Jag har varit ensam i snart 10 år, hade iofs en särbo under några år – men han fick sparken för 3,5 år sen. Sen dess har jag alltså varit helt ensam och nästan givit upp tanken på att hitta någon som passar just mej.
 
När man levt så länge själv och klarat sej ganska bra, är det svårt att helt plötligt ens tänka sej in i en tvåsamhet. Hur sjutton gör man när man är två om allt?
 
Jag är ett kontrollfreak och just nu har jag ingen kontroll alls och mina två bästa kompisar har väldigt roligt åt mej. Allt har gått så fort och jag fattar ingenting, bara att jag mår väldigt bra. Problemet är ju bara att jag har svårt att acceptera att jag inte kan kontrollera just det här som händer nu… att man ibland bara får åka med och se vad som händer. Jag är inte van vid det, men antar att jag måste fixa det också?
 
Hjälp!!!