Jorå, så är det! Jag sa JA, efter en lång betänketid och stor tvekan. Men inte till det ni tror  🙂

Jag fick frågan i somras och häromdagen kom ett brev där det stod:

Du är nominerad!
Du är föreslagen som kandidat för Moderaterna i Stockholm för mandatperioden 2014-2018. Förslaget har inkommit från annan medlem.

Sen skulle man alltså tacka ja genom att skapa en profil på internet.

Jag har vänt och vridit på frågan och funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra. Jag har varit med i karusellen förr och vet vad det innebär; hårt jobb, inget privatliv, smutskastning, skitsnack och maktkamper som är helt galna. Men jag vet också hur kul det är, vilken härliga sammanhållning det kan vara och hur enormt intressant det är. Frågan är ju vilket som överväger mest eftersom jag fortfarande har mobbingen i färskt minne trots att det är mer än 4 år sedan jag hoppade av tåget och nästan 8 år sedan jag deltog senast i ett valarbete.

Jag har rannsakat mej själv och lyssnat inåt och sen har jag frågat folk runt mej vad de tycker. Och alla har sagt samma sak: Om du känner att du orkar, så gör det! Du behövs!

Det känns ju superhärligt att folk tror på mej och tycker att jag har något att bidra med. Frågan är alltså mest om jag orkar eller inte. Men igår tog jag till slut beslutet att JA, jag ställer upp! Så jag fyllde i den där profilen och när man skulle skriva om sin hjärtefråga, så flöt det på utan problem.

Jag vill vara med och förändra synen på personer med funktionsnedsättningar av olika slag, särskilt de dolda funktionshindren som tex adhd. Alla kan något, alla har något att bidra med, alla behövs! Jag har två vuxna söner med 10 olika diagnoser som idag har både körkort, fast jobb och egen bostad. Jag har erfarenheten av att som ensamstående mamma slåss mot sjukvård, samhälle och fördomar. Mina ungar lyckades trots allt att bli goda medborgare som idag har ett bra liv, så jag vet att det går! Man klarar allt, bara man får chansen och den chansen är vi skyldiga att se till att alla får!

För det är ju egentligen så enkelt att hitta en enda anledning till att ställa upp i valet. Jag har ju en väldigt stort hjärtefråga som väldigt få slåss för. Vad jag vet är det bara ett par stycken av alla 349 ledamöter i regeringen som verkligen pratar om personers utanförskap när det gäller särskilt dolda funktionshinder som tex adhd och as. Så jag tar kampen en gång till, den här gången i ett nytt parti. Så får vi se om det är någon som lyssnar.

Med profilen ifylld blev jag kallad till fotografering som jag och Martin åkte till efter jobbet igår. Jag fick fylla i en kandidatförsäkran om att jag inte har några lik i garderoben och en massa andra saker. Så nu kan journalisterna gräva bäst de vill, om de vill… varför man nu skulle gräva i mitt liv? Allt står ju här och jag ställer ju bara upp för valet i kommunen – inte till Riksdagen. Så jag är nog inte särskilt intressant  😉

Så nu är allt alltså klart! Jag har sagt JA, skrivit på alla papper, fixat en profil och blivit fotograferad. Då är det bara att invänta valkampanjens start och sedan valdagens resultat, om ett år och två dagar är det dax. Men jag kan lugnt säga att den här gången spelar det inte så stor roll hur resultatet för min del blir. Jag kommer inte att ha någon egen kampanj och jag är inte ute efter någon maktposition och det känns väldigt skönt att känna att det faktisk inte spelar någon roll hur många röster jag får. Kommer jag in i fullmäktige så gör jag… huvudskaen är att jag får behålla min plats i tingsrätten. Den är mycket viktigare för mej!

För mej är det viktigaste att det finns någon som belyser den här frågan, om det sedan är jag eller någon annan är oviktigt. Men eftersom jag inte vet om någon gör det, så ställer jag mej till förfogande. Så har iaf nån gjort nåt. Jag gör vad jag kan för att skapa ett i mina ögon bättre samhälle, vad gör du… mer än gnäller…?