Första veckan var hektisk, vi skulle hinna mycket och träffa många innan yngste sonen skulle åka hem. Självklart ville han träffa Smile så mycket som möjligt, men även hinna koppla av på stranden. Schemat var tight, men helt ok. Nu när han åkt känns det däremot som vi har hur mycket tid som helst och dagarna är jättelånga. 

Nu finns det alltså tid för reflektion och tankarna är många. Smile var hos oss igår igen och nu följer han med upp till rummet, stannar inte längre utanför hotellet. Igår kom han för att vi bett om en tjänst och när vi hörde att han inte ätit på hela dagen tryckte vi ner honom på en stol och kokade en tallrik nudlar åt honom. Det hade han aldrig ätit förut och älskade det! Jag sa att han inte skulle äta så fort, för då kan man få ont i magen – han lyssnade inte  🙂

Det är såna här små saker som får mej att älska det här landet. Vem hemma skulle njuta på det sättet av en skål nudlar? Att se hans tacksamma ögon och se honom klappa sej belåtet på magen är värt hur mycket som helst. I all sin enkelhet. Vi pratade om hans hälsa och att han måste ta hand om sej. Han är den som drar hem maten till den stora familjen, vem ska göra det om det händer honom något. Så hade han inte tänkt förut. Han gav bort både myggnät och madrass till någon i familjen, som han tyckte behövde det bättre. Sedan hela familjen fick myggnät har ingen haft malaria… men han själv sover utan och direkt på golvet. Så jag fick honom att lova att ta hand om sej bättre och spara ihop till både myggnät och madrass, nu när han vet att familjen har mat i flera månader framöver. Maten vi var där med.

På söndag ska vi gå runt och presentera honom för olika personer vi känner och ge våra rekommendationer. I bästa fall kan det leda till ett jobb, kanske inte direkt eller ens den här säsongen – men kanske nästa. Smile är 34 år, hans dröm är att bygga sitt eget hus och att ha ett fast arbete, och en utbildning för sina syskon. Då först är han redo att själv skaffa familj. Vad drömmer våra svenska ungdomar om? I bästa fall kan vi hjälpa honom en bit på vägen. Med er hjälp kan vi göra hans liv lite enklare, hör av er om ni vill hjälpa till.

Vi har dessutom bestämt oss för att hjälpa ytterligare en ung kille här. Limbo, som arrangerade vår båtresa. Han har det ganska bra och kommer inte alls få samma hjälp som Smile, men han kommer att få en av våra telefoner och har redan nu fått lite leksaker och kläder. han är ensamstående pappa till två barn som han satt i den bästa skolan, för att de ska få bästa möjliga utbildning. Han kämpar med sitt företag och är värd all uppmuntran. Så vi ger hans namn till de vi hör ska iväg på olika utflykter, så han får lite jobb. Vi vet att han är pålitlig och att utflykterna blir bra.

Det finns alltså flera sätt som vi ”rika vita” kan hjälpa till. det behöver varken vara svårt eller kosta pengar. Att rekommendera någon och lägga ett gott ord är enkelt och helt gratis. Att åka till en by med en säck ris kostar någon hundring plus bensin. Man behöver ju inte åka så långt som vi gjorde, även om det är där behovet är störst. Det var långt och varmt, men ett besök som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Å vi ska absolut åka dit igen. Nästa gång vi är här. Då kan även ni följa med!

Resan är inte slut, men snart är det dax att knyta ihop säcken. Jag har mängder av grejer att skriva om, några idéer blev inte alls av – men det kom nya på vägen. Jag hoppas kunna locka någon att åka hit, det ser ut så på instagram. Tror att bilderna där lockat ganska mycket faktiskt. Vem tackar nej till långa, folktomma stränder, 35 grader varmt, fantastiskt mat och knappt någon tidsskillnad? Inte jag! Och kanske inte ni heller? Vi åker hit om tre år igen, följ med då!

Ni kan vara med och hjälpa! Å få minnen för livet  🙂