En bekant funderade över hur vi bemöter varandra vid sorg och jag var bara tvungen att spinna vidare på ämnet eftersom jag tycker att det är så otroligt intressant. I Sverige är vi ganska rädda för att prata om död och sorg, tycker jag, ändå är det något vi aldrig kommer ifrån. Det är lixom en naturlig del av livet…

Jag har flera bekanta som inte ens klarar av att prata om döden. De erkänner det och ber mej att byta samtalsämne direkt! De kan inte förklara varför de är så rädda och tycker själva att det är ett bekymmer. De klarar inte ens av barnens frågor och då blir det ju ett bekymmer. Just de här personerna har heller inte haft några dödsfall nära sej, desto knepigare när det väl kommer kan jag tänka mej.

Mitt första minne av att döden kom nära var när en klasskompis i åttan dog i en moppeolycka. Hela skolan blev involverad och alla var på begravningen. Jag såg ju hur olika alla reagerade och följde intresserat de olika reaktionerna. Killarna tittade ner i marken och stod i mindre grupper. Tjejerna grät förtvivlat och kramade om varandra. Jag stod nånstans mittemellan.

Sen var jag väl hyfsat förskonad några år, men sen var det som om döden flyttade in. En sommar fick jag dödsbud tre måndagar i rad. Jag vågade knappt svara i telefonen till slut. Begravningarna var tunga, två av dem var unga människor – mammor… den ena med en nyfödd bebis. Något år senare tog jag avsked av min bästa kompis, något som faktiskt förändrade mitt liv. Efter detta hade vi 3-4 riktigt tunga dödsfall till, som jag gärna hade sluppit. Också unga människor, barn till mina vänner.

Jag är alltså inte helt ovan vid döden, sorg och begravningar. Jag har varit nerbruten av egen sorg och stått bredvid andra som varit helt förkrossade. Jag har säkert inte alltid sagt eller gjort rätt saker, men jag har iaf brytt mej. Jag har inte, som vissa andra, bytt trottoar eller smugit bakom en hylla på ICA. Jag brukar säga att jag tänker på dem och att de ska ta hand om sej så gott de kan. Är det nära vänner har jag helt sonika åkt hem till dem och kollat om jag kan göra något, fixat mat eller så. En vän på lite avstånd ber jag höra av sej om denne behöver, även om jag vet att det är svårt när man har sorg.

Hur har folk bemött mej då? När jag fick mitt missfall som 22-åring fick jag veta att det väl inte var något att grina över. På smällen kan man bli igen, jag var ju så ung. Inte rätt taktik, kan jag säga… jag hade lust att slå dem på käften. Det var otroligt nog ganska många som sa så. När min bästa kompis dog fick jag höra att det var ju bara en kompis, ingen nära… så ledsen kunde jag väl inte vara? Inte heller rätt taktik…

Vi är alla olika, men att visa att man bryr sej så att den sörjande iaf känner att man finns där tror jag är rätt väg. Jag finns här om du behöver. Jag tänker på dej. Jag fattar om ditt humör går upp och ner. Jag orkar ta ditt ältande och har en axel över för dej att gråta emot. Det kanske inte behövs mer än så?

Hur bemöter du människor i sorg? Hur har du blivit bemött?