Expressen har idag en artikel om huruvida man väljer en överviktig person som partner eller inte. För det är tydligen så att tjocka människor har svårare att hitta en käresta. Å ändå sägs det ju att skönhet sitter på insidan…

Jag har inga problem med att tycka om en tjock människa, vare sej som partner eller vän. Utseendemässigt tycker jag inte det spelar ett dugg roll om man är tjock, smal, gul, brun eller saknar en arm eller ett ben. Jag ser till insidan!

Däremot erkänner jag att jag tjatar på mina ”mindre smala” vänner om att jag av rent egoistiska skäl vill att de ska gå ner i vikt. Jag vill nämligen att de ska överleva och stanna kvar hos mej! Oavsett vad folk säger så är risken större för tjocka personer att drabbas av olika åkommor och faktiskt dö tidigare än de annars skulle gjort om de varit smala. Å med tjock menar jag inte någon med storlek 42-44, utan 52-54-56… Med smal menar jag inte 34-36, utan en normal 38-40-42.

Eftersom jag jobbar med vikt och kilon, så vet jag ju att INGEN behöver vara överviktig. Kunde Martin gå ner 60 kg, så kan alla gör något åt sin övervikt. Det är inte enkelt, men vi har vertygen och kan hjälpa till. Om jag hade en bilverkstad skulle jag förmodligen vara lika intresserad av folks bilar och erbjuda min hjälp. Inget konstigt alltså. Förutom att det där med vikt är så känsligt… men det är inte så svårt att prata om bara man gör det på ett schysst sätt. Jag tror nämligen inte att någon VILL vara tjock. Jag är inte heller trådsmal och superfit, alltså kommer jag inte med några pekpinnar eller moralkakor om att det är hur enkelt som helst att sluta äta godis eller bara springa den där milen. Skulle aldrig falla mej in!

Skulle jag kunna ha en fet partner? Ja, men han skulle inte vara det så länge, jag skulle vilja ha honom länge i mitt liv och då innebär det att plocka bort kilo för kilo för att få honom att överleva. Alltså vill jag ha ”mindre” tjocka vänner, för att få behålla dem riktigt länge 🙂

.