Jag har med intresse följt kampanjen #metoo och har självklart, precis som (nästan) alla andra kvinnor, en mängd egna erfarenheter. Jag vet inte om det är värre nu än för tex 20 år sedan, men jag välkomnar kampanjen – det är på tiden att samhället får höra våra berättelser.

Jag kan inte ens komma ihåg första gången en kille tog på mej på ett sätt som inte var ok. Det jag kommer ihåg är att de som såg vad som hände bagatelliserade händelsen och att det alltid hette att ”killar är såna”. Jag som fick former tidigt skulle alltså som 10-åring bara acceptera att bli tagen på brösten och bli kallad saker som tex Dolly Patton.

”Kärlek börjar med bråk” hette det också, eller heter kanske fortfarande…? Om en kille höll fast mej, eller drog mej i mitt långa hår, var han alltså kär. Det skulle jag tydligen acceptera. Å det är ju inte så konstigt egentligen att man resignerar när man redan som bebis tvingas pussa folk man inte ens känner och att ens föräldrar kräver att man ska dela ut kramar till kreti och pleti. Handen på hjärtat nu: har du någon gång sagt till ditt barn att den ska krama XXX som tack för en trevlig dag eller en present? Har barnet sett tveksamt ut, kanske tom sagt nej, men efter en stund ändå gjort som du bett om för att göra dej nöjd?

Jag tror att 99% av alla föräldrar gjort det, jag med  – ända tills jag började fundera på hur galet detta är. Det vi gör är ju att skapa ett beteende som är osunt för barnet och som befäster att man ibland måste utföra sexistiska handlingar (ja, jag anser att både kram och puss i vissa fall är en del av sex) för att folk ska bli nöjda med en. Å detta gör vi alltså med små barn! Så vi kan väl med detta sagt enas om att barnen aldrig mer behöver pussa eller krama någon på kommando? Och även gå emellan när vårt barn pussar och kramar någon som inte är med på noterna och inte lägga huvudet på sned och utbrista ”å så gulligt”.

För det är ju faktiskt i hemmet allt börjar! Det är i hemmet vi sätter normen och lär oss vad som är rätt och fel. Vi föräldrar måste lära barnen att kroppen är privat och något vi måste, och har rätt att, värna om. Min kropp är min, jag bestämmer vem och på vilket sett någon får ta i den. Jag bestämmer också vem jag vill ta i och ska aldrig tvingas att göra något jag inte vill. Både smågrabbar och småtjejer måste tidigt läras att ska man kramas eller pussas så ska bägge tycka att det är ok, slår den ena ifrån sej eller puttar bort – ja, då är det inte ok. Då ska inte en vuxen står där och säga tvärtom, de ska förklara vad som gäller. Det är vi föräldrar som måste sätta gränsen för våra barn när de själva
inte förstår att göra det och lyssna på dem och uppmuntra dem när de
faktiskt försöker att säga ifrån!

#metoo har öppnat ögonen på många. Vi är många som får en hand på rumpan, mellan benen eller på brösten varenda dag i kön, på tunnelbanan eller så där i förbigående av en bekant. Den som säger att detta är skitsnack och lögn vet inte vad h*n snackar om och måste gå omkring med skugglappar. Vi kanske inte kan ändra den äldre generationen, men vi kan stärka våra unga att våga säga ifrån och sätta gränser. Vi kan börja där vi är, med oss själva, våra barn och våra vänner.

Vi kan väl börja nu till jul? Inte en enda unge till ska behöva krama
tomten som tack för julklapparna! Eller sitta i knät för att ta bild
med tomten, trots att tårarna rinner. Hur många har inte tvingats göra
det genom åren och hur läskigt och äckligt var inte det? Vi kan väl
bestämma att detta slutar här och nu?

Jag kommer förmodligen att återkomma till ämnet många gånger…