Kommer ni ihåg att vår pälsboll Baileys blev mysko och vi fick veta att hans sköldkörtel inte var helt ok? Nu har det gått 50 dagar med medicin, men vi tar det från början…

Förra sommaren tog jag med mej pälsbollen när jag skulle ut och springa och fick i princip bära runt honom. Skitsur på hundskrället blev jag förstås, eftersom han sabbade min löptur. Inte kunde väl jag vet att han var sjuk! Under hösten sov han mer och mer, när vintern kom fröst han så han skakade så fort han var ute, han gick upp i vikt, blev klumpig, lättskrämd och allmänt mysko.

Värdena på sköldkörteln ska ligga mellan 12 och 50, hans låg på 12 vid första blodprovet och 16 på nästa. Alltså inte i botten, men ett gränsfall som gjorde att vi tog beslut om medicinering med en låg dos av Levaxin. Redan efter ett par veckor var han piggare och drog iväg efter ett par änder som bara skrattade åt honom eftersom han var så klumpig. Någon vecka senare låg han harmoniskt och gnagde på ett ben, vilket han inte gjort på flera månader kom vi på när vi tänkte efter. Och här om dagen hoppade han enkelt upp i solstolen och in i bilen, som han inte klarat utan hjälp de senaste månaderna. Han är piggare och verkar gladare.

I tisdags var vi på återbesök hos veterinären och tog nya prover. Idag ringde veterinären och berättade att hans värde nu låg på 28 vilket är perfekt! Så det är bara att fortsätta med medcinen och komma tillbaka om ett halvår för nya prover. Så skönt att det inte var värre eller svårare! Medicin resten av hans liv kan vi absolut ta, två tabletter om dagen. En enkel åtgärd för att han ska må bra.

Nu får vi se om han orkar springa med mej snart igen. Nu är det mina knän som ska bli bättre bara… sen ska vi testa! Lilla fina älskade pälsbollen! Vad gör man inte för sin älskling? Det finns lixom ingen gräns. Han är värd allt!