… med ett piano är nu över.

När jag var 6-7 år fick jag ett piano av mina föräldrar. Jag spelade för flera olika lärare ända tills jag var kanske 12-13, men kan inte påstå att jag någonsin kunde spela ordentligt. Jag kom till Fur Elise och Månskenssonaten, sen var det stopp!

Min första pianolärare var en barsk dam från Ungern som BARA körde fingerövningar. Det var pingisbollar under händerna och slag på fingrarna. Man lär sej inte så mycket då kan man väl säga… men jag måste erkänna att handställningen sitter i även när jag sitter här vid datorn och skriver. Nästa lärare var mer noga med noter och det var HON som valde vad jag skulle spela. Jag lärde mej kanske noter, men hade fortfarande inte kommit längre än till Köp Varm Korv…

Sen fick jag en fantastiskt pianolärare, som inte var särskilt mycket äldre än jag själv. Om jag var 12 så var hon kanske 18-19… Nu fick jag själv bestämma vad jag skulle spela och det var mycket roligare. Men de andra lärarna hade ju sabbat ganska mycket och jag tyckte helt enkelt inte att det var särskilt roligt. Å när min lärare blev gravid och jag återigen fick byta, så sa jag stopp. Nu fick det vara nog och så började jag sjunga istället. Vilket var mycket roligare!

Men mitt piano har hängt med! Så länge jag bodde hemma stod det där och såg fint ut. För visst är det en fin möbel? När jag flyttade hemifrån fick pianot till att börja med stanna hos mina föräldrar. Jag bodde på tredje våningen utan hiss och ett piano är TUNGT! Så inte förrän jag flyttade till huset där jag bor idag fick pianot följa med mej. Från början var det mest en avlastningsplats men när Junior blev lite större började han klinka lite. Jag anmälde bägge killarna till den kommunala musikskolan och de fick en kanonlärare redan från början. Men det vara bara Junior som gillade det och hade anlagen, så han fortsatte under några år och blev riktigt duktig. Jag var glad att mitt gamla piano fick liv i sej igen.

Men så ville Junior spela gitarr istället och pianot blev avlastningsplats igen. Nån gång satte sej Junior där och spelade lite, men det var långt mellan gångerna. För några år sedan bestämde vi oss för att vi skulle sälja det, så att någon annan kunde få nytta av det istället. Men det var helt omöjligt! Det spelade ingen roll vilket pris vi satte och till slut insåg vi att vi nog får ge bort det. Men inte ens då blev vi av med det. Ett tag hoppades jag att Junior ville ha med sej pianot när han flyttade, men han ansåg inte att det fanns plats och då tog jag beslutet igen att det ska bort. Så för knappt två veckor sedan satte vi ut det på Bjussa.se och direkt hörde en ung tjej av sej som ville ha det.

Efter mycket om och men så kom fem ungdomar i en hyrd skåpbil till oss igår för att hämta pianot. Det var med sorg i hjärtat som jag insåg att mitt långa liv med mitt gamla piano var över, men samtidigt var jag glad för tjejen som skulle ha det var så lycklig att hon hoppade jämfota ute på gatan. Jag bad henne att ta hand om pianot ordentligt för att det just nu var ett ledset piano som ingen spelat på på väldigt länge och hon lovade att gör det glatt igen och sa också att jag fick komma och hälsa på om jag ville.

35 år som pianoägare är över. Och vet ni? Det hjälper inte att äga ett piano för att bli konsertpianist. Man måste ha ett intresse också… och lärare som faktiskt inspirerar sin elev att spela. Jag hade nog inte så jättemycket av det första, jag ville nämligen egentligen spela harpa… och de första två lärarna var inte det minsta inspirerande alls. Nu hoppas jag att någon annan får mitt gamla piano att låta som det förtjänar och att det kommit till en bättre plats än här hemma. Ett piano ska spelas på, inte stå som avställningsplats till en massa grejer.

Frågan är bara var sjutton jag ska ställa alla mina tomtar i år???