Klockan är drygt 15 och först nu sätter jag mej framför datorn. Igår fick jag frågan ”Vad gör du egentligen hela dagarna”? Ja, ibland undrar jag faktiskt också det…

Maken har åkt på jobbresa och jag är gräsänka tills på söndagkväll. Jag gillar att pyssla runt i min ensamhet så det är helt ok, men det innebär att jag får sköta all markservice och då försvinner ju lite tid. Att timmarna bara runnit iväg idag är alltså helt förståeligt. Jag gick med pälsbollen på långpromenad redan vid 8, det är för varmt för honom att gå senare. Efter promenaden åt jag frukost och sen drog jag till gymmet. Efter träningen gjorde jag veckans handling och sen var det lunch.

Jag skulle hämta en grej hos mina föräldrar, så efter lunch drog jag iväg till dem och passade på att stoppa pälsbollen i deras pool samtidigt. Åkte hem med ett helt färdigt litet hundskrälle, som nu kommer att sova resten av dagen. NU ska jag alltså sätta mej och jobba  🙂

Att dagen försvann idag har alltså en förklaring, men annars då? Jag brukar vakna strax innan 8, äta frukost och åka till gymmet, gå med hunden och äta lunch. Förmiddagarna brukar försvinna utan att jag lixom tänker på det. Har jag möten i stan tar det en timme bara att åka dit, någon timme för mötet och sen en timme hem igen. En halv dag alltså, det är därför jag försöker boka in mer när jag ändå är i stan. Jag brukar sitta och skriva och beta av mail mellan 15-18.30 typ… och en dag i veckan försöker jag att skriva flera inlägg som ska täcka hela kommande vecka. Ibland lyckas jag och då känns det väldigt bra.

Men de där inläggen tar ju sin lilla tid att få ihop, särskilt om det är recept. Då ska vi först leta reda på någon rätt som är spännande att testa och som går att gör om så det blir vårt recept. Det ska testlagas och kanske lagas igen om det inte blev bra första gången. Maten ska fotas och bilderna redigeras, sen ska receptet skrivas och då är det Martin som kommer ihåg hur vi gjort och jag skriver det han säger. Med tanke på att han jobbar i veckorna och vi har två recept i veckan, så går stor del av helgerna åt till detta. Så vi försöker laga 2-3 rätter per helg så att vi faktiskt har lite framförhållning. Just nu är det tyvärr inte så…

Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen, men visst, förmiddagarna försvinner ofta till träning och måsten. Bloggen tar ju också sin lilla tid, även om det bara rinner ord ur skallen när jag sätter mej. Ett blogginlägg går ganska fort att skriva, det finns alltid ämnen och inspiration.

Sen är jag ju faktiskt sjuk också. Vissa dagar kommer jag knappt ur sängen, det är ju faktiskt därför vi valt att ha mej hemma. Vintern är värst, det är många dåliga dagar då som gör att jag inte ens lämnar hemmet pga värk mm. När jag tänker på det så är faktiskt vintern enbart en dålig period med ont i kroppen och väldigt många dåliga dagar. Det försvinner mycket tid på att vara sjuk, sånt som inte ens jag tänker på.

Nu är det sommar och jag mår bra, inte konstigt att jag känner mej så otroligt produktiv och effektiv just nu då. Det är varmt och skönt och jag får saker gjorda. Dygnen är längre, inte i timmar kanske, men i ljus och effektiv vakentid. Jag tar hand om mej halva dagen och skriver andra halvan, det är så min tid fördelas. Totalt blir det kanske 20 timmar effektiv arbetstid i veckan, å andra sidan har jag koll på sociala medier dygnet runt, även på semestern. Det ska ut bilder på både facebook och instagram, pushas för texter och svaras på kommentarer.

Effektiv arbetstid är alltså kanske 20 timmar, men total arbetstid… ingen aning, oftast hela min vakna tid. Jag noterar allt jag ser, ser bilder till instagram och texter i allt som flimrar förbi och får konstant nya ideér att skriva om. Jag svarar på kommentarer på alla våra olika plattformar och försöker att inte missa viktiga mail. Tiden bara försvinner och skulle jag bara använda sociala medier på bestämda tider, tex dagtid på vardagar – så skulle jag komma för långt efter i interaktionen med alla följare. Något som är nödvändigt att prioritera om man lever som vi gör med elefonen ständigt närvarande.

Jag vet att mitt sätt att leva kan vara svårt att förstå, det är ett ständigt uppkopplat liv som jag har vant mej vid efter så många år i cybervärlden. Men för den oinsatte måste det vara väldigt konstigt.