Browsed by
Etikett: sömnstörning

Den stora tröttheten rullar in…

Den stora tröttheten rullar in…

Väderomslag, kyla, mörker och fibromyalgi är ingen bra kombination. I alla fall inte för mej. Hela min kropp säger ifrån och av alla olika symptom så är tröttheten värst.

Den här hösten har varit ganska bra när det gäller väder och temperatur. Att ha 8-9 plus grader i november är ju inte särskilt vanligt, men jag är väldigt glad för det. Därför har jag mått bättre än jag brukar göra så här långt, men nu känner jag hur kroppen börjar märka av årstiden och mörkret. Jag är såååå trött!

De vanligaste kännetecknen för fibro brukar vara värk som vandrar runt i kroppen, hjärndimma och trötthet. För mej är det just tröttheten som är jobbigast, men även hjärndimman som innebär att jag inte hittar ord och ibland helt enkelt inte orkar tänka. Å så börjar det bli nu. Tröttheten är total! Den här hösten har som sagt varit ok, det är först nu den senaste veckan som den blivit ett problem.

Ju tröttare jag blir desto sämre fungerar skallen. Nu när jag skriver har jag röda streck under nästan vartenda ord, felstavningar som fixas innan texten publiceras. Ögonen svider av trötthet och inte ens med glasögon ser jag skarpt. I nuläget vet jag inte om jag behöver ny styrka på glasögonen eller om det helt enkelt är fibron som stökar.

Sedan i tisdags sitter jag med min ljusterapilampa och jobbar. De står framför mej och bombarderar mej med starkt ljus några timmar per dag. Idag sa Martin åt mej att jag måste börja sova middag igen, det brukar vara det enda som hjälper och han kan se skillnad när jag tar min tupplur på eftermiddagen. Han brukar ha rätt, så idag är det tupplur som gäller igen.

Värk kan man vänja sej vid, trötthet är bara irriterande. Det är inte normalt att vara trött dygnet runt, att börja gäspa kl 19, trots att man sover mellan 22.30 och 7.30. Så nu börjar ”operations höst vs fibro”! Nu måste jag prioritera sömn med kvalité och hoppas att det fungerar lika bra som det brukar göra. Så from idag schemaläggs en tupplur varje eftermiddag, tills dagarna blir ljusare igen.

Vanliga år skulle jag haft en resa till solen att se fram emot, som brukar pigga upp rejält, men så blir det inte i år. Jäkla skitcorona!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Sprutat och klart!

Sprutat och klart!

Sedan jag fick min diagnos fibromyalgi har det varit en självklarhet att ta vaccin för säsongsinfluensa varje år. Jag blir inte sjuk särskilt ofta, men när jag blir det så blir jag väldigt sjuk. Att därför hålla bort en sjukdom så mycket man kan känns därför rätt självklart.

Enkelt kan man säga att influensa är en infektion som man får av virus som sprids när någon nyser eller hostar. Vanligtvis får man ofta hög feber, huvudvärk, muskelvärk, halsont och hosta. Influensavirus kommer till Sverige varje år och är vanligast under vinterhalvåret. Än har man inte konstaterat några fall i år i Sverige, men utomlands har det kört igång.

Jag har astma som jag inte besväras av särskilt mycket vanligtvis, mer än att jag hostar så jag kräks när det är kallt eller springer för snabbt. Men blir jag sjuk och får hosta så kan jag hosta i månader innan det går över. En vanlig person kanske hostar några veckor, jag kan hålla på 3-4 månader. Att bli sjuk i en helt vanligt förkylning är alltså rätt jobbigt och något jag undviker så mycket jag bara kan. Överhuvudtaget så blir jag sjuk längre än andra, en magsjuka som är över på ett dygn för andra får jag brottas med en vecka eller två.

Så jag gör vad jag kan för att inte smittas och igår tog jag därför den årliga influensasprutan. Eftersom både Martin och jag tillhör riskgrupp får vi den gratis och lite före många andra. I år är det många landsting som erbjuder sprutan gratis till alla, för att inte influensan och pandemin ska krocka i sjukvården.

Det är alltid lika roligt när vi kommer till vårdcentralen för vår spruta. Vi drar ner medelåldern rejält och blir alltid kritiskt synade från topp till tå av sköterskan som tar emot oss. ”Ni ser inte riktigt ut som 65+”, får vi alltid höra och sen får vi rabbla upp våra diagnoser som ”bevisar” att vi har rätt att vara där.

Just i år var det ännu mer speciellt eftersom det bara fick vara ett visst antal väntande i väntrummet. Man hade fixat en särskild ingång, det gillar jag! Har hört att vissa kör med drive-in – så smart ju! Väl där inne fick vi kryssa oss förbi de som redan satt där, som alltså var betydligt äldre än oss. Eftersom man i år måste boka tid för vaccinet så blev väntetiden kort, då vi dessutom tillhör samma familj får vi gå in tillsammans.

Så nu är vi sprutade och klara för i år och hoppas slippa säsongsinfluensan. Det finns aldrig några 100%-iga garantier, men hyfsat stora ändå. Förhoppningen nu är att vi får komma tillbaka om ett par månader och ta sprutan mot covid-19, och äntligen få våra liv tillbaka. Ja, vi tänker ta den och står först i kön!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Usch så tråkigt det är nu!

Usch så tråkigt det är nu!

Jag är lite låg just nu. Irriterad över världsläget och corona, frustrerad över min (fibro)värk som kommer med väderomslagen och less på tröttheten som kommer med värken.

Jag brukar inte gnälla, men då och då trillar även jag ner på botten och måste få spy ur mej lite. Hösten är här och jag avskyr den! Väderomslagen gör ont i kroppen, just nu är det varannandagsväder och alltså ont hela tiden. Det är svårt att beskriva värken som min fibromyalgi ger och den ser olika ut för alla drabbade såklart. Jag mår sämst oktober – mars, andra mår bäst då.

Min värk sitter oftast i smalbenen och händerna och kommer lixom inifrån skelettet. Jag har områden på hela kroppen som är iskalla och inte går att värma upp hur mycket jag än klär mej. Det enda som lindrar såna dagar är att ligga under mitt tjocka täcke, fullt påklädd och med värmedynan på max. Jag vet andra som sätter sej i bastun med vinterjackan på. Det där med att klä sej efter väder, funkar alltså inte på mej, jag fryser inifrån.

Ändå är det varken värken eller att jag fryser som är värst, utan tröttheten. Jag är konstant trött. Så där så ögonen svider och bara vill gå igen. Jag sover oftast mellan 22.30 och 7.30 och är ändå så trött att ögonen går ihop vid 15-tiden. Oftast sover jag en stund på eftermiddagen, för att jag helt enkelt inte kan hålla mej vaken.

Nu har jag en konstaterad sömnstörning, och gjort utredning som visat att jag inte kommer ner i djupsömn. Så att jag är trött är inte så konstigt, men rätt irriterande för jag tycker ju att jag sover bra och oftast himla gott. Men min läkare har rekommenderat mej att sova middag, eftersom det är enda gången jag faktiskt får lite djupsömn.

Å så här är det alltså fram till februari/mars ungefär. När vädret blir stabilare och värmen kommer tillbaka. Att åka iväg på vintern är alltså ett sätt att helt enkelt stå ut och få må bra ett par veckor. Att få en liten paus från värk, kyla och trötthet. I år blir det väldigt jobbigt! Jag får nästan panik när jag tänker på att jag ska klara nästan ett halvår utan minsta paus. Särskilt som jag redan nu är sämre än på flera år och vintern sägs bli riktigt kall och lång.

Vår plan att bo utomlands under vinterhalvåret är alltså inte bara taget ur luften, utan finns en förklaring till. Min kropp orkar inte en hel vinter med kyla, snö och mörker. Jag undrar i vilket skick jag kommer att vara nästa år… vågar knappt tänka på det. Massage och ljusterapi/ljusrum funkar lite, men det är ju så dyrt och inget man kan göra så ofta som det skulle behövas. Dessutom vågar jag inte göra det heller just nu medan corona härjar.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. Man får gnälla, men bara en stund, man får inte bli ett offer. Så jag kommer att fortsätta ta hand om mej och göra så gott jag kan med kost, promenader och träning. Jag har en ljusterapilampa som lyser medan jag jobbar. Det är lixom enda sättet att minimera skadan. Å så får det vara tills vi kan resa igen och sedan bo i värmen. Den dagen är en bit bort, men den finns där!!!

Hur klarar ni vårt mörka halvår? Ni kanske gillar det?

Jag är inte den som gnäller men…

Jag är inte den som gnäller men…

Vi som lever med fibromyalgi har en ganska spännande vardag. Tröttheten finns alltid där och ligger som en våt, tung filt över allt jag gör. Värken kommer och går, dessutom flyttar den på sej – man vet lixom aldrig hur nästa dag ser ut. Senaste månaderna har varit värre än vanligt. Jag är inte den som gnäller, men nu börjar det bli jobbigt.

Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Själva ordet fibromyalgi betyder värk i muskler och bindväv. Orsaken är fortfarande till stor del okänd. Det finns studier som visat att personer med fibromyalgi har förändringar i muskelvävnaden, en ökad smärtaktivering i det centrala nervsystemet och att det ofta förekommer psykisk överbelastning i samband med sjukdomen. Men man vet inte vad som utlöser sjukdomen och det finns heller inte någon särskild behandling eller medicin.

För mej är det tröttheten som är värst, men den har jag ändå lärt mej att leva med på något sätt. Jag ställer nästan aldrig någon väckarklocka eftersom jag mår bäst av att vakna av mej själv och jag sover middag ibland. När det gäller värken vet jag att väderomslag, kyla, höst och vinter är extra jobbiga – ett helvete när värdet hoppar fram och tillbaka. Värsta värken sitter i knogarna och smalbenen, men det har jag också lärt mej att hantera. Trodde jag…

De senaste månaderna har värken börjat byta ”utseende”. Den har börjat slå till på nätterna mer och mer och väcker mej. Min trötthet blir knappast bättre av att vakna av värk på nätterna. Jag har lagt upp ett lager av värktabletter och ett stort glas vatten vid sängen, så vakentiden ska bli så kort som möjligt – men det blir ändå så att det tar någon halvtimme-timme att somna om. Å detta irriterar mej något enormt!

Jag gillar inte värktabletter eller medicin och försöker hålla det på en så låg nivå som möjligt. Alltså vill jag inte ta en tablett innan sänggående IFALL jag får ont, för det händer ju inte varje natt. Jag har inte heller lyckats hitta något mönster eller anledning. Vid väderomslag får jag ont, så är det bara – men senaste tiden har ju värdet varit ganska stadigt, ändå händer det. Just nu sitter jag med rejält ont i händerna/knogarna och har svårt att skriva. Händerna är också iskalla, trots att det är nästan 30 grader varmt ute.

Värmen har varit min räddning under alla år, det jag hängt upp mitt välmående på. Om jag får ont då också har jag lixom ingen väg ut känns det som. Vad gör jag då? Jag orkar inte ens tänka tanken!

Så kommer funderingarna: kan det vara något annat än fibro som spökar? Det är väldigt lätt att se fibron som en förklaring till allt konstigt som händer i min kropp och då inte bry sej om att söka hjälp för nya symptom. Det finns ju ändå inget botemedel…

Nu är det som det är. Värmen är fortfarande min bästa kompis. Vad den nya värken beror på och kommer ifrån kanske jag aldrig får veta. Som med så mycket annat i min oförklarliga kropp. Hela jag är snart en gåta 😛

Curatäcket fick tyst på snarkningarna!

Curatäcket fick tyst på snarkningarna!

Jag har varit nyfiken på såna där tyngdtäcken i flera år. På 90-talet pratade man om bolltäcke, sedan kedjetäcke och nu alltså tyngdtäcke. Förr fick man tunga täcken i medicinskt syfte, från sjukvården – vilken tur att vem som helst kan köpa dem numera!

Ett täcke kan inte ha magiska egenskaper! Eller kan det det? Jag var nyfiken och ville skriva om det så jag bad helt enkelt Cura att få testa och det fick vi! Jag vill poängtera att jag inte får betalt för att skriva detta inlägg. Förra veckan hämtade vi tre tunga paket på posten, två täcken i snygga väskor och en kudde. Här skulle sovas! Bara att bädda var dock en utmaning 🙂

Det finns olika tyngd på täckena, allt från 3 kg till 13 kg tror jag. Vi fick hjälp att välja, mitt är 7 kg och Martins är 13 kg. Det beror lite på kroppsvikt men även på hur man sover osv. Vi fick också en kudde som är helt ny i sortimentet, den vi fick var gigantisk och större än den kommer att vara i butik. Kudden ska tydligen hålla sej sval och går att ändra tjocklek på, vi tog ut en av innerkuddarna och hoppades på det bästa.

Efter en brottningsmatch med täcken och lakan var det dax att sova. Jag ska vara ärlig och säga att den där första natten inte var något vidare. Det var svinvarmt under täcket, kudden var iofs sval men alldeles för stor. Nu ska tilläggas att det var en av sommarens varmaste nätter, kanske fel att testa då. Täcket ligger ju ganska fast över kroppen lixom. Men även om det var varmt, så var det TYST!!!

Anledningen till att jag var nyfiken på täcket var bla för att se om Martins snarkningar kunde försvinna. Han har dessutom en förmåga att ”fladdra” med benen när han sover. Med 13 kg på kroppen borde ju detta vara omöjligt, eller iaf svårare. Å så var det!!! Både snarkningarna och fladdret upphörde nästan helt redan första natten!!! Sovrummet är numera tyst och jag är lycklig 🙂

Efter den där första natten fick täcket vara ett par dagar när det var som varmast, men nu har jag haft det varje natt. Å nu efter en vecka kan jag säga att jag sover gott om nätterna. Om det beror på mitt täcke eller på att det numera är tyst från makens sida vet jag inte, förmodligen en kombo. Kudden fick han ta över och han gillar den, för mej kanske det funkar bättre när den mindre i normal storlek kommer. För den var ju sval och skön, bara lite för stor.

Innan vi fick våra täcken frågade jag runt bland kompisarna på facebook om de hade testat och vad de tyckte och 99% var kanonnöjda. Så nöjda att de gett bort täcken till anhöriga, som varit lika nöjda. Någon enstaka tyckte att det var för varmt eller att det var obehagligt med tyngden. Fler sa också att vi skulle ge det några nätter innan vi utvärderade och ha lite tålamod. Man måste lixom ”lära” sej att sova med det. Med så många nöjda går det ju inte bara att nonchalera, täcket verkar funka.

Tyngdtäcket har en vetenskapligt dokumenterad effekt vid både lättare och svårare sömnstörningar. Var tredje svensk har sömnproblem och studier visar att ångest, oro och sömnsvårigheter kan kompenseras genom tyngd och tryck och därmed kan ge en ökad känsla av lugn och trygghet. Just tyngd kan alltså vara lugnande. 

Både Martin och jag gillar att vara inbäddade som kåldolmar, så där är täcket perfekt. Vi sov vår första natt när det var rekordvarmt, det kanske inte var supersmart och gjorde täcket rättvisa. Nu har det gått en vecka och senaste nätterna har det varit perfekt! Martins ”fladdrande” har nästan upphört, han får helt enkelt inte upp benen längre. Han kan tom ligga på rygg utan att snarka, vilket var helt omöjligt förut. Jag vet inte om det är tyngden på bröstkorgen som sätter stopp för snarkningarna och jag bryr mej inte – det är tyst, jag är nöjd 🙂

Jag har en dokumenterad sömnstörning och är nästan alltid trött. Jag kan än inte säga om jag blivit piggare eftersom vi haft lite annat som stört runt oss. Jag vet heller inte om det isf är mitt täcke som gör att jag sover gott eller om det är Martins täcke som gör susen eftersom snarkningarna upphört och hans ljud inte stör mej längre. Vi får se lite i längden helt enkelt och kanske mest den dag han åker på konferens igen och jag sover ensam.

Men så här långt måste jag ändå säga att om man har någon form av sömnproblem så är det värt att testa. Att Martins snarkningar skulle upphöra sådär direkt var en total överraskning, det är det bästa av allt och gynnar ju både honom och mej. Så jag är nöjd! Å jag kommer aldrig mer att frysa på nätterna, täcket håller mej varm!

Berätta gärna om dina egna erfarenheter när det gäller tyngtäcke/bolltäcke/kedjetäcke – kärt barn har många namn 🙂

Vad kan hända på fyra månader?

Vad kan hända på fyra månader?

mars – juli

Igår var det måndag och på måndagarna är det vägning hemma hos oss. Jodå, alla väger sej, tom hunden… veterinären vill nämligen att han går ner lite han också. Så där står vi på rad vid vågen och väntar på vår tur. Nä, riktigt så går det inte till 🙂

Jag brukar vakna först. När jag är färdig med morgonbestyren hoppar jag upp på vågen och hoppas att mina ansträngningar ska visa sej. Oftast står det plusminusnoll, det är jag van vid – ibland blir det även ett plus, men så ibland blir det ett minus. Jag är ok med det mesta, även ett plus om jag vet varför.

Jag har lärt mej under åren, att jag inte kan räkna ut alls vad vågen kommer att visa. Det kan visa helt olika två veckor, trots att jag gjort exakt samma saker. Så är det bara. Corona gav mej chansen att verkligen leva som jag lärt i många år, så jag har lyssnat på kroppens signaler, sovit och vilat när jag är trött, ätit lagad och nyttig mat i vettiga mängder, motionerat och skrattat mycket. Jag har gjort exakt samma sak i drygt 4 månader och faktiskt skött mej i stor sett exemplariskt. Både för att må bra och som ett slags experiment, bla för att se hur vågen reagerar över en längre tid när man gör allt likadant. Jag konstaterar återigen att man nästan aldrig kan räkna ut vad resultatet blir.

Ni ser ju själva hur det fungerar för mej, min kropp släpper ifrån sej vikt ungefär var sjätte vecka. Bilden visar vikten mellan 62 och 58 kilo, kurvan ser fin ut men det är faktiskt bara 3 kilo (61,9 – 58,8). Midsommar gav 4 hekto plus, som snabbt jobbades bort. Easy come easy go lixom.

Jag står still, tappar något hekto, sen står jag still igen innan jag några hekton till. Å så ser det ut. Ett hekto i taget, ibland några – men aldrig ett direkt ras. Nu har jag iofs ingen övervikt och en del av mitt experiment var också att se hur långt jag kan nå och hur kroppen fungerar i olika situationer som sk normalviktig. Min målvikt är 60, jag är 156 cm lång. För att vara guldmedlem hos Viktväktarna får jag väga max 62, så det är en gräns jag försökt att inte överskrida genom åren och lyckats hyfsat.

När vi gifte oss för 4 år sedan vägde jag 58 och var nöjd, sen har jag gått upp och ner lite – men det är en vikt jag tycker passar mej och som jag vill hålla. För fyra år sedan såg livet lite annorlunda ut och även om jag hade en vikt jag trivdes i så hade jag knappt några muskler. Det har jag nu och när man tränar är det svårare att anpassa maten om man fortfarande vill gå ner i vikt eller stå still. Så det har också varit en del av mitt experiment. Hur mycket ska jag äta för att träna som jag gör?

När vi corontänade oss i början på mars vägde jag 61, 9. Alldeles på gränsen alltså, i min värld. Jag tänkte att nu ska jag sköta mej nästintill exemplariskt så länge vi har den situation som vi har. Det är alltså fyra månader nu. Jag har ätit frukost och lagad mat två gånger om dagen, plus mellanmål om jag kommit ihåg. Oftast frukt men lika ofta en glass. Jag har gått promenader på kanske 30-45 min, två gånger om dagen och tränat 15-20 minuter tre gånger i veckan. Godis och glass har avnjutits, inga förbud har funnits – jag har hållit mej hyfsat inom mina dagliga smartpoints. Inte något mirakelprogram alltså, bara sunt förnuft.

Å vad har hänt då? Jag har gått ner 3 kg och behållit min muskelmassa rätt hyfsat tycker jag. Kroppen har fått andra konturer och är slankare. Ni får jämföra själva helt enkelt, titta på bilden högst upp. Jag kan konstatera att den här tiden fungerat bra. Jag har inte varit hungrig, inte känt att jag offrat något, jag har mått bra i min värk (så bra jag kan med tanke på alla väderomslag), kroppen känns frisk, smidig och stark, jag sover bra, orkar mer, är piggare och gladare.

Det mesta är faktiskt bättre, men jag är inte klar! Vi är fortfarande i corontän och experimentet fortsätter. Kanske kan jag nå min drömvikt, vilken det är håller jag för mej själv. Huvudsaken är att jag mår bra och att kroppen känns stark. Jag hade aldrig orkar klippa häckar och målat tak för något år sedan. Och jag kan ju säga så mycket, att om corontänen fortsätter in på hösten – då kommer jag att se helt annorlunda ut i kroppen än sist folk såg mej ”IRL”. Jag har aldrig förr varit så här vältränad och får jag ännu längre tid på mej vete sjutton vart det slutar. Vi får helt enkelt se 🙂

Häng med på instagram @marlenerinda i min vardag som långvarig Viktväktare och Guldmedlem. Med tips och pepp kring enkel och funktionell träning, mat och livet i övrigt. Nåt gör jag ju tydligen rätt eftersom jag mår så rackarns bra 🙂

Du som ser så fräsch ut kan väl inte…

Du som ser så fräsch ut kan väl inte…

Ska vi prata lite om osynliga diagnoser? Såna där som tex adhd, utbrändhet, ms, allergi och fibromyalgi. Några av de uppräknade har jag och det vet de allra flesta i min närhet om, ändå möts jag allt för ofta av total oförståelse.

”Du som ser så pigg och fräsch ut kan väl inte ha så ont”, ”Du som är så aktiv kan väl inte vara så trött som du påstår” osv osv… Detta har jag fått höra huuuuur många gånger som helst under de senaste 20 åren. Jag har bla hypotyreos, fibromyalgi, astma, allergi och en sömnstörning – det mesta startade när jag sprang rätt in i den berömda väggen 1998. Tror jag iaf… och det tror läkarna också.

Att bli utbränd är en jäkla skit, och det är mycket i kroppen som förstörs när man varit rejält sönderstressad. Att min fibro och sömnstörning kommer ur utbrändheten är läkarna rätt eniga om, det är tydligen så att en del av hjärnans funktioner förstörs bla det som reglerar andningen när man sover.

Jag har alltså en form av sömnapné, men inte den vanliga som beror på övervikt och snarkning – utan en annan som det knappt forskas på. En sk CPAP hjälper inte mej, eftersom jag mest sover på mage och masken inte fungerar då. Det som hjälper är att sova lite middag, då blir inte hjärnan och kroppen lika trött och stressad och jag sover därför bättre på natten. Tvärtemot alla andra råd mot dålig nattsömn alltså 🙂

Många har hört talas om fibromyalgi, och de flesta tror nog att det bara handlar om värk, men fibro är så otroligt mycket mer än det. Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Själva ordet fibromyalgi betyder värk i muskler och bindväv. Men det handlar också om bla matsmältningsbesvär, yrsel, känslighet för ljud, ljus, beröring och dofter, feberkänsla i kroppen, illamående, vadkramper, dimsyn och svårigheter att fixera blicken, kalla fingrar och tår, Infektionskänslighet (nedsatt immunfunktion) mm mm.

Hypotyreos är den vanligaste formen av sköldkörtelsjukdom i Sverige och innebär att sköldkörteln producerar för lite sköldkörtelhormon. Symptom är bla trötthet, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, frusenhet, försämrat minne, hjärndimma, ont i leder och muskler, muskelsvaghet, långsam i rörelse, tanke och tal, ödem, svullnad – ofta kring ögonen, viktökning, förstoppning, domningar och stickningar och nedsatt hörsel.

Jag har alltså två diagnoser som ger trötthet, plus en sömnstörning – inte konstigt jag är trött! De här två diagnoserna är rätt lika varandra i symptom och ger mej alltså lite extra allt, men inget syns utanpå. För hypotyreosen medicinerar jag med Levaxin och det funkar bra. För fibron finns inte så mycket att göra mer än att ta värktabletter när värken blir för illa. Men det som hjälper allra bäst är en hälsosam vikt, sol, värme, ordentligt med sömn och fysik aktvitet. Det sämsta av allt är väderomslag och kyla, då mår jag så dåligt att jag nästan får panik. Och det är ju därför vi planerar för en flytt och ett liv med sol och värme året om.

Egentligen är det bara Martin som ser mina dåliga dagar. Så det är ju inte så konstigt att jag får höra det där med att jag ser så pigg ut. De dåliga dagarna ligger jag mest på soffan och gnäller. Jag fryser, har ont, kan inte tänka, händerna funkar inte, hjärnan funkar inte – inget funkar när det är som värst. Det enda jag egentligen kan göra en sån dag är att sova och glo på intelligensbefriad tv, jag kan inte ens läsa.

Det är såna dagar som jag lägger ut en bild på instagram på tex en blomma med regndroppar eller nåt sånt. Jag berättar gärna om de dåliga dagarna för att visa att de finns och hur det är att leva med tex fibro. Å för varje gång kanske en enda till förstår vad det handlar om.

Vi som har såna här diagnoser är inte lata och vi hittar inte på. Det syns inte utanpå, men är högst verkligt för oss. Många av oss kämpar verkligen varje dag för att ha ett drägligt liv och då hjälper det inte att få höra att ”Du som ser så pigg ut kan ju inte ha så ont”. Vad vill ni se? Stripigt, otvättat hår, känna svettdoft och se skitiga kläder? Är det så man måste se ut för att bli tagen på allvar?

Det gör mej ju knappast friskare att se ovårdad ut… eller hur? Ni ser mej oftast inte mina riktigt dåliga dagar, när ni ser mej gör jag så gott jag kan – inte för er skull, utan för min! Man mår faktiskt lite, lite bättre när man har duschat, dragit hårborsten genom ett rent hår och klär sej i glada färger. Det är lite ”fejk it til you make it” lixom.

Att leva med fibro är att inte veta hur jag kommer att må när jag vaknar. Alla dagar i är olika, mycket beroende på vädret. Ibland vaknar jag med ont i en arm, ibland har jag ont i en fot – nästan aldrig är två dagar i sträck lika. Men jag är ALLTID trött! Och jag fryser nästan alltid och då kan ni stoppa upp era ”Kläder efter väder”, jag fryser nämligen inifrån. Jag vet att många med fibro bygger bastu och där sitter de fullt påklädda en stund varje dag för att bli varma. Så illa är det.

Så nu vet ni lite om hur jag upplever mina diagnoser, andra upplever det på sitt sätt – ibland önskar jag man hade en stämpel i pannan faktiskt. Allt är inte vad det ser ut på ytan, vi är många som bär på våra små och stora osynliga problem. Döm inte en annan människa förrän du verkligen vet vad denne bär på och går igenom.

Jag är livrädd!

Jag är livrädd!

Många verkar ta ganska lätt på corona och är inte alls rädda för att bli smittade eller sjuka. Jag erkänner: Jag är livrädd!

I månadsskiftet februari/mars började man förstå att corona inte var som andra influensor och kom med nya riktlinjer som vi svenskar skulle förhålla oss till. Å det gjorde vi väl? De allra flesta höll avståndet, träffades inte i onödan eller åkte kollektivt. Jag var en av dem som valde att stänga in mej nästan helt. Någon vecka senare fick hela makens arbetsplats rekommendationen att arbeta hemifrån och fick även hjälp att anpassa hemmakontoret så det skulle fungera i längden. Jag tycker nog att de flesta följde rekommendationerna i mars och april, men sen hände något…

Från början åkte vi och handlade på fredagförmiddagarna, det var nästan bara pensionärer och vi – trots att de över 70 rekommenderas att stanna hemma. De flesta höll sej hyfsat på sin kant och avståndet var ok oftast… men inte alltid. Många av de äldre äldre, hade inte jättemycket koll tyvärr. Men det var ändå ok att handla då och man kände sej hyfsat säker.

Sen hände något. I början på maj verkade smittorisken och alla rekommendationer som bortblåsta! Det kryllade av folk i butiken, ingen höll längre avstånd och det kändes inte alls bra. Så vi bytte tid för vår shoppingrunda, till fredagar kl 20 och tänkte att då tittar nog folk ändå på tv. Vi hade rätt, senaste veckorna har vi haft mer utrymme.

Flera av våra vänner och bekanta har varit sjuka, länge och allvarligt – en bekant har dött och flera är inte friska än och kommer kanske aldrig att bli helt återställda. De har inte behandlats på intensiven, ändå har de svårt att gå, orkar ingenting och har jobbigt med andningen och detta är flera veckor efter att de blivit friska. Flera säger att de aldrig varit så sjuka och så rädda tidigare, ren dödsångest alltså. Jag vill inte råka ut för det!

Jag är livrädd för att bli sjuk! Jag tillhör ingen av de riktigt allvarliga riskgrupperna, men med alla mina olika diagnoser vet man inte hur sjuk jag skulle kunna bli. Astma hör tydligen inte till någon riskgrupp, men jag hostar i flera månader av en vanlig förkylning, Hur skulle då detta bli? Astma tillsammans med andningsuppehåll, fibro och lite annat kan lixom bli vad som helst, ingen vet. Det man däremot vet är att många patienter medicineras med morfin och det tål inte jag. Tänk om någon skulle ge mej det av misstag i stressen, av ren rutin… Då skulle jag dö – inte av corona, utan av felmedicinering.

Så jag fortsätter att hålla mej på min kant, men bekymras av alla som släppt på allt, kramas på bilder och trängs i köer. Jag ser mängder med bilder på folk jag känner, som jag vet har underliggande sjukdomar och som även är bekant med h*n som dog. Jag fattar inte hur de tänker!

De får väl skylla sej själv om de blir sjuka, tänker kanske en och annan. Ja, men de kan ju faktiskt i sin tur smitta andra och orsaka att fler dör. Jag skulle aldrig klara av att ha det på mitt samvete. Jag är väl medveten om att det finns yrkesgrupper som måste arbeta utanför hemmet och som utsätts för smitta hela tiden. För deras skull måste vi andra hålla avstånd. Jag vet också att branscher går under pga att folk håller avstånd och stannar hemma. Såklart är det en katastrof att livsdrömmar krossas – men det är väl ännu värre om folk dör. Eller tänker jag fel?

Jag tror inte att detta på lång väg är över. Jag är ingen expert och ingen vet om Sverige valt rätt eller fel väg. Det kanske vi inte vet förrän om något år, när alla länder är igenom pandemin och räknar statistiken på ett och samma sätt. Men jag vet att jag kommer att göra vad jag kan för att inte bli sjuk och hoppas att det kommer ett säkert vaccin som jag kan få. Tills dess håller jag mej på min kant. Jag gillar livet för mycket för att riskera något. Kalla mej fånig om ni vill, det struntar jag faktiskt i.

Är du också rädd att bli smittad?

Några enkla tips för en lyckad och hälsosam viktminskning

Några enkla tips för en lyckad och hälsosam viktminskning

1 januari – sug på den. Dagen då många, många ”börjar om”. Jag ser det hellre som att man fortsätter framåt, efter att ha lärt sej lite av ett par snedsteg. För slutar gör vi väl egentligen aldrig?

Idag har jag sett hundratals uppdateringar på sociala medier om alla som styr upp på banan igen med framförallt sin vikt. Vikten är en sak, men jag ser det som ett paket med vikt, energi, muskler, konsekvenstänkande, sömn och en massa annat – jag kallar det hälsa. Det funkar lixom inte att bara fokusera på en sak, allt hänger ihop, tex: om sömnen fungerar blir man mindre stressad och då går man lättare ner i vikt och då orkar man lite till och tar bättre beslut mm.

För att lyckas med sin viktminskning/hälsoresa finns det några enkla tips som har hjälpt mej. Jag startade min livsstilssförändring för snart 20 år sedan, nådde mitt viktmål för 15 år sedan men blir aldrig färdig med mej själv och min inre resa. Man blir aldrig färdig och det förstår man längs vägen, man bli aldrig fullärd. Och det är en sak att gå ner i vikt, en helt annan att stå still och sedan jobba med resten av kroppen och särskilt knoppen. Ett jäkla jobb – men så värt det!

Mina bästa tips för att lyckas med viktresan är:

  • Hitta ditt varför
  • Gör upp en plan
  • Planera delmål med belöningar
  • Sätt ett realistiskt mål
  • Ha tålamod
  • Gläds åt minsta framgång
  • Var beredd på bakslag
  • Börja aldrig om – fortsätt bara framåt

Varför kan vara så enkelt som att bli mer hälsosam. Det borde ju egentligen räcka som anledning att ta tag i sej själv. För att man vill må så bra som möjligt så länge som möjligt.

Hur just din plan ser ut vet bara du, men låt den inte bli för krånglig. Börja inte träna sju dagar i veckan och ha en massa förbud kring vad och hur du ska äta. Börja med snabba promenader för att sedan öka, hitta alternativ till de dåliga vanorna istället för att förbjuda – då står du ut i längden. Men tänk att kosten står för 80 % av viktminskningen, tränar gör man för sin hälsas skull.

Sätt upp ett realistiskt mål, detta är viktigt tycker jag! Det är INTE realistiskt att gå ner flera kilo i veckan, inte i längden och inte om det ska vara hälsosamt och du fortfarande ska ha någon form av liv samtidigt. Går man ner väldigt snabbt så kan man drabbas av gallproblem, utebliven mens, blodtrycksfall, håravfall och lite annat. Så ta det lugnt! Lägg heller inte ditt viktmål för lågt, det blir svårare att hålla i längden. Sikta på normalt BMI till att börja med och känn sedan efter kilo för kilo och stanna där du trivs.

Tålamod. Jag kan knappt stava till det, men har varit tvungen att lära mej längst vägen. Jag snittade nämligen ETT HEKTO (inte kilo) i veckan i 10 kilo, det tog tre år. Om jag orkade i den takten, så orkar ni i vilken takt som helst! OCH: Minsta lilla steg, även om det går långsamt, är ett steg närmare mål.

Gläds åt minsta minus, som sagt: jag snittade ett hekto i veckan… ibland kan det även vara helt ok att stå still eller till och med gå upp. Som exempel: efter nyår, jul, påsk osv då är det faktiskt en bragd att stå still men till och med ok att gå upp något kilo. Vilket som, är förmodligen en framgång mot tidigare livsstil.

Räkna med bakslag, sånt som jag kallar livet. Det händer saker på vägen som man inte kan planera för, tex egen eller andras sjukdom, födelsedagar, högtider, resor, grejer på jobbet mm. Ibland kan det vara bättre att se sina framsteg per månad istället för per vecka, särskilt under knepiga veckor.

Och går det åt skogen, så fundera på vad som gick fel, lär av det, stryk ett streck och fortsätt framåt. Det kommer att gå fel, ingen ide att banna sej själv, fortsätta bara på ”den rätta vägen”.

Jag är noga med att inte ha några förbud, jag älskar godis och hade inte klarat många dagar om jag haft godis- eller sockerförbud. Så istället för förbud gav jag mej tillåtelse att äta lördagsgodis, då vet jag att det kommer en dag i veckan när jag får mitt gott och kan nöja mej med det.

För mej är även planering viktigt. Vi gör matsedlar varje vecka, ni hittar dem HÄR och vi har alltid matlådor i frysen som jag äter till lunch. Bra matlådemat hittar ni HÄR.

Jag vet att man kan ändra sin livsstil, jag har gjort det. Det tar tid och det är inte lätt, men det är så värt det. För mej kanske det är lite extra knepigt då jag har både fibromyalgi, hypotyreos, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Men jag vet att om jag ska må så bra som möjligt så måste jag ta hand om mej så bra som möjligt. Jag måste ha en normalvikt och jag måste träna, då är värken lindrigare, jag sover bättre och rör mej lättare. Men jag måste inte vara trådsmal och jag måste inte träna skiten ur mej. Det räcker med att vara ”good enough”.

Å det är det jag vill skicka med till er. Detta är ingen tävling, ni ska bara må bra. Ni ska bara bli en uppgraderad version av er själva som gör att ni ska må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Ni behöver bara vara ”good enough”, inte bäst. Tillräckligt bra för att må bra.

Jag finns på instagram @marlenerinda. Där försöker jag att peppa och stötta så mycket jag kan. Där finns min vardag med mat, träning, sjukdomar och lite gala och glamour. Häng med om ni vill, det brukar dyka upp lite roliga tävlingar då och då.