Det var avslutning på agilityn, något Senior haft ångest för de senaste två veckorna. De flesta med adhd är fruktansvärt dåliga förlorare, min älskade stora son är ett praktexempel på det…
 
Idag skulle det nämligen vara tävling… och min Senior hatar att förlora. Han har ältat detta med tävling hur länge som helst och jag har sagt att det bara är en lek. Något han inte alls vill lyssna på.
 
Så kom vi då dit… de plockade fram hindren… han var nr2 som skulle köra. Baloo, som var först, gick ganska bra, men så är det också andra gången de går kursen. Sen var det Senior och Baileys tur. Baileys missade första hindret, andra och tredje gick väl ok – sen sprang han förbi några hinder och hoppade fel på nästa… Då gick Senior av banan. Han vägrade göra nåt mer. Klart Baileys känner av hans nervositet och blir nervis han oxå… Klart de misslyckas.
 
Efter lite lirkande och när alla de andra hoppat sina varv, fick jag honom iaf att be om en chans till. De andra känner till hans problem och är vuxna, så de gav honom en chans till och då gick det mycket bättre. Med bara ETT fel och två tvekan, blev han till slut femma (av sex…). Klart missnöjd var han även nu, men han gjorde det iaf.
 
Eftersom han åtminstone gick tillbaka och gjorde ett nytt försök fick han en liten belöning efteråt. Jag måste ju förstärka allt som är positivt. Så han fick en chipspåse, trots att det är mitt i veckan! Men vad gör man inte för att uppmuntra sina ungar?