Sommaren 2006

Igår träffade jag en bekant som jag inte sett på 8-9 år. Det första han gör är att bli alldeles tyst, titta lääääänge på mej och sen säger han ”Du har verkligen förändrats!”. Jag som brukar få höra att när det gäller mej så står tiden still…

Jag tänkte inte mer på det då, utan vi pratade vidare och uppdaterade varandra på allt som hänt och familjernas utveckling. Men lite senare började jag fundera… jag är ju sån, funderar ganska mycket. Var det positivt eller negativt det han sa?

När han såg mej senast mådde jag inte så bra. Jag hade två söner på väg in i tonåren, där den ena hade skaffat sej väldigt starka egna åsikter och den andra började få det lite tufft i skolan. Jag vägde för mycket och hade precis accepterat att jag nog skulle leva ensam resten av livet.

Det var 2006 tror jag och jag hade en hektisk period med Riksdagsval och mobbing i partiet.Var det 2007 så var valet över och jag sprang mellan 6-7 jobb, barnen och hemmet. Det stora beslutet då var att skaffa Baileys och ge honom en så bra start som möjligt i vår familj. Det var det bästa beslutet jag tagit!!! Han har betytt allt i vår familj!

Det folk såg då var förmodligen en trött, ensamstående, glåmig tvåbarnsmorsa som försökte få livet att gå ihop. Ganska färglös, ledsen och orkeslös. Jag försökte att hålla fasaden uppe, men vissa såg nog igenom den.

Det folk ser nu är en färgglad, stark och ganska pigg kvinna som utåt sett orkar ganska mycket och tycker att livet är helt ok (trots värk och trötthet). Jag har normal kroppsform och vågar klä mej i kläder som faktiskt ligger i tiden. Jag har minskat brösten och fixat ögonlocken, det kanske gör att jag ser annorlunda ut. Eller kanske ser jag bara friskare och mer hälsosam ut?

Som någon sa på facebook, han kanske inte bara ser bröst längre… utan faktiskt dej! Kan det vara så? Att blicken kanske fastnat på mitten tidigare och sen inte kommit längre. Han kanske faktiskt SÅG mej för första gången  🙂

Våren 2015

Så illa tror jag inte att det är. Jag tror däremot att folk ser att man mår bättre och trivs med sej själv på ett helt nytt sätt. För oavsett hur jobbigt det senaste året varit så trivs jag numera i min kropp och det tror jag syns. Att fixa ögonen gjorde inte så mycket, men att minska brösten var verkligen något av det bästa jag gjort! Jag kan se mej i spegeln varenda dag och förundras över att det är jag och att jag ser normal ut. Att jag kan röra mej som jag vill och ha vilka kläder jag vill. OCH numera pratar folk med MEJ, inte med mina bröst.

Dessutom är det så mycket lättare att hålla vikten nu när brösten inte är i vägen längre. Förr spelade det ingen roll hur smal jag än blev, jag såg tjock ut ändå och då var det ju inte särskilt kul att kämpa med vikten (även om jag gjorde det). Nu ser jag faktiskt helt normal ut vilka kläder jag än har och jag börjar förstå att jag faktiskt är normal. Jag kan inte säga smal än, dit har jag inte kommit – men normal.

Titta på bilderna! Det är faktiskt bara 5 kg som skiljer dem åt. De där brösten gör väldigt mycket till utseendet och välmåendet. Idag mår jag sååå mycket bättre!