På bilden här brevid ser ni hur jag ser ut just precis idag. En ganska liten figur, ett par kilo för mycket, men man kan välja att kalla det för kurvig. Inte särskilt vältränad, men hyfsat i form.Osminkad och håret ofixat. Varken snygg eller ful. Tycker jag alltså. Det är vad jag ser.

Martin ser något helt annat än det jag ser i spegeln. Han säger nästan varje dag att jag är det finaste som finns och att jag är perfekt. Å jag övar och övar på att ta emot allt fint han säger. Det är svårt. Men när han säger det är det iaf lite enklare än när någon okänd ger en komplimang.

Idag var jag i centrum. Jag träffar på en bekant som sitter på en bänk, vi pratar lite och rätt vad det är börjar mannen brevid att prata med oss. Mannen är ganska mörk, jag gissar att han kommer från Väst- eller Nordafrika. Han pekar på mej och frågar varför jag ser ut så, kommer jag från afrika? Va? Jaha… han menar att jag är brun, sååå brun är jag väl inte? Jo, han tycker att jag är lika brun som man är i hans land som är Nigeria. Jag berättade att jag iofs bott i Gambia, men mycket mer afrikansk är så är jag tyvärr inte.

Jag gör mina ärenden och när jag går förbi bänken igen vinkar han åt mej att komma närmare. Han säger att jag har precis allt som en kvinna ska ha. Den atletiska kroppen (QUE??), formerna, utstrålningen – ja, jag är allt en kvinna ska ha i hans ögon. Han fullkomligen öser komplimanger över mej och jag vet till en början inte vad jag ska säga. Men finner mej faktiskt och helt osvensk säger jag TACK! Det var väldigt snällt av dej att säga så. Han fortsätter och till slut skyller jag på att jag har frysvaror i kassen och måste hem. Det blir lixom för mycket. Hade jag stått kvar hade han väl friat…

Varför är det så svårt att ta emot en komplimang? Han tyckte ju uppenbarligen att jag var fin och ville att jag skulle veta det. Då kan man ju inte bara vifta bort det, det är oförskämt. Att tacka är ju det enda rätta, men så svårt. Då är det lättare att ge komplimanger, vilket jag gärna gör. Många har väldigt svårt att ta emot det och blir nästan misstänkssamma när man säger något snällt. Ofta kommer också ett äsch… och det är ju att förringa budskapet. Man nonchalerar ju faktiskt en annan persons åsikter genom att börja prata om något annat, vifta bort det eller inte svara alls…

Hur gör ni? Hur tar ni emot en komplimang? Ger ni komplimanger själva och hur tas dessa emot? Det här är spännande tycker jag, så berätta gärna  🙂