Så var det dax att träffa Dr Torsten igen. Han ville att jag skulle komma till honom och få en kortisonspruta i ena höften för att dämpa inflammationen. Så det var bara att gå upp med tuppen och åka dit. Han är bra den där Dr T, men man får sej en liten överraskning varje gång man är där… så även denna gång.

Vi pratade, han klämde, bände och böjde. Vi kom fram till att vi skulle vänta med den där sprutan men att jag får tillbaka den medicin jag hade förut plus en röntgen. ”Vi ska utesluta artros” hette det! Vaddå? Förra gången kom jag med en krånglade höft och gick därifrån med två inflammerade höfter, remiss för skoförhöjning och utredning för fibromyalgi. Den här gången kommer jag för att få en spruta och går därifrån utan spruta men med remiss till röntgen för att kolla artros i knä och tumme. Jaha ja…

Åsså säger han ”Jag är glad att vi kommit så här långt!”, sen var han ju tvungen att förklara den där med glad när han såg mitt ansiktsuttryck. Han vill ju bara mitt bästa och att vi ska hitta alla konstigheter så att jag kan få den hjälp som behövs. Okej då…

Så det var bara att gå en trappa upp och röntga knät och tummen. Han hade ringt upp, så det var bara att gå raka vägen in. Jag kände mej lite som Grumpy Cat eller den motvilliga patienten, eftersom det kom lite plötsligt. Men det verkar det ju alltid göra när man träffa Dr T. Så nu är det bara att vänta några dagar, så får jag ett brevsvar eller ett telefonsamtal. Så ska vi ses igen om ett par månader. Det här verkar aldrig ta slut!

Om en liten stund ska jag till ögonläkaren och se om gråstarren mognat tillräckligt för operation. Som sagt; det tar aldrig slut…