Gambia nyårsafton 2012

Då tar vi nästa roliga grej…

Efter 12 långa och ganska jobbiga veckor är Martins praktik över. Det har varit lite knepigt att få ihop logistiken kring jobb, hans praktik och alla detaljer kring hundvaktning och sånt. Hans dagar har i vissa fall varit väldigt långa och vi har bägge två varit ganska trötta. Men vi klarade det!

I onsdags var det sista dagen för honom att gå till kontoret, lämna tillbaka en del saker och ta med andra saker hem. Han hade lite ångest och tyckte det var tråkigt att lämna stället. Till lunch hade man ordnat en gemensam lunch för honom, som företaget bjöd på. Annars brukar nästan alla ha med sej matlåda, men nu skulle det vara kalas. Det här företaget gillar kalas och kan på fredagarna duka fram jordgubbar och champagne bara för att… å nu hade man en anledning att fira rejält; Martin skulle sluta!

Men det visade sej att man inte alls firade att de blev av med honom. Tvärtom blev han tillfrågad hur sommaren såg ut och om han kanske ville komma tillbaka till dem… Han fick superfina betyg och omdömen och längst ner i pappret står det faktiskt att de gärna skulle anställa honom, trots att de hela tiden sagt att det varken ska eller behöver anställa någon till företaget i nuläget. Så tydligen var de så nöjda med honom att det finns en chans för honom att jobba där när utbildningen är helt färdig. Han har inget alls emot den tanken.

Martin har alltså inte jobbat där, som anställd alltså… han har ”bara” haft sin praktik där, ändå fick han en superfin present som tack för projektet han jobbat med. Han har tillsammans med några andra satt ihop ett program för funktionshindrade barn, särskilt autistiska barn som enklare ska lära sej olika grundläggande saker. Som tack fick han 2000 kr i presentkort på Ticnet! Det är ju massor med pengar! Självklart är det Martin som ska bestämma vad pengarna ska gå till, men jag har väldigt många idéer  🙂

Jag har sällan sett honom så stolt och så glad. Nu vet han att han inte varit i vägen de här 12 veckorna, han har faktiskt bidragit med något så pass mycket att man tackar honom rejält för hjälpen och vill ha honom tillbaka. Men det här i bakfickan ska vi nog klara sista studieåret också. Tillsammans klarar vi allt!