Dagens fundering hänger ihop eller är en fortsättning på gårdagens inlägg om Jante. Hur tar du emot en komplimang? Är du en av dem som säger TACK! och ser glad ut? Då är du ganska unik faktiskt. Är du istället en av dem som säger ”Äsch, det var väl inget” och tittar ner i golvet, så är du en ganska vanlig svensson  🙂

Min teori är att den där Jante även ställt till det på den här fronten. Har man dålig självkänsla så är det svårt att ta emot en komplimang och då uteblir glädjen över uppmärksamheten. Om man inte tycker att man är värd en komplimang hur ska man då kunna tacka för den? Har man istället en god självkänsla så är det oftast en självklarhet att bli glad och tacka för det fina man hört. Tycker jag själv att det jag gjort faktiskt är bra, så är det ju mycket enklare att säga tack och vara stolt.

Hur gör jag då?
Jag säger NUMERA tack och blir glad, samtidigt som jag ibland (utan att tänka på det) ska förklara och prata bort det. Tex om någon säger att jag köpt snygga skor. Då säger jag tack och ska genast berätta att jag köpt dem på rea nånstans… Det kanske skulle räcka med ett tack? Eller är det kanske så att jag vill berätta för den här personen vart hon kan köpa sina egna skor om hon gillar dem? Jag vet faktiskt inte, det är nog lite både och faktiskt… Men jag säger iaf tack och menar det!

Att inte tacka för en komplimang är ju faktiskt att förringa det någon annan säger till en. Om jag tycker att någon har en fin klänning och säger det och sen får tillbaka: ”äsch, den här gamla trasan…” Ja, då säger ju faktiskt mottagare att vi båda har dålig smak. Inte särskilt snällt eller något som bygger för en längre konversation.

Igår var dagens uppmaning att vara stolt över sej själv. Idag är uppmaningen att öva på att ta emot komplimanger och säga tack. Säg gärna något snällt (som du menar) till någon annan också. I bästa fall kan vi sprida lite glädje! 

Because we´re worth it!  🙂