ingen självkänsla alls. Det är sorgligt. Kanske hjälper jag någon när jag berättar om min resa.

Att det idag kallas för missbruk/beroende är i mina ögon lite konstigt. Men det är iaf ett väldigt vanligt problem som jag ser runt mej flera gånger dagligen. Oavsett vad det kallas, så är det bra att hjälpen finns och jag vet ju att man kan bli av med det. Det krävs en hel del självinsikt, hårt jobb och tid. Jag har gjort min resa och även om jag har en del dalar, så tycker jag oftast att jag duger och det känns väldigt bra.

Idag kan jag vara min egen bästa kompis, idag trivs jag med mitt sällskap. Förr stod jag inte ut och försökte fly från mej själv. Jag vet att man kan få en bättre självkänsla, och vi är värda det – så gör vad du kan för att komma dit. Man mår så himla mycket bättre!