En av männen i mitt liv fyller år idag. Martin, mannen som valde att dela sitt liv, just med mej 🙂

Man kan ju tycka att vår historia är klassisk, vi träffades på jobbet som många andra och flyttade ihop. Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte… Hade Martins föräldrar valt att fly från Polen till tex England eller Australien som många andra gjorde, så hade vi inte träffats. Hade han inte varit smällfet och till slut tagit tag i sin vikt, så hade vi heller inte träffats. Martin tror på slumpen, jag vet inte vad jag tror på… tillfälligheter kanske…

Men Martins föräldrar valde att stanna i Sverige och 20 år senare valde han att skriva in sej på Viktväktarna och började efter ett tag att jobba där. Jag själv tog tag i min vikt efter skilsmässan från barnens pappa och då var det Martin som satt i kassan. Ganska snart började jag jobba lite som vägare och då lärde vi känna varandra, men då fanns ingen tanke på att vi en dag skulle vara ett par. Den Martin jag såg då var en blonderad yngre kille som enbart var intresserad av datorer och alltså ganska nördig  🙂

Det skulle ta 6-7 år innan vi verkligen såg varandra, då hade vi bägge redan accepterat att vi skulle leva ensamma resten av vårt liv och vi hade ganska bra liv bägge två. Jag hade lärt mej att trivas i mitt eget sällskap och hade till slut fått livet att fungera ganska hyfsat som ensamstående morsa till två tonårsgrabbar. Vi hade ett bra liv.

Men så var det en rad händelser som resulterade i att jag blev helt pank och frågade om Martin behövde hjälp i sina klasser. Det behövde han och sedan tog det bara någon vecka så var han kär som en klockarkatt och någon vecka senare kom vi fram till att vi skulle göra ett försök tillsammans. Å några veckor efter det så flyttade han in hos oss och resten är, som man säger, historia. Det är snart 6 år sedan och han är fortfarande kvar hos oss.

Datanörden flyttade in hos den envisa ensamma mamman och hennes två tonårssöner och trivdes
faktiskt alldeles utmärkt. Å vi har ett himla bra liv! Jag har de tre finaste männen i mitt liv, osså Baileys förstås… Mina två ögonstenar kommer alltid att toppa listan i alla lägen, men sedan kommer Martin och han skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Barnen ska alltid komma först, tycker även han tack och lov. Han valde mej och barnen och ett liv med mediciner, läkarbesök, struliga tonåringar och en galen hund framför ett liv i lugn och ro med sina datorer som man alltid vet var man har och kan lita på. Å jag tror att han är ganska nöjd med det valet, han ser ut att trivas iaf 🙂

Jag är så tacksam för att slumpen, ödet, tillfälligheter eller vad man nu ska kalla det, förde oss samman. För vi är verkligen helt rätt för varandra. Och så hoppas jag att det alltid ska vara. Grattis älskling, idag är det DIN dag!