Å där flög motivationen!

Å där flög motivationen!

Å där försvann motivationen! Swisch sa det, ut genom dörren och upp i luften. Puts väck, borta! Å då kom hektona tillbaka som på beställning. Nu sitter jag här och känner mej fluffigare än på länge  🙁

Jag var så himla glad, stolt och nöjd i måndags – jag var normalviktigt igen för första gången på flera år. Men så började helvetesveckan och allt gick åt skogen. Jag missunnar verkligen inte Martin att plugga, jag VILL att han ska göra det han alltid drömt om och är bra på. Men det blev lite för mycket för mej helt enkelt å så ska vi ha det i två år nu.

Allt släpande av grejer och stressen av ovissheten gjorde att jag tappade fokus. I måndags gick allt ganska ok ändå, då hade vi varit till lokalen med varorna i förväg så att jag bara behövde ta våra väskor och dessutom hade jag Senior till hjälp. Maten blev också bra, så den dagen var jag rätt nöjd med. Massor med folk, 11 nya. Sen kom tisdagen…

Tisdagen började ganska bra trodde jag… promenad och lunch, synd bara att lunchen blev många fler PP (ProPoints) än jag gissade. Kalkonköttbullar är inte så kalorisnål ändå tydligen… Men jag höll mej mätt länge och överskrev bara min PP-budget med en eller två PP. Jaja, så kan det bli ibland. Jag packade våra väskor noga för att verkligen ha med allt och åkte iväg till Haninge. Jag hade MASSOR att bära, det var tungt och jag fick stanna var femte meter för att vila. Väl upp i lokalen inser jag att jag glömt nycklarna! Alla våra grejer är inlåsta, vi har 3 mil enkel väg hem – va f-n ska jag göra? Ringer till Martin halvt hysterisk som kan lugna mej genom att säga att han lagt en extra nyckel i ryggsäcken. Å där ligger den ju… men det är redan försent. Jag håller på att gå upp i atomer pga stressen. Martin och vår vägare kommer bägge i god tid, så jag behöver iaf inte jobba ensam. Mycket folk på första klassen, några nya. Lite färre på andra och bara en ny, men totalt sett en bra kväll för plånboken. Jag är helt slut när jag kommer hem och stupar i säng.

Igår fyllde Senior år, jätteskoj! Han var nöjd med sin dag på alla sätt. Hans önskemat var väl inte riktigt det bästa att äta när man ska gå ner i vikt, men det var gott. Fiskgratängen var väl ungefär vad jag kan äta på en dag i kalorier… men men, det var ju hans födelsedag. Under dagen hann vi faktiskt en hel del också; Jag städade inne, Senior klippte gräset och Junior hjälpte mej att ta ner några buskar. Martin hade sin sista skoldag för veckan, han tycker det är superroligt! Jag packar ihop mej och åker till Rönninge för att jobba. Kör upp bilen så långt jag kan för att slippa bära så långt, bara för att upptäcka att vår lokal är låst och den har vi ingen nyckel till. Letar rätt på vaktmästaren medan jag har ett öga på bilen, det kan ju komma en lapplisa. Vaktmästaren låser upp och ställer upp dörren åt mej med en kloss, problemet är bara att jag inte kan låsa dörren igen när jag packat in och alltså inte kan lämna grejerna och köra bort bilen… men Martin kommer efter en liten stund, så att jag kan köra bort bilen. Det kommer ganska lite folk och är bara en ny, vilket bekymrar oss. Blir det inte fler vet vi inte riktigt vad vi ska göra. Åker förbi pizzerian på hemvägen och överraskar killarna med pizza och kebab, jag äter dock en sallad. Men med det där goda brödet man får och den kanongoda dressingen så är ändå dagens PP överskridna så det smäller om det!

Dagens vägning var en ren katastrof! Visst, det är måndagen som räknas – men det här var verkligen inte kul! Nästan ett kilo upp på bara 3 dagar… å med stress och noll motivation är det svårt att vända trenden… Idag ska vi äta lunch på vårt sushiställe med min kontaktpojke. Det brukar vara ok när det gäller PP, de dagarna brukar jag kunna hålla min PP-budget. Men just idag känns det inte som jag bryr mej. Jag vill bara ha lugn och ro! Att allt ska vara som vanligt!

Det tar väl ett tag att vänja sej och den här veckan är den värsta. Martin kommer att komma i tid till jobbet på måndagar och onsdagar, de dagar som han är i skolan och ska jobba på kvällen. Tisdag och torsdag ska han plugga hemma och då är det ju lugnt. Men det här släpandet kommer att göra mej galen! Jag är inte byggd för att bära en ryggsäck, en axelväska, en kasse och utöver det ett gäng kartonger! Men det kommer att gå, bara 4 månader kvar av terminen. Jag var normalviktig i måndags och kommer nog inte att bli det igen förrän nästa sommar när jag får lugnt igen. Men det får jag väl acceptera dårå?! Jag kan varken gå ner i vikt eller hålla vikten när jag är stressad och det är jag nu. Motivationen är som bortblåst och jag gör vad jag kan för att inte ge Martin dåligt samvete. Han såg att det skulle bli så här, jag har haft annat att tänka på under sommaren och slagit bort tanken på hans skolstart. Nu kom verkligheten ikapp och det blev en smäll! Men det är bara att acceptera, så här kommer vi att ha det tom sista maj 2014.

Det blir säkert bättre, men just nu är det himla jobbigt faktiskt. Idag är sista arbetspasset för veckan, sen ska jag bara jobba undan imorrn. Sen kan jag vila… komma igen… se framåt. Det ska nog gå, klart det ska gå. När Martin pluggat klart blir allt bra. Tills dess får jag göra det bästa av situationen. Men jag ska nog inte ge bort kläderna som jag rensade ur, de kan behövas snart igen…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.