Jag fick en fråga häromdagen om när jag gör skillnad på mej som influenser och när jag är privat? En ganska enkel fråga att svara på tycker jag, jag är alltid jag. Fast är det så enkelt?

Enkelt kan man väl säga att jag startade en blogg som blev mycket större än jag tänkt mej och den ledde till att jag fick vissa samarbeten. För något år sedan sedan övergick begreppet bloggare till att man var en influencer. Det var alltså inget jag strävade efter eller kämpade för, det lixom bara blev så.

Man brukar säga att en influencer är en person som skriver och publicerar bilder om sin vardag, händelser i sitt liv och sina intressen. Influencers kan vara unga, gamla, killar, tjejer, icke proffs och proffs. En del tjänar pengar, några väldigt mycket – andra lite mindre – vissa inget alls. Gemensamt för alla är att man har större plattformar i sociala medier. I mitt fall är detta alltså bloggen och instagram. Mina plattformar resulterade i att vi startade vårt magasin Du i Fokus, som en slags förlängning av bloggen. Men bloggen är JAG medan Du i Fokus är ett tipsande magasin med en massa annat – det är mer jobb.

Jag är alltså mej själv hela vägen och gör precis samma sak idag som jag gjorde när bloggen startade för 12 år sedan. Jag blev alltså en influencer på vägen, något andra satt som etikett på mej – inte jag själv. På mina visitkort och alla presentationer har det alltid stått bloggare, skribent och foto, fram till för bara någon månad sedan – nu står det influencer, skribent och foto. Oavsett vad jag kallas så är jag fortfarande jag och gör precis samma saker nu som innan begreppet fanns.

Det är lätt att tro att alla influencer tjänar stora pengar eftersom begreppet kom med Bondinbella och Kenza. Men sanningen är att det är väldigt få som tjänar de där riktigt stora pengarna. Gemensamt för oss alla, oavsett hur mycket vi tjänar är att vi alla jobbat hårt med våra bloggar och instagramkonton i flera år utan att få en enda krona. De där stora pengarna kommer ju inte på en kvart direkt, det kräver att man har snygga bilder, attraktiva konton och schyssta blogginlägg. Det tar tid att öva upp blicken för hur en bild blir fin och hur en text lockar läsare. Dessutom måste man vara konsekvent, man kan inte ha ett uppehåll på flera månader – det måste ut något slags livstecken varje dag. Helst flera gånger om dagen.

Jag gjorde lixom allt detta innan jag ens tänkte ”business”. Så när jag blev kontaktad av ett företag första gången blev jag rätt paff. Jag trodde ju att det bara var såna som just Blondinbella som fick erbjudanden om samarbete, inte såna som jag. Jag hade aldrig ens tänkt tanken faktiskt. För något år sedan blev reglerna kring samarbete för bloggare lite klarare och hårdare och självklart följer jag dem. Jag har inte särskilt många samarbeten och allt jag skriver om är definitivt inte för att pusha för olika företag eller produkter. Testar jag en produkt som är bra så skriver jag om den, oavsett om jag betalat själv eller fått den. Är det ett samarbete skriver jag det! Sen finns det förstås saker som jag gör som skribent/fotograf som inte är samarbeten och som jag inte tjänar pengar på. Då följer bloggen med som min dagbok.

Min tanke med bloggen var alltså aldrig att den skulle bli stor och att jag skulle tjäna pengar som en influencer. Jag visste inte ens att man kunde göra det när jag startade 2006. Det kom på vägen. Jag är fortfarande jag, även om jag numera kallas för influencer. Jag är jag, men jag är aldrig privat längre – jag visar upp nästan allt på bloggen och instagram. Å det är helt ok för mej! Efter 12 år är det så livet är och det är inget konstigt med det. Mitt liv finns på sociala medier. Allt man äter fotas utan att man ens tänker på det. Allt man gör fotas utan att man ens tänker på det. Alt jag ser, ser jag numer som potentiella bilder för instagram – utan att jag ens tänker på det. Alla runt omkring mej vet detta, de är vana.

Jag har ingen gräns mellan mej som privatperson och som influencer, det är samma person och det är helt ok. Jag är jag, jag råkade lixom bara bli en influencer på vägen.