Jag började fundera på när jag var som störst och hur jag faktiskt såg ut då. Fanns det några bilder? Jag har ett excellblad med min vikt sedan massor med år tillbaka och en koll i det visade att jag i mars 2011 vägde 69,1 kg. Det är mer än när jag väntade barn och alldeles för mycket när man är 156 cm lång. 

Vad kunde det finnas för bilder sedan den tiden tro? Jag började leta, i mars och april fanns inget. Men i januari samma år fanns bilder från vår senaste Egypten-resa, det var ingen vacker syn…

Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde där… Trött, ont, ledsen, tung… Ganska sjuk faktiskt. När vi sökte hjälp på vår närmaste vårdcentral fick jag bara höra att alla är lite trötta ibland. Man tog inte ens ett blodtryck! Så jag bytte vårdcentral och det var det smartaste jag någonsin gjort för mej själv!

Hos Doktor L, 4-5 mil bort, fick jag hjälp! Han började med att ta massor med prover och mängder med olika tester och undersökningar. Det gick remisser åt alla håll och det var nästan ett heltidsarbete bara att gå igenom allt och träffa alla olika läkare. Jag låg en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus, fick gå runt med en dunk och samla mitt urin ett dygn, träffade ortopeder och en massa annat. Å efter bara någon vecka började svaren av alla prover att trilla in.

Först och främst hade jag en infektion i kroppen som jag förmodligen hade gått omkring med väldigt länge. Det som började med lite ont i knät blev något mycket större. Infektionen i den sk Gåsfoten (smalbenet) hade spridit sej till hela kroppen, så det blev en hästkur med starka mediciner och direkt gick jag ner några kilo och mådde lite bättre. Strax efter det visade sömnutredningen att jag hade sömnapne av det lite mer ovanliga slaget. Ingen medicin eller behandling skulle hjälpa eftersom detta satt i hjärnan orsakad av min utbrändhet några år tidigare. Däremot fick jag rådet att sova middag och bara det hjälpte mej mycket. Jag var inte lat – jag var faktiskt sjuk!

Så där rullade det på. Ortopeden hjälpte mej med mina olika långa ben och jag fick klack på skon som hjälpte massor mot ryggbesvären. Han konstaterade även en sk snapping-hip och efter några besök var det även han som kom fram till att jag har fibromyalgi och på så sätt förklarade en massa annat konstigt. När infektionen hade lämnat kroppen orkade jag ta itu med vikt och träning lite mer och lyckades gå ner tillräckligt för att få bröstförminskningen. Lyckan var totalt! Ännu mer smärta och värk försvann, jag sov bättre, kunde röra mej mer och vikten höll sej runt 60 vilket är normalvikt men på gränsen till övervikt. Hur jag än kämpade så gick det inte att gå ner mer.

Jag fick kontakt med en sjukgymnast som gav order om sk fotbäddar, inlägg i skorna, för att räta upp mina fotleder, knän och höfter. Samtidigt ifrågasatte hon att jag alltid är frusen och inte går ner i vikt trots att jag äter som man ska och tränar mycket. Jag borde kolla upp min köldkörtel tyckte hon, men det hade jag ju gjort. Men vi tog ett nytt varv med prover, dr L tog några extra som visst visade att det var lite vajkalle! Jag har antikroppar mot sköldkörteln som gör att den inte kan jobba sen de ska utan skapar samma symptom som vid hypotyreos/underfunktion. Å för tre veckor sedan fick jag äntligen medicin!

Nu händer det grejer! Jag fryser inte lika mycket, magen funkar helt ok, jag är hyfsat pigg och jag rasar i vikt! Nu är det måndagsvägningen som gäller, men fortsätter det som hittills den här veckan då blir det veckorekord! Nu känns det som att jag faktiskt kan lämna gränslandet till övervikt och komma ner till en mer normal normalvikt. 58 till bröllopet i sommar känns inte längre omöjligt.

Det är otroligt jobbigt att valsa runt i sjukvården. Man behöver stöd och känna att man blir tagen på allvar av sin vårdgivare. Det gjorde inte jag på vår närmaste vårdcentral, men sedan jag bytte så är jag mer än nöjd. Det känns som jag fått livet tillbaka faktiskt. Det har tagit 6 år från det att jag sökte hjälp till idag. En lång tid för en person som vanligtvis inte är känd för sitt tålamod. Men vad har jag haft för val? Precis som med vikten har det bara varit att harva på och fortsätta framåt. Alternativet hade varit att ge upp, låta kilona och sjukdomarna härja fritt och att må ännu sämre. Det är inget alternativ för mej!

Jag ser på bilden och kommer ihåg hur dåligt jag mådde och påminns om hur lång vägen varit. Idag mår jag nog så bra jag kan göra och det tackar jag Doktor L för. Han är nyckeln till alltihop och den som gett mej livet tillbaka. Till dej som mår dåligt och känner att något är fel; tro på dej själv och byt vårdgivare! Även om du får åka långt så är det värt det bara för att bli tagen på allvar.

Våga tro på dej själv, dina känslor och dina symptom. Respektera dej själv och ta dina bekymmer på allvar. Ge dej chansen till ett friskare liv – du är värd det!