Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan. Nu hoppas jag. Väldigt mycket dessutom. Bland alla andra diagnoser har jag fått en ny; Klimakteriet. Den är kanske värst av dem alla 🙁

Hur var det nu? Får man prata högt om kvinnliga åkommor? Jag tycker ju det, men under alldeles för många år har det varit ett stort tabu kring mens, underlivsproblem och klimakteriet. Sånt som brukar kallas för kvinnoproblem. Jag sticker gärna ut lite om det hjälper någon och har under de senaste tio åren gått igenom olika ingrepp och behandlingar i de ”nedre regionerna” som jag pratar öppet om. Klimakteriet är alltså bara ytterligare ett.

Jag trodde faktiskt att jag var färdig med mens och sån skit för några år sedan och var så lycklig. Men efter knappt ett år kom det tillbaka och var värre än tidigare. Förra året kollade man upp mej både för att jag hade ont i magen, blödde konstigt och man inte kunde göra cellprov eftersom livmodern växt igen. Efter ingreppet som gjordes då har jag inte haft minsta blödning, efter 15 månader borde man väl kunna vara säker på att skiten inte ska komma tillbaka. Jag är iaf snart 55 år gammal och klart över den ålder då de flesta är i övergångsåldern.

”Klimakteriet, övergångsåldern eller perimenopaus (från grekiskans klimakterikos = kritisk) är den övergångstid som varar något år, då en kvinna övergår från att vara fruktsam till att inte längre få ägglossning och därmed inte längre kan bli befruktad på naturlig väg.”

Men så kom det lite problem, som hjärtklappning, dålig hy, viktökning, dålig sömn, mysko humör och lite annat smått och gott. Saker som jag egentligen inte satte ihop, utan bara tänkte att jag inte riktigt kände igen mej. Några vallningar märkte jag inte av och då kan man ju inte vara i klimakteriet, eller?

När jag fick jobbigt med andningen blev jag så pass fundersam att jag till slut sökte hjälp på vårdcentralen. Men jösses så svårt det var att få tid hos läkare. Jag passade på att byta vårdcentral när jag ändå höll på. Det skulle ta åtskilliga diskussioner med sköterska via 1177, innan jag till slut fick en tid. Tre veckor fram i tiden. Detta var något man kallade för en akut tid…

Jag fick iaf träffa en ung läkare för ett par veckor sedan, som blev minst sagt förbryllad. En del av problemen satte han ihop med klimakteriet, men sa sej kunna för lite om det för att ge mej adekvat hjälp. Jag har ju dessutom alla mina olika cancerrisker och då får man inte ta vissa läkemedel. Så han vågade inte göra annat än skicka remiss till kvinnoklinik. Där fick jag tid direkt!

Jag träffade en mycket kompetent och trevlig läkare som både undersökte mej noga och lyssnade på mina bekymmer. Hon kom snabbt fram till att jag skulle testa Veoza som är ett nytt läkemedel på marknaden, den kom så sent som i maj -24. Läser man om den så är den väldigt effektiv särskilt för värmevallningar, som jag alltså inte har… så vi får väl se om jag får någon hjälp av den. Men den ska funka för andra vanliga bekymmer också, men däremot vara sämre mot sömnen och man kan bli lös i magen. Juhupp… OCH de kan ta upp till två månader innan man fått någon effekt. Tjoho lixom…

Men jag är ju lite tvärtom, så man kan ju hoppas på det bästa. Jag tog min första tablett förra fredagen och sedan den natten har jag sovit hela nätterna för första gången på flera år. Jag vet inte om det är tabletterna eller ej, men det spelar ingen roll. Jag är bara så lycklig över att få sova. Skulle det vara effekten av medicinen så ser jag verkligen fram emot mer.

Man kan enkelt säga att tre av fyra kvinnor upplever besvär. Det man mest hör om är värmevallningar och viktökning. Men det är ganska vanligt med frossa, ont i lederna, torra ögon, sömnproblem, trög mage och en massa annat. Träning och avslappning ska göra processen lite lättare. De flesta som söker hjälp, vilket är alldeles för få, får oftast läkemedel med östrogen. Men vi som har risk för cancer eller som genomgår cancerbehandling kan alltså istället få utan.

Men det här att söka hjälp är inte jättevanligt och läser man på olika forum så är det många som skriver lite uppgivet att det är en naturlig del av livet som man lixom bara ska genomlida. Men så är det ju inte! Har man problem och kanske inte riktigt känner igen sej själv, så måste man be om hjälp. För hjälp finns det. Man ska inte behöva lida i 5-10 år bara för att man fötts till kvinna.

Nu ser jag fram emot att se vad medicinen kommer att göra med mej. Om det är den som hjälpt mej med sömnen vet jag inte, men det är ju ett mysko sammanträffande… så här efter en veckas medicinering är jag lite piggare, lite gladare, har bättre hy, har jämnare humör och mår faktiskt överhuvudtaget lite bättre. Skulle det vara inbillning så inbillar jag mej gärna 🙂

Nu vill jag bara bli mej själv igen, kanske lite 2.0. Jag vill sova hela nätterna, orka träna och ta långa promenader igen, komma tillbaka till min målvikt och vara glad. Lite som en ny människa eller mitt gamla jag. Jag har lixom saknat mej lite grann.

Ni som är i 50-årsåldern. Hur mår ni? Söker ni hjälp om det skulle behövas?

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube