sömnstörning -

Det var ju ett jäkla skit!

november 15, 2023 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Jag har gått runt och känt mej lite hängig. Trött, frusen och konstant kissnödig. Nåt var fel.

Nog för att jag har en del kroniska sjukdomar som ligger där i bakgrunden och stör, men jag är sällan sjuk. Alltså sådär som många andra som ofta är förkylda osv. När jag väl blir sjuk ignorerar jag det totalt, oftast försvinner symptomen på några dagar – enstaka gånger måste jag söka hjälp. Så var det nu.

Senaste nätterna har jag vaknat flera gånger för att jag varit kissnödig och natten till igår började det göra ont också. Inatt fick jag nog. Jag mindes nämligen förra gången det var så här, första och enda gången jag haft urinvägsinfektion. Då ignorerade jag det…

Jag vet inte hur många år sedan det är, men vet hur fruktansvärt ont jag hade när jag väl sökte hjälp på vårdcentralen. Då hade infektionen gått upp i njurarna. Inte jättebra. Ibland försöker jag lite för mycket själv.

Med det i minnet inatt, när jag var uppe för tredje gången på ett par timmar, och inte kunde somna om, slog jag upp KRY och bokade tid. Jag har aldrig provat den tjänsten förut, men nu har vi ju ingen bil och det är svårt att få tid på vårdcentralen. Det skadar inte att prova. Så klockan 3 i natt bokade jag tid till kl 8 nu i morse. Jättesmidigt!

Jag satt redo men inget hände. Så kom ett sms att läkaren försökte ringa, men inte kom fram pga av inställningar i min app. Ops! Jag hade ju inte laddat ner den… boka kunde man nämligen göra ändå… snabbt laddade jag ner appen och tryckte på nästa tid. 11 minuter senare ringer läkaren upp. 17 minuter senare finns recept på penicillin.

Det var ingen tvekan, jag har urinvägsinfektion och ska behandlas, för att framför allt få sova. Och få bort infektionen såklart. Men min sömn är så otroligt viktig. Jag har ju en sömnstörning och är konstant trött av både min fibromyalgi och hypotyreos. Jag behöver inte fler saker som gör mej trött.

Efter frukosten gick promenaden till centrum, istället för den vanliga slingan runt området. Jag ville påbörja penicillinkuren så fort jag kunde och hinner på så sätt ta tre doser redan idag. Så hoppas jag få sova inatt. Jag har hög smärtgräns och står ut med mycket, men sova måste jag få göra!

Det här hade jag inte alls planerat för, jag har inte tid att springa på toa stup i kvarten. Särskilt inte i helgen när vi ska ut med husbilen, åka båt och testa de första julborden. Men det där med KRY var ju himla smidigt, särskilt när man har ett akut ärende. Har ni testat?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ny Fitbit – Versa 4

april 17, 2023 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Sedan 31/5 2013 har det suttit ett aktivitetsarmband på min arm. Det har väl passerat sisådär 8-9 olika genom åren, nu sitter det en sportklocka på armen för första gången! Jag har blivit med Versa 4 🙂

Jag utreddes för sömnproblem för massor med år sedan och för att ha lite koll på sömnen fick jag en Fitbit Flex av Martin. Sedan dess har jag testat Fitbit Charge, Charge HR, Charge 2, Charge 3, Charge 5 och säkert ännu fler, här kan ni läsa om testet jag gjorde en gång, och nu sitter en Versa 4 på min handled.

Nu ska jag alltså testa en klocka, istf ett armband och den har en massa spännande funktionen. Jag fattar inte ens hälften, men gillar den tydliga displayen. Trots att det är en klocka så är den ändå ganska liten. Det är därför jag hållit fast vid mina aktivitetsarmband, för att de är små och nätta, men den här är inte jättemycket större trots att det är en klocka.

Ett ”vanligt” armband är inte varit min grej, jag vill pimpa mina accessoarer och har därför alltid köpt nya armband. Såna som är lite finare (måste ju funka på röda mattan!) och lite enklare att knäppa, jag har svårt att använda händerna till pilliga saker och behöver enkla lösningar som sitter säkert. Här nedan är några av de Fitbit och armband som jag använt under åren.

Jag har alltid varit nöjd med Fitbit, främst för att de är enkla – men också för alla roliga utmaningar. Det är faktiskt pga utmaningarna som jag hela tiden haft just Fitbit. Men nu är utmaningarna borta… det är så tråkigt, så nu skulle det egentligen inte spela någon roll vilket märke jag har. Men jag är nog fast ändå…

Jag behöver ingen häftig klocka, med massor av funktioner. Jag vill se antalet steg tydligt, tid och gärna puls. Allt annat är bonus. Men visst kollar jag varje morgon hur sömnen har varit och det har ju varit väldigt praktiskt att se när nästa mens är på g. Men som sagt; stegen är viktigast.

Än så länge trivs jag med den här, även om den är på gränsen till för stor. Men den är ju ganska snygg ändå. Nu ska jag bara fixa ett annat armband (finns på amazon och wish), så blir det nog riktigt bra. Ett i guld såklart 🙂

Har ni något aktivitetsarmband eller sportklocka?

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Nu är det jobbigt…

maj 4, 2021 Marlene Kommentarer 22 kommentarer

Jag kanske inte är den mest positiva person som går i ett par skor, men jag försöker iaf oftast att ha ett positivt synsätt och peppa mej själv att se ljust på det mesta. Men det går inte alltid… just nu är det riktigt jobbigt.

Får man verkligen prata om jobbiga perioder och att man inte mår bra? Alla tycker ju inte det. De flesta tycker nog att man ska hålla fasaden uppe och inte visa hur dåligt man faktiskt mår. Kanske för att slippa jobbiga frågor, men kanske också för att inte tynga andra. Jag vet att många även ser det som en svaghet att inte må helt ok, särskilt om det handlar om psykiskt mående, och att det är något fult. Å det är inte bara psykisk sjukdom som är en svaghet i vissas ögon, utan alla sjukdomar. Just det har jag svårt att förstå. Hur kan något man inte rår för vara en svaghet?

Förra våren när corona började mådde jag jättebra. Jag fick saker gjorda, var ikapp både med jobb, mej själv och hushållet. Vi började rensa och renovera, tog hand om oss och varandra och hade det jättebra. Våren kom tidigt, det var hyfsat varmt och skönt varje dag under en lång period. Jag vet att jag gick i shorts i mitten av april och tog bilder med körsbärsträden som stod i full rosa blom. Nu är det maj och de har precis börjat blomma….

Våren och sommaren flöt på, vi mådde bra. I augusti dog vår älskade hund, pälsbollen som varit vid min sida i drygt 13 år. Såklart var det fruktansvärt och sorgen var oerhört tung, men ändå hanterbar på nåt konstigt sätt. September och oktober gick väl ok, men sen kom mörkret… hade vi en timmes sol i november? Jag vet att jag tog bild av en lucka i molntäcket en dag och jublade. Hösten var mörk och vintern var väldigt kall och snörik. En period snöade det i flera dagar, hur mycket vi än skottade så tog det aldrig slut. Pga corona kunde vi inte fly till solen som vi brukar göra på vintern.

I mars i år började livet kännas väldigt jobbigt. Ett par härligt soliga dagar lättade upp allt i ett övrigt kallt och regnigt april, när snön började trilla ner igen fick jag nog. Det knäckte mej totalt. Sedan dess är jag helt orkeslös.

Jag är enormt väderberoende och min kropp skulle kunna agera barometer. Jag får rejäl värk vid väderomslag och värken tar förstås energi och gör mej extremt trött. Trötthet är även ett symptom för fibromyalgi, dåligt väder knockar mej totalt. Å där är jag nu; totalknockad. Ledsen, Uppgiven. Energilös.

Vädret har tagit knäcken på mej. Jag är så trött att ögonen svider. Jag fryser konstant hur jag än klär mej. Jag har ont i skelettet, inne i benen lixom, på olika ställen varje dag. Inget är roligt. Jag är trött på att vara trött och trött på mej själv. Det enda jag vill är att bli ordentligt varm och bli bländad av solen. Att ta promenader i shorts och veta att det är sol även imorrn och dagen därpå och dagen därpå osv. För då vet jag att värken och tröttheten håller sej på en hyfsad nivå. Det jag istället gör är att sova, så fort jag får tillfälle. Fick jag skulle jag lätt sova dygnet runt utan problem, så trött är jag.

Jag känner mej ledsen, tråkig, energilös och som världens sämsta fru till världens bästa man. Jag är så tacksam att jag har min Martin. Att han alltid finns vid min sida och vill mitt bästa. För honom är jag finast i världen och han gör allt för mej oavsett hur jag mår eller ser ut. Tänk om jag kunde se det han ser…

Jag skäms inte för att jag mår dåligt, däremot tycker jag såklart inte om att må så här. Jag brukar säga att man får må dåligt och man får tycka synd om sej själv – men inte hur länge som helst. När man mått dåligt länge måste man göra något, en förändring av något slag. För oss kanske det bli ett kortare miljöombyte. Vi pratar om att dra till Öland några dagar. Den totala räddningen finns längre fram, en dag är ju planen att vi ska lämna Sverige under den mörka och kalla årstiden. Vilken befrielse att slippa höst och vinter!

Jag fick en del verktyg när jag gick i samtalsterapi för 20 år sedan, dem dammar jag av nu. Jag har alltså mått dåligt förr, men så här dåligt var länge sedan. Jag vet att det går att ta sej ur mörkret, men man måste göra jobbet själv – ingen kan gör det åt en tyvärr. Det är inget lätt jobb och det går inte snabbt, men det går. Man är inte svag eller en sämre människa för att man mår dåligt, däremot är man stark som erkänner det och tar tag i sitt mående.

Jag vet att de dagliga promenaderna hjälper och att träningen lindrar min värk, så det är lixom bara att göra. Mitt mantra ”Fucking gör det bara” sitter i bakhuvudet och hjälper mej att följa mina rutiner som är extra viktiga nu. En stressad kropp och hjärna blir tydligen hjälpt av rutiner, då den inte behöver anstränga sej med något nytt – utan bara trampar på i gamla hjulspår. Så jag trampar på och hoppas slippa överraskningar.

Just idag tycker jag lite synd om mej själv och det får vara så. Jag kan faktiskt inte rå för att jag har en massa sjukdomar och diagnoser. Jag kan inte rå för att vädret är piss. Och jag kan definitivt inte rå för att corona styr världen. Jag är rätt bitter för att jag aldrig får mitt vaccin och att mina diagnoser som var i Fas 3 togs bort. Ena dagen varnar man mej för att bli smittad för att jag förmodligen skulle bli svårt sjuk och kanske dö, andra dagen är jag inte ens i riskgrupp. Trots att all forskning säger så…

Corona står mej upp i halsen just nu! Det känns som jag börjar ge upp… att jag aldrig ska bli glad igen. Det enda jag vill just nu är att ha sol, värme och en spruta i armen. Kan jag inte bara få det?

Jäkla skitvår! Jäkla skitcorona!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Helt slut

mars 27, 2021 Marlene Kommentarer 10 kommentarer

Jag har inte trillat av planeten. Det var länge sedan jag skrev något här, tror inte det gått så länge mellan inläggen någonsin under alla år. Orsaken är trötthet. Jag är helt slut. Jag orkar knappt stå upp, ögonen går i kors, energin är noll och ändå sover jag 8-9 timmar per natt. Förklaringen stavas: Fibromyalgi.

Jag har varit trött förr, men i år är det värre än vanligt. Jag orkar ingenting! Martin har såklart sett att jag mår dåligt och igår började vi dissekera senaste tiden för att hitta orsaken. Vädret har inte varit särskilt fördelaktigt för en som behöver sol, värme och ljus. Väderomslag är något av det värsta för mina kropp och det här varannandagsvädret funkar helt enkelt inte.

Jag är van att åka bort ett par veckor varje vinter och det har tydligen varit en stor nyckel för att orka. Jag fick inte de där veckorna i år pga covid och det märker jag av nu. Jag måste ha min sol och värme för att fungera, så enkelt är det. Förra året var utan snö och våren kom tidigt, jag hade varit på Filippinerna i december och vi hade dessutom varit på Dominikanska i januari – jag mådde toppen och hade massor med energi. I år har mörkret varit kompakt, massor med snö, väldigt kallt och fortfarande har inte värmen kommit fast vi snart är framme i april.

Jag kunde inte fly mörkret och kylan i år och det märks. Senaste 2-3 veckorna har tröttheten varit förlamande. Jag har tagit mina promenader och tränat, för att jag måste (och för att Martin dragit mej med sej) – men promenaderna har gått långsamt och träningen har inte haft någon vidare kvalité. Men detta är saker jag måste göra för att helt enkelt klara något alls. För att värken inte ska ta över mej totalt.

När jag är så här trött så funkar inte hjärnan, det är som nån hällt seg kola i hela skallen. Jag sitter i stort sett bara och glor på dataskärmen när jag ska försöka skriva något. Tack och lov har jag haft en hel del förinställda inlägg, men nu är de slut…

Bara tre dagar, hittills i år, har det varit så pass varmt att jag kunnat njuta av solen ute och då har jag farit runt som en galning för att utnyttja den extra energi jag äntligen känt komma. Så jag har faktiskt städat trädgården, alltid nåt. Njuta av solen har jag inte hunnit mer än någon timma, eftersom jag prioriterat att få ordning. I övrigt gör jag inget alls, jag bara sitter där. Läser eller glor på tv, att jag kan läsa är helt otroligt – det kunde jag inte förut när jag mådde så här.

Jag har som sagt varit trött och helt slut förr, men det här är nog den värsta trötthet jag någonsin haft. Att tom känna att det är jobbigt att blinka… Jag tycker inte att man ska jämföra sjukdomar och symptom, det jag känner – känner du på ett annat sätt. Jag vet att man blir trött av olika behandlingar och diagnoser, att de som haft covid också är helt slut. Så jag behöver ingen som säger ”då skulle du se hur man mår efter en cancerbehandling” eller ”alla är lite trötta då och då”. Det här är min trötthet, som jag upplever den – låt mej uppleva min situation, på mitt sätt.!

Jag är just nu otroligt frustrerad eftersom jag vill så mycket. Jag vill fixa i trädgården så vi kan börja bygga där, jag vill röja ordentligt inne så jag ska trivas där, jag vill börja förbereda för renovering av mitt träningsrum, jag vill upptäcka nya naturstigar och en massa annat. Jag har mängder med texter på saker jag vill skriva, men jag orkar inte och kommer inte ens ihåg mina idéer om jag inte skriver upp dem direkt. Som sagt; hjärnan är som kola, minnet existerar inte. En text tar dessutom väldigt lång tid att skriva eftersom ögonen inte heller hänger med, ni ska se alla felstavningar och röda streck…

Fibromyalgi är förstås mer än bara trötthet, det är bla långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning, ljudkänslighet och en massa annat. För mej är det dock tröttheten som är värst, värken och mycket av det andra vänjer man sej konstigt nog vid.

Jag är verkligen beroende av sol, värme och en jämn temperatur. Det blev väldigt tydligt i år. Planen att flytta till varmare breddgrader blir alltså ännu viktigare och tydligare, det måste bli av helt enkelt. Jag vill ju bara må bra och orka med livet, som de flesta andra gör. Vi vet vad lösningen är, planen måste förverkligas så snart det går.

Nu hoppas jag att värmen ska komma på riktigt inom kort och att det är möjligt att resa till vintern. Vi har en resa bokad i januari 2022, ni ska snart få veta vart. Å ja! Den går självklart att både boka om och av, om det inte är lämpligt att resa då.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Vem är jag?

januari 8, 2021 Marlene Kommentarer 24 kommentarer

Det har tillkommit en massa nya läsare, välkomna!!! Jättekul att ni hittat hit, jag känner mej hedrad. På riktigt!

Det är länge sedan jag presenterade mej, och det lilla som står i infot här på sidan säger inte särskilt mycket. Dessutom ändrar man sej ju med åren, utveckling tror jag det kallas. Så det är väl dax att återigen berätta vem jag är.

Marlene heter jag alltså, snart 51 år gammal. Född och boende i Tumba, men spenderade mina första år mest på Öland, där min mamma är född. Jag började blogga 2006, då jag blev nominerad till Riksdagen (jag visste att jag inte skulle bli vald) och ville visa hur valrörelsen går till inifrån. Då var jag ensamstående, bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman.

Som ensamstående med två barn som tillsammans hade ca 10 diagnoser, och dessutom politiskt intresserad, fanns det rätt mycket att berätta och bloggen blev även min dagbok då jag började upptäcka att minnet svek mej mer och mer. 2008 blev jag och Martin ett par, efter många år som kollegor på Viktväktarna. Bloggen var så pass etablerad och välbesökt att jag inte bara kunde byta namn hur som helst – så det fick bli en liten ändring bara och ”Fd” lades till det gamla bloggnamnet, Fd Ensamma Mamman.

Vart efter barnen växte upp och jag blev mer och mer ”insyltad” i Viktväktarnas värld ändrades inriktning från mitt vardagsliv till mer fokus på hälsa och resor. Det blir så när man får mer tid för sej själv, då upptäcker man helt plötsligt vad man faktiskt är intresserad av och vad som är viktigt för en. Dessutom påbörjades en rejält utredning om min hälsa 2010, där man hittade en massa ”spännande”…

Från att i mina ögon vara hyfsat frisk men med lite värk, sviktande minne, trötthet osv stod jag helt plötsligt med en massa diagnoser i famnen. Det visade sej att jag hade en infektion i hela kroppen som jag tydligen gått med i några år… jag hade även fibromyalgi, hypotyreos, brist på både B12 och Folsyra, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Juhupp…

Martin och jag jobbade vidare på Viktväktarna. Vi hade stora klasser, var omtyckta och var bra på det vi gjorde. Men Martin hade en dröm, som han började förverkliga 2012 genom att sätta sej på skolbänken igen. 2014, 14 år efter min första kontakt med VV och efter 10 år vid vågen och i kassan – sa vi upp oss och Martins dröm gick i uppfyllelse. Han fick äntligen jobba med datorer som programmerare mm och jag kunde gå hem och ta hand om min hälsa. Jag skulle bli hemmafru 🙂

Jag var en skitdålig hemmafru, jag avskyr att laga mat och är rätt dålig på att städa. Men jag tog hand om mej och hälsan blev lite bättre vartefter, mest satt jag vid datorn och skrev på bloggen. Bloggen växte och det började komma inbjudningar till event. Jag tyckte inte om utvecklingen på bloggen och fick min idé om att starta ett webbmagasin. Nånstans där jag kunde spilla över det som inte var ”jag” och som inte hörde hemma i bloggen. Martin nappade på idén och byggde direkt vår första sida och Du i Fokus var född.

Som gammal skribent, fotograf och kåsör på lokaltidningen visste jag hur jag ville att det skulle se ut och det fanns en rejäl lucka i information och tips för 45+ utan barn. Så det skulle bli vår nisch, ett livsstilsmagasin med bara guldkanter. Å så blev det och det har gått jättebra!

Nu är bloggen min och helt och hållet mej, med fokus på hälsa och resor – det som intresserar mej mest, och kul grejer finns på Du i Fokus. Dessa två kombineras varje söndag när jag lägger ut mina veckomenyer. Jag får det bästa av två världar med vardagen och mina funderingar på bloggen och det mer ”journalistiska” och redaktionella på Du i Fokus.

Självklart lyser min bakgrund från Viktväktarna igenom i mycket på bloggen och det är helt ok. Hälsa är det viktigaste av allt och jag för gärna vidare min kunskap eftersom jag vill att alla ska må så bra som det bara är möjligt. Särskilt som alla mina läkare har som krav på mej att jag måste hålla normalvikt för att slippa den värst värken och framförallt hålla cancern borta så länge som möjligt.

Jag har nämligen cancermarkörer i blodet och kommer förmodligen att få bröst- eller underlivscancer någon gång. Men med normalvikt och fysisk aktivitet ska vi kunna hålla det borta så länge som möjligt. Jag går på täta kontroller så blir det något kommer man nog att hitta det tidigt och kunna åtgärda det snabbt. Jag är öppen med alla mina diagnoser, även detta.

Jag är en ganska nöjd person med det liv jag lever numera. Jag har allt jag behöver, världens bästa man, två numera hyfsat friska ungar och ett roligt liv. Förr kunde jag utan tvekan gå emellan i en konflikt eller utrycka min åsikt precis när som helst utan problem, numera är jag lite mer av ”pick your fights”. Är det inte riktigt viktigt så får det vara. Jag orkar helt enkelt inte slösa energi på skitgrejer. Kanske visar det nån slags mognad eller att man blivit vuxen? Jag vet inte.

Jag gillar den vardagliga lunken, tråkigt är helt ok. Rutiner är min drog som jag vårdar ömt. Det enda jag behöver är min hälsa och min familj, plus en och annan resa till värmen. Vi planerar för ett liv i solen, det är inte bara en dröm – utan en plan som vi steg för steg kommer allt närmare att förverkliga. Inom 10 år kommer vi att bo i en husbil mellan april och oktober, resten av året kommer vi att hyra boende utomlands i värmen.

Ja, det är väl jag i stora drag. En ganska okomplicerad och enkel person med ganska små krav. Så länge jag har hälsan, kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet, så har jag allt som är viktigt. Just det… jag har bott i Afrika också, det är viktigt, men det tar vi en annan gång 🙂

Vem är du som läser detta? Berätta!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

2020 – renoveringen av oss

december 29, 2020 Marlene Kommentarer 16 kommentarer

Så har den tiden på året kommit då man ska summera allt som hänt de senaste 12 månaderna. Jag delar upp summeringen i flera delar.

2020 är ett jäkla skitår, men inte enbart faktiskt. Året gav oss chansen till att ta hand om oss och vi tog chansen direkt!

Allt började så bra med en härlig resa och firandet av att tant (jag) fyllde 50. Vi hann hem och började komma in i vardagen igen när corona slog till och stängde ner allt. Jag hade flera jobbresor inplanerade och vi skulle fota flera mingel och Röda Mattor – några hann vi göra men det mesta ställdes in på bara några timmar. Vi fotade vårt sista jobb 10 mars, sedan dess har jag varit hemma helt, Martin kom hem några dagar senare.

Vi accepterade situationen direkt och insåg att vi blir hemma på heltid väldigt länge. Jag trodde till midsommar – Martin sa direkt att det blir minst till augusti. Nu är det december och vi sitter fortfarande här… Jaja, vi deppade iaf inte ihop som många andra. Vi har ju varandra och gillar att tillbringa tid tillsammans. Det var ju så vi hade det under våra första år tillsammans, då vi både bodde och jobbade ihop. Så vi tyckte det var rätt mysigt faktiskt. Back to basic lixom.

Vi gjorde upp en plan direkt. Nu när vi bara skulle träffa varandra och alla fester, mingel och jobb var inställda och Martin inte behövde lägga tid på att åka till och från jobbet – så fick vi helt plötsligt massor med frigjord tid. Mellan 2 och 4 timmar varje dag faktiskt. Den tiden skulle vi lägga på vår hälsa!

Den 16 mars började vi gå ”till och från jobbet” varje dag, dvs en sväng runt kvarteret morgon och kväll. Jag styrde upp min sömn och kosten direkt, Martin behövde lite startsträcka men tog tag i sin kost på riktigt i april. Min träning fortsatte som vanligt, men nu blev verkligen alla planerade pass gjorda.

Vi började även kolla in alla kommunens naturstigar och upptäckte dem en efter en och hade skitroligt på vägen. Sen har vi fortsatt av bara farten och även tagit oss vidare till nästa kommun. Ni som hängt med på instagram @marlenerinda har sett hur vi har kämpat och hur vi har gått och gått och gått 🙂

Vi hörde tidigt att ett högt BMI förvärrade sjukdomen, vi tänkte inte tillhöra den skaran. Så istället för att sitta och deppa över allt vi inte fick eller kunde göra, tog vi alltså ett rejält tag i oss. Och som vi gjorde det! Jag var redan sk normalviktig, Martin vägde lite för mycket. Idag, drygt 9 månader senare, har jag gått ner 7 kg och Martin har gått ner hela 18 kg! Och detta bara genom att ta två dagliga promenader, sova ordentligt och äta ungefär som vanligt men mindre mängd.

Vi har inte uteslutit något eller haft några förbud. Ingen uppoffring alls alltså, bara lagt till sånt som är bra för hälsan. Å det är så vi har tänkt hela det här året, vi har satsat på vår hälsa och att göra det som är bäst för vår knopp och kropp. För att vi är värda det och för att vi vill hålla i längden.

Som sagt; vi anade att detta skulle bli långvarigt och utnyttjade situationen som vi ofrivilligt hamnat i. Istället för att lägga på oss ”corona-kilon” som många andra, har vi istället använt ”corontänen” för att ta bort kilon. På vägen har vi försökt att peppa andra att göra detsamma, vet inte hur bra vi lyckats med den biten dock… En och annan har nog tom blivit irriterad på oss…

Som det ser ut nu så kommer corona att styra vår värld i minst 3-4 månader till, landet kanske så sakta börja öppna i april/maj Det finns alltså ytterligare tid för oss att göra lite till – och för er som inte gjort något än finns fortfarande tid att köra igång.

ALLA behöver jobba på sin hälsa! Det måste inte nödvändigtvis handla om kilon och vikt, utan kan även handla om styrka, balans eller smidighet. Kroppen behöver både motion och muskler, särskilt när vi blir lite äldre. Eller varför inte prioritera sömnen? De allra flesta av oss sover faktiskt för lite. Vi har alla något som kan bli lite bättre.

Tänk hälsa! Vad behöver din kropp mer eller mindre av? Vad kan du med enkla grepp förändra, utan att göra om hela ditt liv alltså? Behöver du ta en promenad, sova lite mer, äta mer grönt – jamen gör det då! Tänk inte ta bort – utan lägg till. Lägg till bra vanor, så försvinner många av de dåliga på vägen. Tänk inte att du offrar något utan istället ger dej en chans att leva lite längre. Bli lite friskare. Må lite bättre. Nu har du chansen till förändring och man hinner rätt mycket på 3-4 månader.

Som sagt: man måste inte göra jättestora förändringar, man kan komma rätt långt ändå. Jag tränar 15 minuter, tre gånger i veckan och på bara ett år syns det lite skillnad. Två halvtimmes promenader varje dag är kanske mycket begärt, men ta en kortare iaf. Så sover du bättre och då blir allt bättre. Med små förändringar och små steg kommer man rätt långt 🙂

När alla restriktioner är över hoppas jag att jag mår bättre än någonsin i kroppen. Å det hoppas jag att ni också gör! Nu vill jag poängtera att jag är väl medveten om att ni som jobbar inom vården (och skolan mm) har ett helvete – men vi andra kan ju ta hand om oss så ni i bästa fall slipper oss.

2020 var alltså året då vi tog ett helhetsgrepp om vår hälsa och jobbade målmedvetet med den biten. Vi kom långt med små medel och arbetet fortsätter även 2021 – 2022 – 2023 – ja ni fattar. När det gäller kroppen och hälsan blir man aldrig färdig, det är ett ständigt pågående arbete. Ett arbete som blivit rätt trevligt faktiskt, det är kul när man ser och känner förändring 🙂

Nu undrar jag förstås; Du som hade möjligheten och fick mer tid – tog du också chansen att ta hand om dej lite extra. Eller är det din tur nu?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Den stora tröttheten rullar in…

november 13, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Väderomslag, kyla, mörker och fibromyalgi är ingen bra kombination. I alla fall inte för mej. Hela min kropp säger ifrån och av alla olika symptom så är tröttheten värst.

Den här hösten har varit ganska bra när det gäller väder och temperatur. Att ha 8-9 plus grader i november är ju inte särskilt vanligt, men jag är väldigt glad för det. Därför har jag mått bättre än jag brukar göra så här långt, men nu känner jag hur kroppen börjar märka av årstiden och mörkret. Jag är såååå trött!

De vanligaste kännetecknen för fibro brukar vara värk som vandrar runt i kroppen, hjärndimma och trötthet. För mej är det just tröttheten som är jobbigast, men även hjärndimman som innebär att jag inte hittar ord och ibland helt enkelt inte orkar tänka. Å så börjar det bli nu. Tröttheten är total! Den här hösten har som sagt varit ok, det är först nu den senaste veckan som den blivit ett problem.

Ju tröttare jag blir desto sämre fungerar skallen. Nu när jag skriver har jag röda streck under nästan vartenda ord, felstavningar som fixas innan texten publiceras. Ögonen svider av trötthet och inte ens med glasögon ser jag skarpt. I nuläget vet jag inte om jag behöver ny styrka på glasögonen eller om det helt enkelt är fibron som stökar.

Sedan i tisdags sitter jag med min ljusterapilampa och jobbar. De står framför mej och bombarderar mej med starkt ljus några timmar per dag. Idag sa Martin åt mej att jag måste börja sova middag igen, det brukar vara det enda som hjälper och han kan se skillnad när jag tar min tupplur på eftermiddagen. Han brukar ha rätt, så idag är det tupplur som gäller igen.

Värk kan man vänja sej vid, trötthet är bara irriterande. Det är inte normalt att vara trött dygnet runt, att börja gäspa kl 19, trots att man sover mellan 22.30 och 7.30. Så nu börjar ”operations höst vs fibro”! Nu måste jag prioritera sömn med kvalité och hoppas att det fungerar lika bra som det brukar göra. Så from idag schemaläggs en tupplur varje eftermiddag, tills dagarna blir ljusare igen.

Vanliga år skulle jag haft en resa till solen att se fram emot, som brukar pigga upp rejält, men så blir det inte i år. Jäkla skitcorona!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Sprutat och klart!

november 12, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sedan jag fick min diagnos fibromyalgi har det varit en självklarhet att ta vaccin för säsongsinfluensa varje år. Jag blir inte sjuk särskilt ofta, men när jag blir det så blir jag väldigt sjuk. Att därför hålla bort en sjukdom så mycket man kan känns därför rätt självklart.

Enkelt kan man säga att influensa är en infektion som man får av virus som sprids när någon nyser eller hostar. Vanligtvis får man ofta hög feber, huvudvärk, muskelvärk, halsont och hosta. Influensavirus kommer till Sverige varje år och är vanligast under vinterhalvåret. Än har man inte konstaterat några fall i år i Sverige, men utomlands har det kört igång.

Jag har astma som jag inte besväras av särskilt mycket vanligtvis, mer än att jag hostar så jag kräks när det är kallt eller springer för snabbt. Men blir jag sjuk och får hosta så kan jag hosta i månader innan det går över. En vanlig person kanske hostar några veckor, jag kan hålla på 3-4 månader. Att bli sjuk i en helt vanligt förkylning är alltså rätt jobbigt och något jag undviker så mycket jag bara kan. Överhuvudtaget så blir jag sjuk längre än andra, en magsjuka som är över på ett dygn för andra får jag brottas med en vecka eller två.

Så jag gör vad jag kan för att inte smittas och igår tog jag därför den årliga influensasprutan. Eftersom både Martin och jag tillhör riskgrupp får vi den gratis och lite före många andra. I år är det många landsting som erbjuder sprutan gratis till alla, för att inte influensan och pandemin ska krocka i sjukvården.

Det är alltid lika roligt när vi kommer till vårdcentralen för vår spruta. Vi drar ner medelåldern rejält och blir alltid kritiskt synade från topp till tå av sköterskan som tar emot oss. ”Ni ser inte riktigt ut som 65+”, får vi alltid höra och sen får vi rabbla upp våra diagnoser som ”bevisar” att vi har rätt att vara där.

Just i år var det ännu mer speciellt eftersom det bara fick vara ett visst antal väntande i väntrummet. Man hade fixat en särskild ingång, det gillar jag! Har hört att vissa kör med drive-in – så smart ju! Väl där inne fick vi kryssa oss förbi de som redan satt där, som alltså var betydligt äldre än oss. Eftersom man i år måste boka tid för vaccinet så blev väntetiden kort, då vi dessutom tillhör samma familj får vi gå in tillsammans.

Så nu är vi sprutade och klara för i år och hoppas slippa säsongsinfluensan. Det finns aldrig några 100%-iga garantier, men hyfsat stora ändå. Förhoppningen nu är att vi får komma tillbaka om ett par månader och ta sprutan mot covid-19, och äntligen få våra liv tillbaka. Ja, vi tänker ta den och står först i kön!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Usch så tråkigt det är nu!

oktober 22, 2020 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Jag är lite låg just nu. Irriterad över världsläget och corona, frustrerad över min (fibro)värk som kommer med väderomslagen och less på tröttheten som kommer med värken.

Jag brukar inte gnälla, men då och då trillar även jag ner på botten och måste få spy ur mej lite. Hösten är här och jag avskyr den! Väderomslagen gör ont i kroppen, just nu är det varannandagsväder och alltså ont hela tiden. Det är svårt att beskriva värken som min fibromyalgi ger och den ser olika ut för alla drabbade såklart. Jag mår sämst oktober – mars, andra mår bäst då.

Min värk sitter oftast i smalbenen och händerna och kommer lixom inifrån skelettet. Jag har områden på hela kroppen som är iskalla och inte går att värma upp hur mycket jag än klär mej. Det enda som lindrar såna dagar är att ligga under mitt tjocka täcke, fullt påklädd och med värmedynan på max. Jag vet andra som sätter sej i bastun med vinterjackan på. Det där med att klä sej efter väder, funkar alltså inte på mej, jag fryser inifrån.

Ändå är det varken värken eller att jag fryser som är värst, utan tröttheten. Jag är konstant trött. Så där så ögonen svider och bara vill gå igen. Jag sover oftast mellan 22.30 och 7.30 och är ändå så trött att ögonen går ihop vid 15-tiden. Oftast sover jag en stund på eftermiddagen, för att jag helt enkelt inte kan hålla mej vaken.

Nu har jag en konstaterad sömnstörning, och gjort utredning som visat att jag inte kommer ner i djupsömn. Så att jag är trött är inte så konstigt, men rätt irriterande för jag tycker ju att jag sover bra och oftast himla gott. Men min läkare har rekommenderat mej att sova middag, eftersom det är enda gången jag faktiskt får lite djupsömn.

Å så här är det alltså fram till februari/mars ungefär. När vädret blir stabilare och värmen kommer tillbaka. Att åka iväg på vintern är alltså ett sätt att helt enkelt stå ut och få må bra ett par veckor. Att få en liten paus från värk, kyla och trötthet. I år blir det väldigt jobbigt! Jag får nästan panik när jag tänker på att jag ska klara nästan ett halvår utan minsta paus. Särskilt som jag redan nu är sämre än på flera år och vintern sägs bli riktigt kall och lång.

Vår plan att bo utomlands under vinterhalvåret är alltså inte bara taget ur luften, utan finns en förklaring till. Min kropp orkar inte en hel vinter med kyla, snö och mörker. Jag undrar i vilket skick jag kommer att vara nästa år… vågar knappt tänka på det. Massage och ljusterapi/ljusrum funkar lite, men det är ju så dyrt och inget man kan göra så ofta som det skulle behövas. Dessutom vågar jag inte göra det heller just nu medan corona härjar.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. Man får gnälla, men bara en stund, man får inte bli ett offer. Så jag kommer att fortsätta ta hand om mej och göra så gott jag kan med kost, promenader och träning. Jag har en ljusterapilampa som lyser medan jag jobbar. Det är lixom enda sättet att minimera skadan. Å så får det vara tills vi kan resa igen och sedan bo i värmen. Den dagen är en bit bort, men den finns där!!!

Hur klarar ni vårt mörka halvår? Ni kanske gillar det?

Jag är inte den som gnäller men…

augusti 19, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi som lever med fibromyalgi har en ganska spännande vardag. Tröttheten finns alltid där och ligger som en våt, tung filt över allt jag gör. Värken kommer och går, dessutom flyttar den på sej – man vet lixom aldrig hur nästa dag ser ut. Senaste månaderna har varit värre än vanligt. Jag är inte den som gnäller, men nu börjar det bli jobbigt.

Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Själva ordet fibromyalgi betyder värk i muskler och bindväv. Orsaken är fortfarande till stor del okänd. Det finns studier som visat att personer med fibromyalgi har förändringar i muskelvävnaden, en ökad smärtaktivering i det centrala nervsystemet och att det ofta förekommer psykisk överbelastning i samband med sjukdomen. Men man vet inte vad som utlöser sjukdomen och det finns heller inte någon särskild behandling eller medicin.

För mej är det tröttheten som är värst, men den har jag ändå lärt mej att leva med på något sätt. Jag ställer nästan aldrig någon väckarklocka eftersom jag mår bäst av att vakna av mej själv och jag sover middag ibland. När det gäller värken vet jag att väderomslag, kyla, höst och vinter är extra jobbiga – ett helvete när värdet hoppar fram och tillbaka. Värsta värken sitter i knogarna och smalbenen, men det har jag också lärt mej att hantera. Trodde jag…

De senaste månaderna har värken börjat byta ”utseende”. Den har börjat slå till på nätterna mer och mer och väcker mej. Min trötthet blir knappast bättre av att vakna av värk på nätterna. Jag har lagt upp ett lager av värktabletter och ett stort glas vatten vid sängen, så vakentiden ska bli så kort som möjligt – men det blir ändå så att det tar någon halvtimme-timme att somna om. Å detta irriterar mej något enormt!

Jag gillar inte värktabletter eller medicin och försöker hålla det på en så låg nivå som möjligt. Alltså vill jag inte ta en tablett innan sänggående IFALL jag får ont, för det händer ju inte varje natt. Jag har inte heller lyckats hitta något mönster eller anledning. Vid väderomslag får jag ont, så är det bara – men senaste tiden har ju värdet varit ganska stadigt, ändå händer det. Just nu sitter jag med rejält ont i händerna/knogarna och har svårt att skriva. Händerna är också iskalla, trots att det är nästan 30 grader varmt ute.

Värmen har varit min räddning under alla år, det jag hängt upp mitt välmående på. Om jag får ont då också har jag lixom ingen väg ut känns det som. Vad gör jag då? Jag orkar inte ens tänka tanken!

Så kommer funderingarna: kan det vara något annat än fibro som spökar? Det är väldigt lätt att se fibron som en förklaring till allt konstigt som händer i min kropp och då inte bry sej om att söka hjälp för nya symptom. Det finns ju ändå inget botemedel…

Nu är det som det är. Värmen är fortfarande min bästa kompis. Vad den nya värken beror på och kommer ifrån kanske jag aldrig får veta. Som med så mycket annat i min oförklarliga kropp. Hela jag är snart en gåta 😛